Det kontantlösa samhället

Denna morgon uppmärksammades jag av Sveriges Radio P4 Kalmar på denna artikel i Östran om det kontantlösa samhället. Eftersom jag tidigare bloggat om frågan och också tagit upp den i min lärobok om skuldebrevsrätt, tycker jag att den är spännande. Artikeln lärde mig något: jag visste om Svea hovrätts dom om landstinget skyldighet att ta emot kontanter, men jag visste inte att ett liknande mål avgjorts av förvaltningsrätten i Härnösand, som förpliktade landstinget i Jämtland att ta emot kontanter. Det här börjar bli material för en ny upplaga av läroboken.

Jag tror dock att artikeln (helt ursäktligt) villat bort sig på detta inte helt okomplicerade område. Det som för mig genast lyser i ögonen är nämligen att både Svea hovrätts och förvaltningsrättens i Härnösand domar avser det allmänna, alltså myndigheter. För det allmänna och för privata aktörer gäller olika regler på detta område.

Grunden för hela frågan om det kontantlösa samhället är 5 kap. 1 § andra stycket lagen om Sveriges riksbank. Enligt denna bestämmelse är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, vilket enligt förarbetena innebär att man principiellt alltid kan betala sina skulder med svenska sedlar och mynt. Men…

Denna bestämmelse är dispositiv, med vilket menas att parterna kan komma överens om annat. Detta följer av 7 § första stycket skuldebrevslagen där det sägs att man i Sverige alltid får betala med svenska sedlar och mynt, även om skulden egentligen lyder i någon annan valuta (man får alltså betala en skuld i Sverige som beräknas i euro med kronor enligt den kurs som gäller på betalningsdagen). Detta gäller dock bara om inte något ”förbehåll om annat” träffats, det vill säga om parterna inte slutat avtal om annat. Om parterna slutit avtal om att den skuld som beräknas i euro också skall betalas i euro, måste skulden betalas i euro. Detsamma gäller om parterna träffat avtal om att skulden skall betalas med kreditkort och inte kontant: då måste skulden betalas med kreditkort.

Rätten att betala med sedlar och mynt hänger alltså på om det finns avtal eller inte. De flesta avtal sluts på grundval av något avtalsformulär, alltså det finstilta som man som konsument normalt antingen får i handen eller får en hänvisning till när man ingår avtal. Står det i dessa finstilta villkor att betalningen skall ske med kreditkort, måste den ske med kreditkort.

Och det är nu alltså det här med avtal som strular till det. Det allmänna gör ganska mycket, allt från att betala ut barnbidrag till att se till att det körs bussar. Vissa av dessa verksamheter är offentligrättsliga, vissa privaträttsliga. Skillnaden är inte alltid helt klar, men det viktiga här är att i verksamheter som är offentligrättsliga det inte finns något avtal: man har inte avtal med Försäkringskassan om att få ut barnbidrag, utan Försäkringskassan är en myndighet som enligt myndighetsregler (offentligrättsliga regler) beslutar om barnbidrag skall betalas ut eller inte. Detsamma gäller för sjukhusverksamheten, fast där är det lite mera oklart: i grunden utgör dock sjukvård en myndighetsorganisation som beslutar enligt myndighetsregler och inte enligt avtal vad som skall göras, vilken vård som skall ges och så vidare. När dock det allmänna gör saker som i princip vem som helst kan göra – som att köra buss – är det inte myndighetsregler som tillämpas, utan där sluter man avtal. Man sluter med andra ord avtal om att få åka med på bussen, men inte om att få vård på sjukhuset.

När myndighetsregler är tillämpliga, finns som sagt inget avtal (eller endast mycket små inslag av avtal). Det innebär att myndigheter inte på samma sätt som verksamheter där avtal sluts kan sätta lagen om Sveriges riksbank ur spel. Myndigheter måste i verksamhet där myndighetsregler är tillämpliga ta emot sedlar och mynt. I verksamheter där avtal sluts, kan man dock baka in en bestämmelse om att betalning skall ske genom kreditkort. Exakt vilken verksamhet som är sådan att myndighetsregler tillämpas och vilken som är sådan att det finns inslag av avtal är inte helt klart ens för jurister och följer inte någon uppenbar logik. Med andra ord kan man inte helt klart säga var det kontantlösa samhället kan införas och var det inte kan införas, i alla fall inte när det handlar om det allmänna.

I privat verksamhet är det dock helt fritt fram för parterna eller den som genom sina avtalsformulär bestämmer över avtalet att införa kontantfrihet. Där kan man i praktiken inte värja sig, eftersom avtalen så gott som aldrig är förhandlingsbara. När banken inför kontantlösa kontor, kan man alltså inte klaga, utan bara byta bank.

Det kontantlösa samhället är alltså något som det allmänna – Riksdagen – på ganska många områden måste ändra lagstiftningen för att kunna införa, medan privata aktörer kan på sina områden kan tvinga fram kontantlösheten redan nu.

Yttrandefrihetens gränser och lagen

Häromdagen skrev vanligtvis utmärkta Erik Helmersson i Dagens Nyheter en klassisk typ av ledare. Ledaren som instämmer i den kör som är opinionsjournalisters förhållningssätt till yttrandefriheten: ”Lagstiftaren ska hålla sig borta från yttrandefriheten”, sjunger kören. ”Vi har det pressetiska systemet istället – frivillighet är bättre än tvång”, sjunger kören.

Kören framstår alltmer framstår som orkestern på Titanic. DN själv har hoppat av det pressetiska systemet och de mest framträdande yttrandefrihetsdebattörerna bland de stora tidningarnas redaktörer ägnar många tecken åt att försöka skadeskjuta pressetikens institutioner. Förtroendet för Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd (PON) tycks vara lågt även internt.

Men nu var det inte det jag ville tala om. Jag ville tala om det konstiga i att yttrandefrihetsdiskussionen i Sverige ofta helt missar frågan om hur människor som kränks kan få upprättelse, om hur brottsoffer kan bli kompenserade. Jag vill tala om det konstiga i att så stor del av debatten om information och ansvar fokuserar ensidigt på straff och abstrakta diskussioner om yttrandefrihetens särställning i rättighetshänseende, och så lite möda ägnas åt vad man kan göra för att hjälpa offer i de konkreta situationer där övergrepp skett.

Ett citat från Helmersson, som rör en anmälan till PON och den fällning en sådan kan innebära: ”Detta kan man tycka är ett mesigt straff för en publicering som kan vara oerhört sårande för den drabbade. Men alternativet, att stat och/eller domstol börjar gripa in med sitt våldsmonopol, är att ge yttrandefriheten rullskridskor och placera den på ett sluttande plan.” Jag tycker dessa formuleringar är konstiga på flera sätt.

Till att börja med faller den tidning som Helmersson själv skriver för utanför systemet. Det formella pressetiska systemet är en ickefråga när det gäller Helmerssons egen text, t.ex. Så mycket för pressetiska alternativet i detta fall.

För egen del har jag vidare t.ex. svårt att se att en fällning i PON är ett straff över huvud taget. För vissa kan det nog vara något besvärande att bli fälld. För andra kan det nog vara en merit, ungefär som när den äldre domaren förklarade för mig att ”man är inte en riktig domare förrän man prickats av JO”. Något straff i mer normal bemärkelse är det knappast.

Jag har vidare svårt för sluttande plan-argumentet i yttrandefrihetsfrågor. Har ni tänkt på att ingen journalist någonsin talar om sluttande plan för integritetsskyddet när det finns en konflikt med yttrandefriheten? Helmersson skulle knappast komma på tanken att nämna det nuvarande systemet, som i praktiken innebär att integritetsintressen ges ett sämre skydd av lagen än andra rättigheter, innebär ett sluttande plan för privatlivsskyddet. Det är bara vissa rättigheter som kan hamna på sluttande plan. Det återspeglar en skev syn på rättigheter.

Men jag stör mig framför allt på hur medier konsekvent undviker eller tonar ned offerperspektivet. De människor som faktiskt får sina rättigheter kränkta av yttrandefrihetens missbruk. De som utsätts för hat, de som får sina liv förstörda av hot, de som hängs ut. Deras berättelser får aldrig plats i den abstrakta yttrandefrihetsdiskussionen.

Det är till och med så illa att de som engagerar sig i denna diskussion över huvud taget inte registrerar att det finns ett helt juridiskt system som har till syfte att verka för upprättelse, nämligen skadeståndsrätten. Skadeståndsrättens syfte är inte att samhället ska utkräva straff. Skadeståndsrätten är det rättsliga verktyg som rättsordningen tillhandahåller för att någon som har fått sina rättigheter kränkta ska kunna få upprättelse. Förvisso bara i pengar, men det är nu den måttstock de flesta rättsordningar har valt att använda för att verka för upprättelse av kränkningar.

När någon missbrukar sin yttrandefrihet, till att hota eller förtala eller för att planera ett mord eller för att övertyga någon om att hon inte borde vittna i en förestående rättegång, så kan det leda till straff. Men det kan också leda till att en domstol tvingar den som missbrukat yttrandefriheten att kompensera den som faller offer för yttrandet. Det här är inte något futtigt. Det är kanske inte lika spännande som blåljus och fängelser och försvarsadvokater. Men det är centralt för brottsoffret. Det är ersättningen och bara ersättningen som har till syfte att ge upprättelse åt offret.

Det är här som Helmersson och många andra hamnar fel i yttrandefrihetsdebatten. Det är inte så att det enda alternativet till att låta det pressetiska systemet ta hand om kränkningar är att statens våldsmonopol sätter på sig skinnstövlar och drar ut böcker på gatan som sedan tänds på. Det går att utveckla civilrättsliga ansvarslösningar, på olika sätt, som kan möjliggöra individuellt ansvarsutkrävande av en tidning, en bloggare eller ett radioprogram, som kränkt något. Det finns visst utrymme för det redan idag. Men det glöms ständigt bort. I senaste numret av Advokaten går tryckfrihetsexperten Nils Funcke igenom olika åtgärder mot integritetskränkningar. Det civilrättsliga ansvarssystemet nämns över huvud taget inte som en av flera möjligheter. Det förvånar. I praktiken är det ofta enbart i civilrätten, med de särskilda processregler och materiella regler som gäller där, som ett reellt ansvarsutkrävande kan komma till stånd.

 

 

Straffrättsligt skydd för elektroniska urkunder – och sedan?

Svenska dagbladet rapporterar att regeringen avser att ge ”digitala kontrakt” ”höjd status”. Läser man artikeln ser det ut som att man nu avser att genomföra de förslag som lades fram i SOU:n Urkunden i tiden – en straffrättslig anpassning från 2007. Det kan absolut vara vettigt att anpassa straffrätten till ny teknik, men för mig känns anpassningen ganska isolerad.

För det första undrar jag alltid om det där med ”skydd” när straffrätten kommer på tal. Det sägs faktiskt ganska ofta att straffrätten skall ”skydda” olika personer mot än det ena, än det andra. Frågan är i vilken utsträckning straffrätten kan prestera detta. Tekniskt uttryckt är frågan vilken prevention som ligger i straffrätten, otekniskt uttryckt är frågan huruvida straffrätten verkligen kan anses få någon att avhålla sig från ett brott eller från en tidigare allmänt omoralisk gärning som plötsligt anses utgöra ett brott. Jag är ganska skeptisk.

Om straffrätten skall ha preventiv verkan – om alltså straffrätten skall avhålla någon från brott – måste den dels vara känd, dels måste det finnas en risk att det straff som lagstiftningen hotar med faktiskt döms ut. Jag tror inte att straffrätten är så där jättevälkänd precis. I synnerhet när lagstiftaren laborerar med strängare straff, tror jag att det tänkta budskapet helt går eventuella brottslingar förbi: ingen som tänker sig begå ett brott kommer att först slå upp lagboken och förvissa sig om huruvida brottet bestraffas med ett, två eller fem års fängelse. Jag tror inte heller att risken att upptäckas när man begått ett brott allmänt är så stor att straffrätten verkligen har någon större verkan. Även om risken objektivt skulle vara hög, tror nog de flesta brottslingar att just de skall komma undan (ungefär som 64 procent av alla bilförare tror att de kör bättre än genomsnittet). Denna optimism innebär nog att det krävs att nästan alla brott blir lagförda för att straffrätten skall få någon preventiv verkan.

Däremot kan straffrätten eventuellt ha en vedergällningsfunktion (eller, vilket jag sist och slutligen ändå anser vara detsamma, en retributiv funktion) i det att brottslingen får det straff ”hen förtjänar”. Den funktionen tycks vara viktig för människor och vara viktig för att upprätthålla vissa kollektiva värden som inte nödvändigtvis är förankrade hos individen. Det är dock något annat än att skydda oss mot brottslingar, eftersom denna aspekt av straffet lägger tonvikten på själva den rättsliga reaktionen, inte på chansen att avhålla någon från brott.

Nog om detta. Det är säkert bra att lagstiftningen uppdateras och jag gnäller egentligen mera allmänt på straffrätten. Min centrala poäng är dock en annan. Om nu tanken med reformen – vilket antyds i artikeln – är att öka frekvensen av elektroniska kontrakt, innebär det att några följdändringar behövs som jag inte ser skymten av.

Den viktigaste av dessa är enligt min mening nödvändig i skuldebrevslagen, min favoritlag, höjden av svensk lagstiftningskonst. Lagen är tyvärr i många avseenden kraftigt föråldrad: den är från 1936. Den saknar således regler om betalning genom banköverföring och annat. Den viktigaste bristen vad gäller elektroniska kontrakt är dock att sådana kontrakt skulle kasta omkull den grundläggande indelningen av olika handlingar som är förutsatt i skuldebrevslagen.

Lagen räknar med löpande och enkla skuldebrev. Löpande skuldebrev är sådana skuldebrev som är avsedda att omsättas på en massmarknad, alltså obligationer och dylikt. Här kräver några av lagens regler att den som vill driva in en fordran med stöd av ett sådant skuldebrev måste ”inneha” skuldebrevet och i vissa fall också att (i princip) samtliga tidigare innehavare har skrivit under skuldebrevet när detta såldes. Det leder vid elektroniska dokument dels till frågan om det tekniskt går att lösa att man lägger till elektroniska underskrifter till ett sådant dokument (jag antar att det går, men har egentligen ingen aning), dels till frågan vad i så fall ”att inneha” betyder. Som en hovrättsdom i ett annat sammanhang (nämligen vid pant) konstaterade betyder ”att inneha” rent språkligt någon form av besittning, och besittning torde förutsätta att det man besitter har fysisk existens. Det har inte elektroniska dokument.

Men även när man har att göra med enkla skuldebrev uppstår problem. Enkla skuldebrev är papper som inte är avsedda att omsättas, och reglerna används analogt (alltså utan att egentligen vara skrivna för just detta) på avtalsformulär och dylikt. Sådana skuldebrev har i stort sett ingen annan betydelse än att vara bevis för att det finns ett krav mot den som skrivit under skuldebrevet: det viktiga är själva kravet, och det kan gott göras gällande utan att man håller pappret i handen. Vid enkla skuldebrev finns alltså inte det problem som finns vid löpande skuldebrev, att man nämligen skulle vara tvungen att ”inneha” brevet.

Däremot får jag ett annat problem. Om avtalsformuläret anses vara så viktigt att man gör sig mödan att skapa en elektronisk form av det som ändå något omständligt måste skrivas under elektroniskt, skulle jag tro att parterna anser dokumentet vara rätt så viktigt. Jag tror inte att de skulle acceptera att dokumentet endast utgör ett bevis för avtalet, utan tanken är nog att det skall ha lite större betydelse. Frågan är om inte lagstiftningen riskerar att bli vilseledande om den å ena sidan ”skyddar” elektroniska dokument på det mest kraftfulla sätt vi har, nämligen genom straffrätt, och å andra sidan civilrättsligt endast anser att dessa dokument utgör bevismedel. (Jag är fullt medveten om att jag är lite självmotsägande, med tanke på att jag ovan sagt att de flesta inte har någon aning om lagens innehåll: jag tror dock att elektroniska dokument skulle upplevas som ganska högtidliga och därför viktiga och att parterna därför, när de väl tvistar om dokumentet, skulle bli rätt så förvånade över att domstolen i princip rycker på axlarna åt det.)

Jag tror alltså att regeringen, när den nu tycks vilja genomföra det gamla förslaget, bör ta tillfället i akt att också reformera skuldebrevslagen, eftersom skuldebrevslagen hanterar en stor del av den civilrättsliga sidan av elektroniska dokument. Jag är tyvärr pessimistisk avseende vad en sådan översyn av skuldebrevslagen skulle innebära: lagen kan i princip bara bli sämre. Samtidigt är det dock som sagt antagligen på tiden att den ändras. I vilket fall som helst är det konstigt att endast fläckvis anpassa lagstiftningen till nya omständigheter och att då börja med det som åtminstone jag – som ändå är rätt nära den verklighet som hanterar urkunder med mera – inte upplever som det mest trängande.

Så: ”skydda” elektroniska dokument, för all del, men glöm inte att de skall användas också, och se till att uppdatera civilrätten så att vi inte får ett onödigt logiskt brott mellan straff- och civilrätt.

Envarsgripande och misstanke om plankning: Gästinlägg av Johan Tisell

Jag arbetar inte med brottmål, men har handlagt ett antal civilrättsliga tvister mellan resenärer och västtrafik.

 

Nu kokar det i Göteborg igen, se t.ex. här.

 

Den viktiga, juridiska frågan har dock inte adresserats: Har kontrollanten rätt att göra envarsgripande och i så fall när och med vilka begränsningar?

 

Först skall det konstateras att ”tjuvåkning” i normalfallet anses vara en civilrättslig förseelse och den regleras i den korta och enkla lagen Lag (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik.

 

Denna lag har endast 6 §§ och det – i vart fall för resenäern – väsentliga fins i 2 §. Den lyder:

 

2 § Tilläggsavgift får ej tagas ut om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktlig med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet.

 

Jag tolkar denna reglering som att det inte är helt självklart när tilläggsavgift kan tas ut.

 

I allvarliga fall kan ”tjuvåkningen” även utgöra bedrägligt beteende. Förekomsten av den citerade lagen leder dock till det rimliga antagandet att handlingen endast är brottslig i de svårare fallen. Och för brottslig handling krävs uppsåt.

 

I Göteborg finns inte som i Stockholm spärrar. Den som hoppar över en spärr får anses ha brottsligt uppsåt, men den som går tankspridd på en buss, eller som missar tekniken i biljettsystemet, eller inte stämplar byte med mer begår knappast brott.

 

Kontrollanterna griper resenärer med stöd av reglerna för envarsgripande, RB 24:7. Jag tolkar denna regel att man måste se någon begå brott för att kunna gripa någon. Endast polis kan gripa någon på endast misstanke.

 

Med denna bakgrund kan det konstateras att Västtrafiks kontrollanter nog balanserar på slak lina och ofta har ramlat av. I det nu aktuella fallet hade resenären, som för övrigt har månadskort på vintern och cyklar på sommarhalvåret om det inte regnar – då använder hon kontantkort, gått ombord och satt sig, varit morgontrött och stressad. Efter en stund kom hon på att hon inte längre hade månadskort och att hon glömt stämpla. Hon reste sig och gick mot maskinen. Efter att ha stämplat konfronterades hon av kontrollanterna. De ansåg att hon börjat gå mot maskinen först efter att hon sett dem. Resten finns på YouTube.

 

Hade hon kvalificerat sig för tilläggsavgift? Sannolikt inte. Hade hon begått brott? Mycket osannolikt. Hade kontrollanterna sett henne begå brott? Nej, jag tycker inte det. Och i och med det finns ingen solid grund för envarsgripande.

 

Med tanke på att Västtrafik tills helt nyligen försökt hindra dem som fotograferat, men nu slutat med det, kan man fråga sig om hur stor lagkunnighet Västtrafik har.

 

Hur man än vänder sig, har man ändan bak

Svenska dagbladet granskar pensionsreformen och visar att de enda som hittills klart vunnit på reformen är mäklarbolag som sätter den egna vinningen högre än kundernas framtida pension. Tidningen pekar på kognitionsvetenskaplig forskning som visar att vi människor inte alltid – ganska sällan, faktiskt – förmår fatta i strikt mening rationella beslut. Med andra ord är valet av ”rätt” pensionstillgång individen övermäktig, vilket innebär att man lätt faller för reklam och köper dyra förmedlingstjänster som inte levererar något mervärde. Såvitt jag kan bedöma, är detta allvarlig och fullt korrekt kritik. Frågan är vad man skall göra åt saken.

En sak är glasklar: vi kan inte återgå till någon form av garanterade pensioner. Pensionsåtaganden har blivit en skuldfälla för både företag och stater i takt med att en minskande andel av befolkningen i arbetsför ålder skall finansiera en ökande andel icke-produktiva medborgare (barn, sjuka, pensionärer). Ekvationen går inte ihop.

Alltså måste vi hitta ett regelsystem som tar hänsyn till vad vi som kollektiv har råd med (och det kommer alltid också att vara beroende av de önskemål som vi vill finansiera kollektivt, från den Heliga Treenigheten vård-skola-omsorg, via försvar till kulturpolitik). Tanken med pensionsreformen var att undgå garantiåtaganden från statens sida genom att låta individen själv sköta sitt pensionssparande, vilket alltså innebär att individen själv avsätter pengar till sin framtida pension. Somliga tar risker och vinner eller förlorar stort på dem, andra spelar försiktigt och får mindre i pension än de kunde ha fått om de vågat mera, åter andra engagerar sig inte alls eftersom den kortsiktiga alternativkostnaden i form av förlorad fritid att sätta sig in i olika fonders aktuella prestation väger tyngre än den långsiktiga kostnaden i form av minskad pension (jag själv hör till den gruppen och är därmed bara mänsklig – kognitionsvetenskapen visar nämligen att vi tenderar att väga vinster på kort sikt tyngre än vinster på lång sikt), och den sista gruppen betalar andra för att göra valet. Inte lyckat.

Vad är alternativet? Man skulle kunna kasta ut samtliga privata bolag och låta alla pengar förvaltas av statliga fonder (som förr i tiden). Dessa fonder skulle kunna hålla koll på varje individs bidrag och endast betala ut det som individen sparat ihop. Skillnaden mot förr skulle vara att det inte finns någon garanterad pension. Problemet med den lösningen är att den inte är politiskt hållbar.

Ett kollektiv är nämligen inte nödvändigtvis bättre på att fatta rationella beslut än en individ. Kognitionsvetenskapliga studier har visat att grupper lätt domineras av någon eller några och att det är helt fruktansvärt svårt att stå emot en grupp när man har en avvikande minoritetsuppfattning. Grupptryck funkar, helt enkelt. Vill det sig illa, gör en statlig pensionsfond dåliga investeringar under något år, men påföljd att alla medborgares pension sjunker. Hur skulle man få medborgarna att acceptera detta? Det politiska trycket att ersätta den olyckliga investeringen genom ett skatteuttag – alltså genom att låta den arbetsföra befolkningen betala för den icke-arbetsföra – skulle bli övermäktigt. Med andra ord innebär nuvarande pensionssystem också att man i systemet byggt in spärrar mot att en del av befolkningen idkar självbetjäning i den andra delens plånböcker. Den spärren är måhända en förklaring att demokratin inte alltid är pålitlig, men med tanke på att vi alltför ofta faller för frestelsen att skjuta problemet (miljöproblemet, skuldsättningsproblemet, överbefolkningsproblemet) på någon annan som inte kan värja sig – som exempelvis ännu ofödda generationer av arbetsföra människor – är denna omyndigförklaring av demokratin kanske inte helt utan skäl.

En annan möjlighet skulle kanske vara att införa en prisreglering, ett maxtak på avgiftsnivån. Problemet här är kanske att maxtaket i praktiken skulle kunna tänkas innebära att avgiftsnivån sätts, eftersom de flesta bolag skulle lägga sig på denna maximala nivå. Om dock antagandet om konkurrensens välgörande effekter är riktigt – och det är åtminstone inte helt fel, det har vi empiriska belägg för – kommer det att finnas bolag som av konkurrensskäl lägger sig under maximinivån och marknadsför sig med sina billiga avgifter. Man skulle också som en informationsskyldighet kunna kräva att bolagen anger den pension som faller bort vid olika avgiftsnivåer på ett framträdande ställe och i absoluta tal för, säg, tre olika inkomstnivåer. En sådan regel skulle hantera informationsassymetrin mellan bolaget och kunden. Med tanke på att människor endast är förmögna att ta till sig en begränsad mängd information, är dock frågan i vilken utsträckning som folk skulle ta till sig dessa uppgifter när de samtidigt skall ha koll på så många andra faktorer.

Den perfekta lösningen finns inte. Jag har på sistone i olika Facebook-diskussioner och här på bloggen försvarat marknaden och konkurrensen, och jag fortsätter att göra det. Jag tycker i de flesta fall inte att någon kollektiv lösning är uppenbart överlägsen individualiserade lösningar. Jag har heller inte något alltför stort problem med att låta folk hantera ansvar och att acceptera att några gör dåliga val och råkar illa ut: det hör enligt min mening livet till. Men när en bransch som tydligen inte själv begriper vad den håller på med – de olika derivatprodukter som hjälpte att sprida den amerikanska bolånekrisen runt globen är ett bra exempel – använder sitt informationsövertag till att göda sig själv på sina kunders bekostnad, har vi utan tvivel med ett marknadsmisslyckande att göra. Att sådana kräver lagstiftningsåtgärder, går till och med mera extrema libertarianer med på.

Finansbranschen som sådan måste fås att bete sig på ett socialt godtagbart sätt och måste förhindras övervältra sina förluster på skattebetalaren medan man håller vinsterna inom verksamheten. Som en aspekt av detta måste försäkrings- och fondmäklarna fås att spela med kort som kunden kan förstå. Jag tycker inte att fler regleringar och högre informationskrav är att mål i sig: de är ofta dåliga eller kontraproduktiva. Men i detta fall måste vi ta oss en funderare hur vi kan få ihop ett hållbart pensionssystem på ett sådant sätt att inte mellanhänder får en licens att trycka sina egna pengar.

Hur man än vänder sig, så har man ändan bak.

Grekland, Sjöstedt och vikten av att rädda bankerna

Grekland är i fullt kaos: den såkallade trojkan av långivare ställer – efter många skönmålningar och tomma löften från den grekiska regeringens sida, skall tilläggas – allt tuffare krav på landet. De som står i skottlinjen verkar denna gång vara statsanställda och folk som jobbar i reglerade – läs skyddade – näringar: den ena kategorin kommer att uppleva uppsägningar i stor skala, den andra ovälkommen priskonkurrens. Pensionärer får sig också en släng av sleven: deras pensioner minskas med upp till 20 procent. Reaktionen blir strejker och ytterligare ekonomiskt kaos.

Den svåra situationen för flera länder i Europa, men i synnerhet för Grekland, har Jonas Sjöstedt tagit till anledning att kräva kommissionsordförandens avgång för bevisad inkompetens. Eftersom Sjöstedt är intresserad av att bli ordförande i (V), lägger han förstås till några slängar om att det är de illvilliga bankerna som påverkar kommissionen, och att det alltså i slutändan är bankerna som är bovarna i det europeiska och globala finansdramat.

Han har rätt och inte rätt, och beskedet till grekerna måste tyvärr bli att problemet inte enbart ligger hos bankerna, utan också hos dem själva, att de levt över sina tillgångar. Europeiska kommissionen må vara inkompetent – det kan man ha olika åsikter om – men försöket att rädda bankerna är inte den punkt där dess inkompetens bevisas.

Den globala finanskrisen tog sin omedelbara början i en politisk önskan om att fler personer i USA borde bli husägare, eftersom eget ägande av boendet antogs ha positiva effekter på den sociala samhörigheten och samhällsklimatet i stort. Alltså såg politikerna i USA till att folk som egentligen inte hade råd genom statliga institutioner fick lån att köpa hus: till grund för detta låg antagandet (som också vi i Sverige historiskt gjort oss skyldiga till) att fastigheter bara ökar i värde. När de statliga instituten hade börjat ge högrisklån, drog den privata sfären med och tog det hela ett steg längre, genom avtalskonstruktioner som till och med skribenterna nu i efterhand medgivit att de inte förstod. Incitamentet – anstiftan, om man så vill – kom från den politiska sfären, själva brottet begicks av den privata sfären.

När huspriserna föll och låntagarna inte längre kunde betala, gjorde olika investerare allt större kreditförluster, vilket i sin tur ledde till att en stor bank – Lehman Brothers – gick i väggen, med påföljd att många andra gjorde kreditförluster, med påföljd att till slut ingen vågade ge kredit längre, eftersom ingen längre visste vem som satt med vilken kreditrisk. För att över huvud taget få kredit, var låntagarna tvungna att betala svindyra räntesatser.

Dessa svindyra räntesatser påverkade också ekonomin hos de stater som finansierar sina löpande utgifter helt eller till största delen genom att uppta lån. När dessa stater – däribland Grekland – belastades med allt högre lånekostnader, raserades deras statsfinansiella korthus: man kom till en punkt där man inte längre ens kunde betala räntorna på sina många lån, än mindre amortera på dessa lån . Men märk väl: medan alltså den höga räntesatsen var ett utflöde av privatekonomiska kasinoekonomier, var det faktum att flera stater hamnade i statsfinansiell kris huvudsakligen ett resultat av politiska beslut, nämligen att erbjuda medborgarna en välfärdsstat för vilken landet självt inte kunde betala, utan för vilken man var tvungen att låna.

Det hela gjordes värre av att flera stater kom till en punkt där man ansåg att man var tvungen att rädda bankerna. Jag är ingen stor fan av bankernas beteende under och efter krisen, jag är starkt kritisk mot köp av egna aktier och mot att bonus betalas på intäkter som levererats genom skattefinansierade räddningspaket, men:

Bankerna har en central ställning i den moderna ekonomin. Moderna investeringar går i all regel inte längre att betala genom att idogt spara ihop till dem. De kräver att de som har pengar över (och alla som har pengar på banken och vill ha ränta på dem, liksom alla som äger aktier eller dylika instrument, har pengar över) lånar till dem som vill investera. De som har pengar över och de som investerar möts i den finansiella sektorn: utan banker, börser och andra finansiella institutioner skulle investeringsvilliga företagare inte hitta pengar att investera. Om alltså en bank fallerar, händer flera saker.

De som har pengar i den banken gör förluster, som dock täcks genom insättningsgarantier, alltså av staten. De som har givit banken pengar för att låna dessa pengar vidare till någon annan som har mera omedelbar nytta av pengarna (alltså, igen, vi alla som har någon form av sparande utanför rena bankkonton) får inte sina pengar tillbaka, utan tar förlusten. Om den som lånat en bank pengar själv är en bank, riskerar den processen att få en upprepning: ännu en bank fallerar, med samma konsekvenser. Är det en stor bank som fallerar (som Lehman Brothers), är denna risk större än när det är en liten bank (som HQ Bank) som fallerar. I slutet riskerar vi att stora delar av finansmarknaden slås ut, att viktiga investeringar därför – i brist på lånekapital – uteblir och att därför den reella ekonomin tar skada, med arbetslöshet och andra otrevligheter som följd.

Alltså: jag har ingen åsikt om Jonas Sjöstedts tal om kommissionens inkompetens – det är en möjlig läsning av det som skett. Men att argumentera mot bankräddningar, är att argumentera för en finansiell och ekonomisk kris av än större omfattning än vi redan har. Att påstå att roten till det onda enbart ligger i den privata sektorn, är historieförfalskning: politikerna i olika länder har haft och har sin beskärda del i skulden för krisen.

Jag håller med Sjöstedt om att den finansiella sektorn måste regleras hårdare, och jag är rätt förtjust i det engelska förslaget att skilja konsumenttillvända banker från investeringsbanker, då det kan ge oss en möjlighet att förhindra att banker blir too big to fail. Hårdare kapitalkrav är säkerligen också en bra idé.

Men de finansiella, ekonomiska och juridiska sammanhangen är alldeles för komplicerade för att rättfärdiga Sjöstedts något infantila rop efter kommissionens avgång. Det ropet kan som sagt vara rättfärdigat på andra sätt, men inte med påståendet att kommissionen skulle ha ansvar för nuvarande kris.

Marie Karlsson-Tuula: Kan sagan om SAAB få ett… lyckligt slut?

Marie Karlsson-Tuula har haft tekniska problem och har därför bett mig att under min användaridentitet publicera följande inlägg (som alltså är skriven av henne, inte av mig):

Det är frapperande att se att hur ett så stort företag som Saab bedriver sin verksamhet på sätt som sker nu. Bolaget har inga pengar i kassan och de medel som kommer in lägger kronofogdemyndigheten snabbt vantarna på. Kronofogden är ombud för flera leverantörer som inte fått betalt av Saab. Enligt medierna är kraven uppe i 45 miljoner kronor. Det har inte bedrivits någon som helst produktion i Saab sedan i april månad i år och de anställda har inte fått sina löner utbetalda. Jag ställer mig frågan hur denna kapitalförstöring får lov att fortgå? Jag kan svårligen se att detta är förenligt med vår lagstiftning. Men det får väl en eventuell potentiell rekonstruktör, eller om det blir konkurs, en konkursförvaltare anmäla till åklagarmyndigheten om det skulle befinnas misstanke om brott mot t.ex. borgenärer i 11 kap. brottsbalken. Misstankegraden om att brott har begåtts är låg och det räcker med att det kan misstänkas att brott har begåtts.

Nu höjs det röster om att Saab åter ska bli föremål för företagsrekonstruktion i enlighet med lagen om företagsrekonstruktion. Hur är det möjligt att styrelseordföranden går ut i media och säger att han måste skydda Saab genom att inleda en företagsrekonstruktion. De man ska skydda sig från är de borgenärer- leverantörer- som har fordringsanspråk på Saab. Har han ingen juridisk rådgivare i närheten som kan ta honom i örat?  En företagsrekonstruktion ska bara beviljas av domstol om det finns möjligheter att återfå lönsamheten i bolaget och inte som ett skydd mot att slippa betala sina fordringsägare.

Den förra rekonstruktionen blev ett spel för galleriet. Men då fanns det möjligheter att rekonstruera Saab på ett sådant sätt att det åter skulle kunna bli bärkraftigt. När man talar om rekonstruktion så genomför man det på två sätt. Det ena är en genom en finansiell rekonstruktion, i vilken alla de oprioriterade borgenärerna, d.v.s. bl.a. leverantörerna, får sina fordringar nedskrivna med en viss procent, ett s.k. offentligt ackord. Det andra är sättet är att rekonstruktionen sker i sak. Man tittar då på den verksamhet som bedrivs, om och hur den kan förändras, för att åter bli lönsam. Denna del av rekonstruktionen är det mest viktiga för att företaget åter ska bli lönsamt och lyckas driva verksamheten vidare i fortsättningen. Gör man bara en finansiell rekonstruktion, så visar mina empiriska studier, att man snabbt är tillbaka på ruta ett, d.v.s. befinner sig inom tre till nio månader i samma ekonomiska läge eller till och med i ett sämre ekonomiska läge än när man för första gången ansökte om företagsrekonstruktion. Det är just detta som är det mest problematiska för Saab att man bara gjorde den finansiella rekonstruktionen. Det gjordes ingenting åt verksamheten, produktionen, marknadsföringen, antalet anställda, etc.  Resultatet har vi sett för länge sedan. Det tog inte lång tid efter det att den första rekonstruktionen var avslutad förrän nya pengar behövdes. Den kortsiktiga finansieringen är ett problem för Saab. Under tiden som jag skriver detta får jag upplysningar av en journalist att en finansiär från Kina ska satsa pengar i Saab. I miljardklassen. Är det så, och det beror naturligtvis också på hur stor och omfattande denna finansiering är, kan det kanske finnas en liten möjlighet att rädda Saab genom en företagsrekonstruktion om det nu finns någon som ställer upp och tittar på ärendet. Frågan kvarstår dock om Saab inte har begått brott genom vidaredriften eller på annat sätt. Det som händer under de närmaste dagarna tror jag dock blir helt avgörande för vad som händer med Saab. Men det kan avslutningsvis konstateras att jag aldrig som expert har stött på något liknande och det är väl bra. Någonstans finns det nog, enligt min mening, en hund begraven……Detta kan inte gärna bara vara politik………. Eller? Replikera gärna….

Järnvägens av-, om- och återreglering?

Trafikverket varnar redan nu för nytt tågkaos i vinter, skriver Svenska dagbladet (under en rubrik, för övrigt, som borde leda till att någon rubrikredaktör på tidningen får en kraftig spark i ändan). Tidigare SJ-ordförande Ulf Adelsohn är skeptisk till avregleringen av järnvägen och anser att man bör titta på erfarenheterna i Storbritannien och Nya Zealand, där järnvägen delvis, respektive helt, återreglerats. Trafikverket fördelar skulden för problemen på spåren så att 50 procent landar på dåligt underhåll och 50 procent på operatörerna. Någon som vill ha en tågbiljett för en resa i januari?

Jag tror i motsats till Ulf Adelsohn att våra problem är långt mera komplexa än den avreglering som skett. Vad gäller erfarenheterna i Nya Zealand har jag nyligen sökt pengar för ett projekt om järnvägsreglering som – om pengarna beviljas, vilket kommer att visa sig i december – kommer att föra mig dit för den närmare titt som Adelsohn efterfrågar. Den bild som för mig växer fram när jag tittar på de olika delarna, är dock följande.

Under årtionden har makthavare utgått ifrån att bilismen och flygtrafiken skulle göra tågresor obsoleta. Man såg helt enkelt inte särskilt stor mening i att underhålla och förbättra en järnvägsinfrastruktur som inom överskådlig framtid inte längre skulle behövas. Makthavarna var inte ensamma i sin bedömning, utan denna delades av akademiker och för all del även en betydande andel av befolkningen. Först igenkorkade motorvägar och det nymorgnade miljöengagemanget, dess motstånd mot ständigt nya vägar och dess preferens för masstransportmedlet tåg, lyckades ändra på detta. När sedan indikationerna på att den globala uppvärmningen åtminstone delvis är förorsakad av människan hopade sig, blev det ojämförligt mest miljövänliga transportmedlet tåg ännu mera intressant och man började aktivt arbeta för att få folk att ta tåget istället för bilen eller flyget.

Vid det laget var dock infrastrukturen dels i ganska ruttet skick, dels fanns inte tillräckligt mycket infrastruktur för att nu bära all den trafik som numera efterfrågas. Vi har alltså här att göra med notan för flera decenniers försummelse. Ser man på de mest uppseendeväckande tågstoppen de senaste åren – föranledda av igenfrusna växlar och brustna kopplingsledningar – är dessa att räkna till underhållsproblem avseende själva infrastrukturen. Det kommer – vilket Trafikverkets rapport visar – att kosta ofantliga pengar att bygga upp infrastrukturen till acceptabel nivå.

Detta utgör alltså enligt Trafikverket 50 procent av problemen. Resten anses ligga på operatörerna. Problemen där kan vara allt från att tåg inte underhålls på rätt sätt till att personal saknas eller man inte bokat avisningshallar för tiden då det är som kallast. Till en del kan detta förstås bero på att privata entreprenörer svälter verksamheten för att kunna få så stor utdelning som möjligt, men jag tror inte att det är hela problemet.

Den i Sverige överlägset största operatören på resenärssidan är SJ. Detta statliga bolag har ett vinstkrav på 10 procent på eget kapital över en konjunkturcykel på sig. Det är mycket, i synnerhet för en mogen industri som järnvägsresor. Jag anser att – såvida man håller fast vid att det skall finnas konkurrens inom tågtrafiken – ett vinstkrav av konkurrensneutralitetsskäl bör finnas (privata operatörer måste ju ha ett vinstkrav), men 10 procent slår mig som väldigt högt. Med tanke på SJ:s omsättning och eget kapital torde varje procentenhets sänkning av vinstkravet frigöra ett runt antal miljoner som kan investeras i den rullande materielen. Det finns ingen anledning att negativt särbehandla SJ i jämförelse med privata aktörer heller.

Sedan konkurrensen. Konkurrens är på järnvägsområdet faktiskt ett ganska oskarpt begrepp. Dels betyder konkurrens att olika aktörer kan få köra tåg eller planera tågresor. Jag har svårt att se på vilket sätt detta skulle bidra till tågkaoset, i synnerhet eftersom det antal bolag som kör tåg i Sverige ändå är ganska begränsat (inalles ligger det runt 30 aktörer i hela tågtrafiken). Det räcker med en operatör som inte sköter sina tåg så att de stannar mitt på ett viktigt spår och korkar igen trafiken: skulle SJ vara ensamt, skulle inte det automatiskt betyda att underhållet av tågmaterielen blir bättre och sådana fadäser undviks. Skulle bolagens likviditet efter aktieägarutdelning vara ett problem, kan man enkelt ställa ett likviditetskrav som villkor för licens och skapa mekanismer som innebär att licensen dras in vid ihållande likviditetskriser.

Det som jag nog snarare tror är problemet är att hela järnvägsmarknaden numera är uppdelad på många olika aktörer. Vissa äger tågset. Andra kör dem. Åter andra (i princip endast det statliga bolaget Jernhusen) äger stations- och terminalbyggnader. Avisningshallar ligger på olika aktörer.

En tidigare monolitisk marknad där allt fanns inom samma statliga verk och dess olika avdelningar har alltså fragmenterats. Detta innebär automatiskt en större omgång i transaktionerna. Istället för att ringa till kollegan på stationsförvaltningen och hota denna med att gå till chefen om hon inte gör som hon blir tillsagd, måste man nu föra avtalsförhandlingar och sluta avtal med inte bara en, utan många olika aktörer. Organisationen av tågtrafiken och den kringgärdande logistiken har blivit långt mera komplex än tidigare, vilket tydligen också inneburit att kommunikationsproblem uppstått som aktörerna upptäcker först när tåget väl står stilla (som att stationsbyggnader stänger trots att ett tåg med flera hundra passagerare fastnat precis utanför). Aktörerna på järnvägsmarknaden har helt uppenbarligen svårt att hantera denna komplexitet, och om vi skall behålla konkurrensen, måste man väl närmast fundera på hur man skapar regler för att den fragmenterade marknaden skall fungera smidigt. Det intrycket består trots att det på många håll inom järnvägssektorn är lite sisådär med konkurrens (trots liberaliseringen; jämför denna artikel).

Samtidigt kan och bör man – som Adelsohn är inne på – också fundera på om vinsterna som uppstått genom att fragmentera och liberalisera järnvägsmarknaden överväger de kostnader som varit en konsekvens. När man gör det, bör man dock komma ihåg att SJ inte precis var exemplariskt skött: anledningen till reformerna sedan 1990-talet har varit att staten tröttnat på att gång på gång rädda detta illa omtyckta och delvis misskötta verk. Det är alltså inte någon given lösning att återgå till det gamla, utan man måste i så fall tänka nytt.

Jag tror att konkurrensen kan fås att fungera. Flygtrafiken är en förebild. I likhet med järnvägen innebär också denna ett naturligt monopol (nämligen vid start och landning: förvisso kan flygplanen ta många olika vägar till sin destination, men de måste komma ner på landningsbanan också, och då skall denna helst vara fri från andra flygplan). Den som cirklat över Heathrow eller omdestinerats till någon gudsförgäten flygplats i Ryssland vet förvisso att inte heller den trafiken är helt utan problem, men vi ser inte det kaos som vi sett inom tågtrafiken, och det trots att flygtrafiksmarknaden också är fragmenterad efter att tidigare ha varit monolitisk. Det verkar alltså gå.

Problemet förefaller mig vara att vi är klämda mellan en sort fundamentalister som anser att liberalisering oavsett negativa externitaliteter har ett värde i sig och en annan sorts fundamentalister som tror att järnvägsmarknaden som genom magi kommer att bli underbar bara ett statligt verk ensamt får sköta den. Sanningen ligger med stor sannolikhet någonstans mellan dessa poler.

Men i det upprörda bullret om järnvägsmarknaden är det svårt att föra ett sansat samtal.

Privatisering och offentliga regler

Dagen efter det stora attentatet i Norge må det vara fjuttigt att skriva om det allmännas avtalshantering, men så gräslig som den norska attacken är, kommer livet ändå att fortsätta i sina gamla spår. Avtalshanteringen hos det allmänna är i längden viktig, den också, även om den kanske just idag inte känns lika angelägen. Jag skriver därför några rader om Helene Hellmark Knutssons ord avseende övervakning av entreprenörer.

Det finns en vanföreställning bland mina borgerliga meningsfränder, och den består i att privatiseringar eller ökad konkurrens (”avreglering”) skulle minska behovet av byråkrati. Så är inte fallet. En avreglering är ingen avreglering, utan en omreglering, och att lägga ut en verksamhet på entreprenad minskar inte behovet av att övervaka verksamheten. Jag skall illustrera mina påståenden huvudsakligen med tågtrafiken som exempel, eftersom jag råkar vara rimligt påläst om denna.

Vi börjar med avregleringar. Avregleringen av tågtrafiken innebar att man lyfte ut verksamheten från myndighetssfären och gjorde den privaträttslig. Man avreglerade tågtrafiken i så måtto att man tog bort regler som hindrade att privata aktörer kunde köra tåg. På den sidan tog man alltså bort regler: man tog bort regler om att bara ett allmänt verk fick köra tåg och man tog bort de regler som utgjorde själva verket (ett verk i sig är ju inget man kan ta eller titta på – ett verk är en uppsättning regler som får oss att tro att en mental konstruktion, verket, agerar på samma sätt som en människa). Avreglering, med andra ord.

Men å andra sidan måste man införa andra regler när man öppnar en tidigare stängd verksamhet för flera aktörer. När nämligen olika verksamhetsgrenar inom ett och samma företag eller ett och samma verk arbetar ihop, kan det hela hanteras på sätt som inte avspeglar sig i den offentliga lagstiftningen. Man har interna instruktioner, chefshierarkier, rutiner, vanor. När efter en avreglering de olika verksamhetsområdena skall samverka trots att de utgör olika företag, försvinner denna möjlighet till relativt informell hantering. Nu måste de olika företagen samarbeta mera formellt, framför allt genom avtal. Avtalstvister måste slitas, ibland genom särskilda instanser (som Trafikstyrelsen). I den mån de olika företagen hanterar känsliga områden – som spårsäkerhet, driftskontroller och annat – måste de också få regler för vad de får och inte får göra. Fler regler behövs, med andra ord.

I vissa lägen måste dessutom ett försök göras att förhindra att vinstorienterade företag beter sig på ett farligt eller skadligt sätt. Det behövs alltså i vissa fall regler för vem som får hålla på med någon viss verksamhet (har man exempelvis en historia av tveksamma ekonomiska engagemang, får man inte bedriva järnvägstrafik), man behöver särskilda regler för bokföring och redovisning (exempelvis för att förhindra konkurrensskadande korssubventionering med skattemedel mellan olika dotterbolag till samma koncern), man behöver regler för vilka tekniska instrument som får användas (för att det sammanhållna tekniska systemet järnvägsnät skall fungera). Fler regler.

Avregleringen blir med andra ord en omreglering, och omregleringen betyder ofta att det behövs fler regler för verksamheten, inte mindre. Där man tidigare var tvungen att reglera ett verk, måste man nu reglera flera olika verksamheter, flera olika företag. Det är med andra ord ett misstag att tro att man genom att konkurrensutsätta en verksamhet minskar antalet regler och mängden byråkrati.

Detsamma gäller entreprenader, och det är väl det som Hellmark Knutsson är inne på. Vitsen med en entreprenad kan endast vara att sänka priset för verksamheten: istället för att det allmänna – vars företrädare inte är och inte bör vara tränade i att på billigast möjliga sätt bedriva verksamhet – erbjuder renhållning eller vårdtjänster, gör någon annan som får ut mera av sekinerna för samma sak. I mina ögon ligger det inget fel, utan endast fördelar i det.

Problemet uppstår dock, som Hellmark Knutsson mycket riktigt påpekar, när man inbillar sig att det allmänna jämte sitt ansvar för själva verksamheten också gjort sig av med ansvaret för hur verksamheten bedrivs. Det är fortfarande en allmän tjänst som utförs, en tjänst som politiken valt att erbjuda på skattebetalarens bekostnad. Det är alltså fortfarande det allmänna som dels har ansvaret för att det som politiken beslutat skall erbjudas också verkligen erbjuds, och för att skattebetalarens pengar går till den verksamhet som entreprenören lovat bedriva och inte till något annat. Med andra ord måste det allmänna, på samma sätt som ett privat företag som lägger ut delar av sin verksamhet på underleverantörer, kontrollera vad entreprenörerna håller på med.

Detta kräver byråkrater, folk som kontrollerar den inköpta verksamheten, som går igenom bokföringen hos entreprenörer, som reagerar när det blir fel, som i förekommande fall driver processer. Med andra ord måste all verksamhet som det allmänna står för – även om det allmänna bestämt att verksamheten skall bedrivas av någon annan – ha en tillhörande byråkrati. Allmän verksamhet utan byråkrati är en omöjlighet.

Det som dock ofta – alltför ofta – händer när politiken kommer på att man kan spara pengar genom att låta någon annan bedriva verksamhet som det allmänna skall bekosta och för vars kvalitet det allmänna svarar, är att man öppnar verksamheten för privata aktörer utan att fundera på vilka samordningsproblem detta leder till (detta har vi sett inom flygtrafiken, inom järnvägstrafiken och inom flera andra ”avreglerade” verksamheter), dels att man inbillar sig att byråkraterna blir överflödiga i det ögonblick som man ”avreglerat” verksamheten. Inberäknat kostnader för övervakning av allmän verksamhet som bedrivs av privata aktörer och förvaltningen av det regelverk som behövs för att en splittrad verksamhet som tidigare sköttes av en organisation skall fungera, kan många ”avregleringar” misstänkas vara nollsummespel rent finansiellt sett för det allmänna, eller i värsta fall kostnadskrävande. ”Avreglering” är inget patentrecept mot slöseri med allmänna medel.

Det verkliga alternativet till allmän verksamhet är att låta bli att bedriva viss verksamhet från det allmännas sida: endast då har vi en verklig avreglering. I många fall vill vi dock inte ha det. Vi vill ett fungerande järnvägsnät, även när detta förvaltas och hanteras av många olika aktörer; vi vill ha garantier att just den sällsynta medicin som vi behöver finns på närmaste apotek; vi vill vara säkra på att läkaren vi går till har en kompetens som av något för oss själva inte fullt begripligt skäl tillfredsställt något anonymt kollektiv av byråkrater.

Om vi alltså inte är beredda att släppa vissa verksamheter, får vi leva med att de måste få kosta, inte bara omedelbart genom att de bedrivs av det allmänna, utan i förekommande fall också indirekt genom kostnader för övervakning, samordning och styrning. Det kan finnas andra skäl att lägga ut tidigare statliga verksamheter på privata aktörer eller att tillåta att privata aktörer blir aktiva på en tidigare statlig monopolmarknad: framgångssagan för den svenska godstågtrafiken (som inte – ännu – upprepats på persontågtrafikens område) är en illustration på detta; de numera låga flygbiljettpriserna en annan. Dessa fördelar är reella och enligt min mening ofta skäl nog att låta vem som helst som är så hågad bedriva viss verksamhet.

Men så länge det allmänna har det yttersta ansvaret för em verksamhet, är det allmänna enligt min mening skyldigt att också leva upp till detta ansvar. Hellmark Knutsson tycks ha förstått detta, i vart fall när det gäller de borgerliga partiernas tillkortakommanden i detta avseende.

Återstår att se om socialdemokratiska politiker när de i framtiden åter får chansen gör ett bättre jobb av det hela.

Återlämnanden av krigsbyten m.m.

Frankfurter Allgemeine Zeitung skrev i förrgår om att Tyskland kommer att återlämna en sfinxskulptur till Turkiet. Inget av länderna kan visa att skulpturen ägs av det, och Tyskland har nu – enligt tidningens åsikt – låtit sig utpressas att lämna tillbaka föremålet. Det finns andra infekterade strider om kulturföremål som hålls av framförallt Västvärldens olika muséer: Grekland vill ha tillbaka Parthenonfrisen, Egypten Nofretetebysten. Jag funderar lite på tänkandet som ligger bakom dessa tvister.

I grunden ligger tydligen någon föreställning om äganderätt: Parthenonfrisen ägdes av Aten, alltså Grekland, och stals av av britterna. Nu skall det stulna lämnas tillbaka. Det verkar ju på något sätt intuitivt rimligt, men jag undrar huruvida det håller för intellektuell granskning och hur de närmare gränserna skall dras.

Om vi nämligen menar allvar med argumentationen måste allt som någonsin stulits någonstans ifrån lämnas tillbaka och alla föremål vars proveniens inte kan ledas i bevis bör då anses vara stulna. Med andra ord bör Sverige lämna tillbaka Silverbibeln, som stals när Prag plundrades av svenska trupper år 1648.  Italienarna bör genast lämna till Grekland alla antika statyer av grekisk härkomst som hittas på arkeologiska utgrävningar i Italien, då dessa numera inte kan bevisas vara köpta från Grekland, och därför måste anses vara stulna. Det låter väl absurd? Alltså kan vi inte riktigt mena allvar med de olika kraven som för närvarande förs fram kors och tvärs.

Frågan är vad vi menar istället. Tydligen anses det vara stötande även efter flera hundra år att någon nation innehar något som en annan nation anser vara viktigt för den och som togs under en tid då den tidigare ägaren inte hade möjlighet att fritt bestämma över föremålet eller under omständigheter som kan anses utgöra stöld. Men det lämnar ju en hel drös med frågor öppna.

Vad kvalificerar som viktiga föremål? Är Parthenonfrisen viktig för Grekland, som formligen svämmar över av antika föremål? Är Nofretetebysten viktig för Egypten? Vad kvalificerar som illegitima omständigheter? Grekland hade varit ottomanskt sedan flera hundra år tillbaka när Lord Elgin tog föremål från Akropolis i Aten: kan man verkligen säga att Grekland på den tiden var ockuperat ännu? Var då Finland ockuperat av svenskarna fram till 1809? Vad räknas som icke-ockuperat område? Är Skåne ockuperat (det togs ju med våld från Danmark efter att tidigare alltid ha varit danskt)? Skulle det innebära att Skåne måste återlämnas till Danmark och skånska kulturföremål som finns i Stockholm till Malmö?

En annan fråga är tidsaspekten. Den sfinx som Tyskland nu skall ge till Turkiet togs 1906 under oklara omständigheter. Parthenonfrisen togs med tillåtelse av de ottomanska myndigheterna i början av 1800-talet av Lord Elgin. Är det verkligen rimligt att anspråk skall kunna framföras sent och vidmakthållas under flera hundra år? Finns någon preskription? När inträder den? Kan den avbrytas?

Fråga är också vad som händer när föremålet inte kan lämnas tillbaka. Skall ersättning betalas? Skulle det innebära att Italien idag är i princip skadeståndsskyldigt mot Frankrike och andra länder i det antika romerska imperiet för skatter och plundrade föremål som togs av Caesar?

Jag tycker att det här är en sörja. Det verkar inte finnas någon bortre gräns för vilka anspråk som framförs och vad de får avse. Taget till sin absurda slutpunkt borde vi försöka följa tillbaka mänsklighetens historia fram till dess homo sapiens uppstod i östra Afrika och ”lämna tillbaka” alla föremål som någonsin tagits med våld. Om vi vill undvika denna absurda slutpunkt, måste vi fundera på någon begränsning, någon avvägning mellan den ursprungliga ägarens anspråk och anspråket hos den som nu har ett föremål i sin besittning.

Ett förslag skulle kunna vara att införa en preskriptionsfrist, säg – för att täcka ett mycket långt mänskligt liv – 100 år. Det skulle innebära att Parthenonfrisen förblir där den är, liksom Silverbibeln. Om man tillämpade denna preskriptionsfrist även på privata anspråk, skulle det också innebära att det börjar bli bråttom för dem som vill få tillbaka föremål som stulits eller plundrats under och strax efter Andra världskriget. Effekten av en preskription skulle vara att orätt efter 100 år blir rätt, att den som lyckas hålla ett tidigare stulet föremål tillräckligt länge skulle få behålla det. Kanske skulle man behöva göra undantag för processer som börjas före fristens utgång, men när den relevanta processen är avslutad genom en lagakraftvunnen dom, skulle äganderättsanspråket upphöra.

Som det är nu, lämnar vi inte det förflutna i fred. Vi är upptagna med oförrätter som ägt rum för mycket länge sedan och inbillar oss att vi kan lösa de problem som historiska händelser givit upphov till med juridikens hjälp. Men, som sagt, om vi menar allvar med det, skulle vi behöva återställa väldigt mycket och det utan bortre gräns, då lösningen av en oförrätt ju inte påverkar andra, tidigare oförrätter.

Låt det förflutna vara det förflutna. Det smärtar kanske någon att Königsberg numera är Kaliningrad, att Parthenonfrisen hänger i London, att en indianmumie finns på något museum i Chicago.

Det är dock ogörligt att vrida klockan tillbaka och vi bör enligt min mening inte ens försöka.