You are currently browsing Mårten Schultz’s articles.

Filippo Valguarnera, docent i rättsvetenskap i Göteborg, intresserade sig för vad Kent Ekeroth egentligen menade med sin motion om invandrare och statistik. Det ledde till följande meningsutbyte som med sitt förhållandevis stillsamma tonläge säger en del om Ekeroths och möjligen även SD:s syn på statistik kring brott men också synen på registrering av personliga uppgifter. Jag citerar korrespondensen med Filippos godkännande.

Hej Kent!
Jag har tagit del av din motion om registrering av etniskt ursprung. Enligt motionen bör både första och andra generationens invandrare registreras. Jag är själv halvitalienare. Min far är italienare medan min mor är från Bohuslän (Öckerö kommun). Jag är född i Göteborg men jag har vuxit upp i Italien. Jag är tvåspråkig, jag har dubbelt medborgarskap och jag har uppfostrats i båda kulturernas traditioner och seder (svensk jul, midsommar med mera). Sedan 2009 bor jag i Sverige, jag är gift med en svenska och är numera docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet. Jag är stolt över båda mina kulturer.
Min fråga är enkel: Betraktar SD mig som en andra generationens invandrare? Vem tillhör i så fall den första generationen (mina föräldrar bor i Italien. Min far har aldrig bott i Sverige)? Om jag är en andra generationens invandrare, var har jag vandrat in ifrån (med tanke på att jag är född i Sverige)? Tror du inte att mina svenska förfäder skulle bli förvånade över att en av deras ättlingar betraktas som en invandrare? Skulle det spela någon roll om jag hade tagit min mammas efternamn och försvenskat förnamnet (jag skulle då heta Filip Berg)? Jag vill försäkra dig om att jag inte skriver detta på grund av ilska eller ens irritation. Jag vill bara förstå vad du och SD tycker om frågan och om motionen möjligen var ett misstag. Jag hoppas på ett ärligt svar.
Med vänlig hälsning,
Filippo Valguarnera
Docent i rättsvetenskap
Göteborgs universitet

*

Hej,

Det handlar inte om vad SD betraktar någon som. Brottsförebyggande rådet gör ju själva sådan statistik (se BRÅ 2005:17). Varför hade du inga problem med dem då?

Varför har du ett problem med att man får information om mönster i samhället? SvD gjorde själv samma sak 2010: http://www.svd.se/…/statistik-doljer-betygsskillnader…

Har du ett problem med att de tog fram sådan statistik också? Varför isåfall?

Varför är du ens orolig? Är det för känsligt att ta fram fakta om verkligheten?

Första generationens invandrare = född utomlands, invandrad till Sverige

Andra generationen = född i Sverige av utländska föräldrar

Det är inte så svårt att förstå egentligen om man hade läst min motion (antar att du inte gjort?: http://www.riksdagen.se/…/Reformering-av-lag-om…/…): detta handlar om att samla in övergripande statistik av det slag som BRÅ redan gjort 2005 och 1996 utöver andra.

Problemet är att information inte alltid finns – varför inte eftersträva den? Det gör vi om alla andra; gamla, unga, sjuka, arbetande, kvinnor, män.

Var är problemet?

/kent

*

Hej Kent!

Jag uppskattar att du tar dig tid att svara.
Jag har läst din motion. Du skriver bland annat ”andra generationens invandrare, det vill säga de som kanske aldrig haft annat än svenskt medborgarskap, men som har en eller två föräldrar födda utomlands.” Detta innebär att alla vi som har en utländsk förälder (många väljare) är enligt din definition ”andra generationens invandrare”. Mina förfäder har byggt Sverige lika mycket som dina. Tycker du inte att det är märkligt att du betraktar mig som invandrare i landet där jag är född och där mina förfäder kommer ifrån?

Med vänlig hälsning,

Filippo

P.S. Jag håller med dig om att det inte är ett problem att samla in relevant information. Frågan är dock hur relevant det är att ens far eller mor råkar komma från ett annat land.

*

Hej igen,

Det har visat sig vara relevant.

I BRÅ:s rapporter 1996 och 2005 kvarstod överrepresentation av vissa grupper av invandrare (inte italienare).

I Kriminalvårdens långtidsrapport framgick att invandrare som fått svenskt medborgarskap tillsammans med utlänningar utgör en majoritet av de långtidsdömda.

I Skolverkets rapport från 2001 framgår att andra gen. Invandrare klarar sig sämre i skolan än snittet, något som framgick av SvD:s studie också.

Även studien The Economic Situation of First and Second-Generation Immigrants in France, Germany and the United Kingdom från 2010 visar på samma sak.

När vi ser detta och ser hur det går med invandringen I Sverige – varför inte undersöka det närmare? Genom att blunda för det löser vi ju inget.

Det kanske tom är så att det visar sig (som i BRÅ:s rapport) att visssa invandrargrupper (t.ex. italienare) klarar sig utmärkt (troligen så) medan andra klarar sig sämre. Då får man mer detaljerad information – och hur kan det skada?

/kent”

När jag var verksam i projektet med att ta fram ett underlag för en gemensam europeisk civilkodifikation, Study Group on a European Civil Code (eller von Bar-projektet) delade jag en tid rum med en trevlig kinesisk professor. Han arbetade bland annat med att ta fram en översättning av Study Groups komparativa resultat, som han trodde kunde ha intresse för en kommande kinesisk kodifikationsprocess.

Det här var år 2000. Nu läser jag ett spännande blogginlägg om hur det kinesiska kodifikationsarbetet har gått framåt, även om det fortfarande inte lyft helt. Det kan nog vara av intresse för den som vill veta med om utvecklingstendenser i den juridiska infrastrukturen för affärer i Kina. Inlägget hittar du här.

Det här kan nog komma som en överraskning, särskilt för studenter på universitet. Uppsatser på högre utbildningar är inte en ansvarsfri zon. Förtal, i en studentuppsats, kan medföra ett ansvar för studenten. Det kan medföra straff.

Högsta domstolen har prövat ett fall som blivit uppmärksammat redan när det hanterades av underrätterna. Två studenter deltog i en fristående kurs på Linköpings universitet som behandlade finansiella kriser och ekonomisk  brottslighet utifrån ett samhällsekonomiskt och historiskt perspektiv.

Inom ramen för kursen skrev studenterna en uppsats, med titeln (anonymiserad): ”TJ, Ekobrottsling, ’Maffians bankir’ och en första klassens duperare”. Uppsatsen tog framför allt sitt avstamp i ett antal domar mot en person, TJ. Uppsatsen skulle behandlas på ett seminarium. Genom ett misstag från universitetet kom uppsatsen också att läggas ut på internet.

I uppsatsen görs ett antal uttalanden om TJ. Följande uppgifter var härvid föremål för HD:s prövning (och som jag förstår är samtliga dessa strecksatser citat):

”- Smeknamnet Maffians bankir fick han i samband med att en polisrazzia
mot hans hem ledde till en upptäckt av en resväska tillhörande TM, Hells
Angels före detta ledare.
– Han har blivit uppmärksammad i media bland annat för att en av
”investerarna” som har blivit bedragen av honom var ingen mindre än
programledaren LK.
– Utifrån alla utgångspunkter i teorin kan J inte sägas vara något annat än
kriminell sedan tidig ålder. Hans kriminella bana började i de sena
tonåren.
– Belief handlar bland annat om att visa respekt för lagen och tydligen har
J aldrig gjort det.
– Laglydighet är ett ord som inte existerar i hans vokabulär.”

TJ väckte enskilt åtal mot studenterna, som i tingsrätten fälldes avseende vissa av de citerade yttrandena men som därefter friades helt i hovrätten.

Högsta domstolen fann att uppgifterna i sig föll inom förtalsregeln – det var uppgifter som var ägnade att medföra att TJ skulle utsättas för andras missaktning. Att peka ut någon som brottslig är typiskt sett sådana uppgifter som omfattas av förtalsregeln.

I förtalsregeln finns en säkerhetsventil: Om det är försvarligt att lämna de i och för sig ärekränkande uppgifterna kan ansvar undgås. I förevarande fall fann HD att uppgiftslämnandet var försvarligt. HD betonade intresset av ett fritt meningsutbyte i akademiska sammanhang och att domarna mot TJ redan fått uppmärksamhet. Sammantaget fann HD att det var försvarligt att lämna uppgifterna.

Men det finns ett rekvisit till för ansvarsfrihet: Den kränkande uppgiften måste vara sann eller så måste den som lämnat uppgiften visa hen hade skälig grund. Skriver HD: ”De tilltalade har anfört att de hade skälig grund för uppgifterna, något som det ankommer på dem att visa. Kravet på skälig grund kan sägas innefatta ett slags undersökningsplikt rörande de lämnade uppgifternas riktighet. En allvarligare beskyllning och ett tydligare utpekande bör leda till ett strängare krav när det gäller underlaget för uttalandena.”

I uppsatsen förekom bland annat ett felaktigt påstående om att TJ dömts för ett brott som han friats från. Härvid framhöll HD att man generellt sett kan ställa krav på att studenter på universitetsnivå i rimlig grad kontrollerar det material som uppgifter i en uppsats bygger på när det framförs påståenden om att en utpekad person har begått brott. Avseende strecksatserna 2 och 3 ovan konstaterade HD att det inte fanns skälig grund. De andra påståendena medförde inget ansvar.

Slutligen tog HD upp den diffusa ansvarsfrihetsgrunden social adekvans, som innebär att ett i och för sig otillåtet agerande kan vara ansvarsfritt om det sett till kontexten och situationen vore orimligt att hålla den agerande ansvarig. Principen har bland annat aktualiserats i skolmiljöer. I det aktuella fallet kunde inte social adekvans medföra ansvarsfrihet, enligt domstolen. De åtalade dömdes således. Straffet blev 30 dagsböter för vardera student.

Två justitieråd var skiljaktiga. Minoriteten framhöll bland annat att det måste finnas utrymme för misstag i en uppsats av detta slag, eftersom ett av syftena med att uppsatsen skulle läggas fram vid ett seminarium var just att den skulle granskas och att bristande källkritik skulle påpekas i samband med behandlingen av uppsatsen. Minoriteten ansåg därför att uppgifterna var tolerabla.

Vad tycker jag själv? Jag är kluven och har sympati för minoritetens argument. Sammantaget anser jag dock liksom majoriteten att argumenten för ansvar väger över.

En kompis hörde av sig. Hennes fjortonåriga sons instagramkonto har blivit kapat. Sonen själv har inte använt kontot på kanske ett och ett halvt år. De senaste dagarna har det blivit en febril aktivitet på kontot. Gaypornografi har laddats upp, tillsammans med information om att kontoinnehavaren gillar att delta i sådana aktiviteter som en förväntar sig att finna i gayporr.

Problemet är att sonen inte kommer ihåg sitt gamla login, som förmodligen ändå ändrats, och inte längre har kvar det epost-konto som för länge sedan angavs vid skapandet av kontot. Dumt? Ja, det är väl kanske inte sådant säkerhetstänkande som experter rekommenderar men så skapades också kontot av en trettonåring.

Nu har jag försökt att hjälpa till med att återfå kontrollen över kontot i någon timme. Jag har börjat ge upp. Eftersom vi inte har vare sig lösenordet eller epostkontot så går det inte att anmäla som hackat, i vart fall har jag ännu inte hittat det. Det finns inte någon epostadress att mejla, inget telefonnummer att ringa. Men, tänkte jag, sonen är ju minderårig? Sonen saknar rättshandlingsförmåga. Borde inte föräldrarna kunna ta kontrollen? Så här skriver Instagram om det:

”Kan jag få åtkomst till min tonårings konto?

Vi förstår att du är orolig över att ditt barn använder vår app men vi kan inte ge dig tillgång till kontot eller vidta åtgärder på din begäran. Enligt lagstiftningen för sekretessfrågor får vi inte ge kontoåtkomst till en person som inte äger kontot.

Alla användare som är 13 år och äldre anses vara behöriga kontoinnehavare och skyddas av denna lagstiftning.”

Jag undrar vilken lagstiftning som Instagram tänker på här. Det är kanske i vart fall är avtalsvillkor som konsumentombudsmannen vill titta närmare på.

”Men, professor NN. Du skriver här, om mannen som blev misshandlad, att ”inträngligen tillfogades svåra skador.”

Jag hade korrekturläst första utkastet till en ny lärobok och gick igenom mina iakttagelser med författaren, den äldre professorn. Jag var 24 år gammal. Jag var nervös.

”Men om jag förstår det rätt…och jag har tittat i SAOL…så finns inte ordet ”inträngling?”

Professorn vände sig mödosamt mot mig.

”Mårten. Det är som så, att det är ett ord, som jag hittat på. Det ska stå kvar.”

Jurister har ofta varit, och är överlag nog fortfarande, öppna för neologismer. Åtminstone om de är praktiska. Varje forskare med självaktning utvecklar något nytt begrepp, någon ny sammansättning, eller importerar något utländskt uttryck. Det ger oss kombinationsfullmakter, skyddsändamålsläror och grupptalan. Användbara uttryck, som förmedlar ett normativt innehåll.

Men det är inte bara för viljan att förmedla normativt innehåll som förmår jurister att vara öppen för språkliga nyheter. Andra praktikabilitetshänsyn kan kan tala för språklig utveckling. Uppdateringar kan således vara motiverade av visa hänsyn mot andra människor. Vi säger idag funktionshinder, samer, eller chokladboll och undviker dessa ords historiska synonymer eftersom de är belastade med fördomar eller nedlåtenhet.

Mot denna bakgrund är motståndet mot ordet hen i svensk juridik lite förvånande. Det är ju ett sådant uppenbart praktiskt uttryck. Ändå uppfattas det av åtminstone värdekonservativa jurister ofta som kontroversiellt.

I senaste Svensk Juristtidning har Ole Lando sonderat den semantiska terrängen, bland nordiska men också andra jurister. Lando har gjort en liten poll bland framstående personer från de olika länderna. Den sammantagna bilden är att manligt pronomen fortfarande dominerar fullständigt. Döden är en man, skrev Per Liljeberg, men även avtalsparten, skadevållaren och falsus procuratorn är en man, enligt den förhärskande meningen bland jurister.

Historiskt har vi använt ”han” som uttryck för abstrakta personer i svensk rätt, såväl i tillämpad juridik som i rättsvetenskap. Det lever till stor del kvar. Jag har alltid tyckt att det var konstigt. En abstrakt människa är ju traditionellt en hon, på svenska till skillnad från många andra språk. I mina tidiga texter i rättsvetenskap använde jag därför konsekvent ordet hon om abstrakta personer. Ibland blev det litet avigt av statistiska skäl (det är t.ex. förhållandevis ovanligt med kvinnor som begår våldtäkt), men jag höll linjen, tror jag. Nu har jag tagit ett steg till och använder ofta det mer praktiska och inkluderande ”hen”. Hen har använts i rättstillämpningen och i den juridiska litteraturen några gånger, men är fortfarande the new kid on the block. Men att även hon uppfattas som kontroversiellt? Det är bara konstigt.

Att frågan är känslig visar sig i hur respondenterna reagerade på Landos fråga. Bruket av pronomen förminskades. Det var löjligt, att bry sig om sådana saker, sade någon. Det är inte viktigt, menade någon annan. Men det är ju viktigt. Det är inte löjligt. För att citera en snart tio år gammal artikel av, host, mig själv:

Men spelar det då någon roll? Ja, det gör det. En viktig insikt är nämligen denna: Ord betyder något. Det har betydelse att juridikens språk är mannens språk. Varje gång immaterialrätten använder uttrycket upphovsman som en generisk beteckning för en författare eller en konstnär, varje gång som processrätten talar om rådman och lagman (trots att det kanske är kvinnliga domare som avses), varje gång den offentliga rätten beskriver en ombudsman, varje gång riksdagen refereras till som lagstiftaren, varje gång en advokat hänvisar till sin huvudman, varje gång familjerätten berättar om förmyndare och överförmyndare (varför inte förmynderska?), varje gång arbetsrätten tar upp fackliga förtroendemän och varje gång skadeståndsrätten utgår från begrepp som skadevållare så betyder det något. En manlig norm reproduceras. Det är mannen som är utgångspunkten och kvinnan är undantaget. Och detta betyder något. Det betyder något eftersom det färgar våra föreställningar och dessa föreställningar sätter tysta gränser för den rättsliga argumentationen.

Idag skulle jag tillagt att detta bara är en truism. Vi är normalt sett lyhörda för att ord i rättsliga sammanhang inte kan reduceras till rättsteknik. Det betyder något, bortom tekniken, när ett sexualbrott omformuleras så att en handling som tidigare bedömdes som ett särskilt brott istället etiketteras som våldtäkt. (Om det är positivt eller negativt är en annan fråga.) Konsekvenserna av ett användande av juridiska begrepp, som de kommer till uttryck i ord, står inte bara att finna i dess rättsverkningar. Det finns även andra implikationer.

Det är snart tio år sedan jag skrev min artikel om feminism och skadeståndsrätt. Sedan dess har diskussionen gått vidare och min artikel känns på ganska kort tid tämligen daterad. Det finns idag betydligt större insikter om könsmarkörers betydelse och vilka värderingar de signalerar. För att, lättjefullt, illustrera med ett annat argument från tidigare artiklar.

I kommentaren till det skadeståndsrättsliga modellagsförslaget Principles of European Tort Law finns det hundratals exempel på hur de föreslagna principerna ska kunna användas. I många av dessa förekommer könsspecifika aktörer. Nästan alla av dessa är män. Män som kör bilar, driver företag, dödar någon och gör andra manliga saker. Kvinnor finns mer i enbart några få exempel, där de falskeligen anklagar män för våldtäkt eller blir änkor. Jag tror inte det fanns någon illvilja bland de män som skrev dessa exempel. Men de återspeglar så tydligt hur genusföreställningar präglar. Och om det är denna syn på könsskillnader som återspeglas i synen på verkligheten – hur påverkar då genusföreställningar de föreslagna principerna?

Lando refererar till en kommentar jag gjorde i SvJT för något år sedan där jag skrev att det framstod som arkaiskt att HD använder ”han” som beteckning för en abstrakt skadelidande. Lando anser att jag hånar HD i denna kommentar. Det är, tycker jag själv, ett alltför starkt ord. Det vore mig, på riktigt, främmande att någonsin håna Högsta domstolen. Men jag vidhåller grundomdömet. Ett blankt användande av han som beteckning på abstrakta aktörer är, i beaktande av att vi vet att ord signalerar värderingar, otidsenligt. Det är som att insistera på att en chokladboll heter n****boll för att vi sade så tidigare.

”Hen” kanske behöver litet mer tid på sig innan det är helt etablerat. Men jag tror det kommer sätta sig. Det är så uppenbart praktiskt. Som ”inträngling”. Dessutom inkluderar det personer som inte identifierar sig själva som man eller kvinna. Det är också bra. Men det kanske behövs en generationsväxling innan det satt sig helt. Än mer tid kommer det ta innan andra uttryck som utgår från föreställningar om att makt är förknippad med män finner goda synonymer: Lagman, rådman, ombudsman, förmyndare, god man. Etc. Och det kanske behöver ta litet tid, även om jag har svårt att förstå motståndet. Det finns dock inget behov som förklarar varför, idag 2014, juridiken, för många jurister, är en man.

Nya Juridikpodden ute nu! Vi ger tips till nya justitieministern – här är din rättspolitik Morgan Johansson. Vi tar upp underrätter som inte gör som HD säger. Och Tove går loss på frågan vi alla undrat över: Bör justitieråd verkligen (behöva) åka tunnelbana?

Finns här och på itunes.

Nytt avsnitt av Juridikpodden finns nu tillgängligt på Soundcloud och iTunes. Vi hänger med vår sponsor Familjens Jurist och ställer champagnefryntliga frågor till dess vd. Vi talar familjerättsliga frontlinjer med experter. Och vi startar med några betraktelser kring psalmsjungande och civil olydnad. All in a pod’s work, som man säger!

 

Det är nu snart 18 månader sedan den s.k. Landskronadomen kom. Domen har givit svallvågor i svensk skadeståndsrätt, svallvågor som har rört sig långt bort från den sakskadeproblematik som målet behandlade. Bland annat tog hovrätten avstamp i HD:s avgörande i sin bedömning i det s.k. Prosolvia-målet för att döma ut vad jag tror är det största utdömda skadeståndet från en allmän domstol i svensk rättshistoria.

Jag har varit på mängder av seminarier, föreläsningar och konferenser där Landskrona-domen diskuterats. I åtskilliga av dessa sammanhang har seniora jurister uttryckt att man bör vara försiktig med att tolka Landskrona-domen som innebärandes något nytt och allmänt i ansvarsrätten. En försiktig läsning förordas ofta. Hovrättens domskäl i Prosolvia-domen brukar avfärdas som en övertolkning av HD:s avgörande. Men kritiken mot hovrättsdomen är i denna del orättvis och den försiktiga inställningen är ohållbar. HD har nämligen valt att väldigt tydligt göra helt allmänna uttalanden i domen och dessa allmänt principiella uttalanden måste antas återspegla gällande rätt till HD säger något annat, i så fall rimligen i plenum. Det är tesen i detta inlägg.

Först en kort bakgrund, därefter HD:s avgörande och slutligen min poäng.

Bakgrund. En 13-årig flicka hade varit omhändertagen för LVU-vård sedan flera år. Flickan var efter utskrivning från BUP tillfälligtvis placerad hos sin egen mamma. Hon hade tidigare rymt från olika hem och anlagt bränder. Så skedde också vid placeringen hosmamman — flickan avvek från hemmet och begav sig till Landskrona centrum där hon anlade en brand. Branden orsakade stora skador.

Frågan i målet var om kommunen som ansvarade för placeringen hos modern kunde hållas skadeståndsskyldig för de skador som flickan orsakade. HD konstaterade att beslutet att placera flickan hos modern inte i sig kunde vara ansvarsgrundande. Sådana beslut får enbart grunda sig på en bedömning av vad som är i barnets bästa. Den fråga som därmed stod i centrum var om underlåtenhet att hålla flickan under tillräcklig uppsikt kunde anses ansvarsgrundande.

Inramningen av ansvarsfrågan i målet var speciell. Målet aktualiserades i förlängningen av ett LVU-ärende och rörde det allmännas ansvar. Underlåtenhetsspörsmålet var närmast en bieffekt av att den rättsliga situationen omöjliggjorde en prövning av placeringsbeslutet. Även på andra sätt var omständigheterna särpräglade. Icke desto mindre valde HD att i målet i allmänna termer formulera principer kring underlåtenhet och ansvar.

Avgörandet. HD:s avgörande utgick från ett allmänt principresonemang kring underlåtenhet som ansvarsgrund. Jag citerar detta in extenso.

38. Vid ett aktivt skadegörande inriktas bedömningen av om ett skadeståndsansvar föreligger på en viss handling. Frågorna blir om den som har utfört handlingen därmed av oaktsamhet har åsidosatt en plikt att inte göra detta samt om handlingen står i ett adekvat kausalt förhållande till den inträffade skadan.

39. När en plikt som går ut på att en skyldighet att motverka förverkligandet av en föreliggande fara inte har iakttagits, utgörs det ansvarsgrundande momentet av ett icke-handlande. Frågan är huruvida en underlåtenhet, inte ett handlande, möter kravet på kausalitet. Det medför vissa bedömningssvårigheter. Orsaken till det är främst att det tänkta eller hypotetiska händelseförloppet (inbegripet vad som borde ha gjorts) inte, som vid ett aktivt skadegörande handlande, innefattar något lätt identifierbart, nämligen att den skadegörande handlingen inte företogs. I stället utgörs det händelseförloppet av alla de handlingar som skulle ha hindrat — eller på ett för ansvarsfrihet tillräckligt sätt skulle ha motverkat — farans förverkligande.

40. Vid underlåtenhetsansvar krävs det mot denna bakgrund att den skadelidande anger ett aktivt handlande som den som enligt honom ansvarar för skadan borde ha utfört. Genom att den skadelidande påstår att ett visst handlande var påbjudet i den aktuella faresituationen, kommer det faktiska händelseförloppet att innefatta följden av en underlåtenhet att handla just så.

41. Det förhållandet att bedömningsmönstret när det rör sig om en underlåtenhetssituation blir spegelvänt i förhållande till ett aktivt handlande inverkar på bevisbedömningen. I fråga om ansvaret för ett aktivt handlande är sambandet mellan en faktisk handling och en inträffad skadegörande effekt det avgörande. Bedömningen när det gäller kausaliteten ska i dessa fall avse vad som skulle ha hänt om handlingen inte hade företagits. En sådan bedömning är i regel enklare att göra än motsvarande bedömning i underlåtenhetsfallen, eftersom det i dessa fall ska ske en jämförelse mellan en tänkt handling och dess möjliga men inte inträffade skadeförhindrande effekt. Dessa svårigheter bör medföra vissa bevislättnader för den skadelidande.

42. Till det kommer att det inte sällan är motiverat att påbjuda ett farereducerande handlande även om detta inte säkert skulle ha förhindrat skadan. När ett underlåtenhetsansvar föreligger bör det således i regel finnas en plikt att vidta en möjlig åtgärd redan om den är påtagligt faremotverkande, låt vara att den handlingspliktige då bör kunna undgå ansvar om han visar att åtgärden inte skulle ha hjälpt. Med en sådan ordning åstadkoms såväl en viss bevislättnad för den skadelidande som en viss handlingsdirigerande effekt.

43. Det sagda innebär att i stället för att den skadelidande har att visa ett handlande som skulle ha förhindrat skadan och att det var oaktsamt att inte handla så, har han att visa endast vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande. I att handlandet är lämpligt ligger då i regel att det är oaktsamt att inte handla så. Det leder till att frågorna om kausalitet och oaktsamhet överlappar. Det medför också att bedömningen får normativa drag. Genom att inte vidta en farereducerande åtgärd kommer den som borde ha gjort det att löpa större risk att behöva svara för de ekonomiska följderna av att faran förverkligas.

44. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande — liksom hur stor den farereducerande effekten ska vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga — beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. När det gäller frågan om bevisskyldighet kan även andra förhållanden inverka, i vissa fall rent av så att bevisbördan kastas om.

Poängen. Resonemanget som HD för här avviker dramatiskt från den skadeståndsrättsliga analysens traditionella konstruktion, en konstruktion som dominerat åtminstone alla västerländska rättsordningars civilrättsliga ansvarssystem sedan urminnes tider. Det sedvanliga orsaksbegreppet upplöses i en normativ bedömning – det faktiska kausalitetskravet åsidosätts således. Även culpafrågan blir annorlunda i HD:s ansvarsmodell. Lägg därtill de bevisrättsliga innovationerna. HD:s dom står för något helt nytt i modern skadeståndsrätt inte bara i Sverige, utan även ur ett komparativrättsligt perspektiv. Underlåtenhetsansvaret blir med denna modell något helt annorlunda än det traditionella ansvaret. Det kan härvid påminnas om att det ofta är möjligt att formulera ett skadeståndsanspråk i underlåtenhetstermer även om det går att formulera det i aktiva termer också.

Mot denna bakgrund förstår jag att många mer försiktigt lagda kollegor vill tona ned betydelsen av prejudikatet. Den har väldigt långtgående implikationer. Min egen åsikt är att HD:s lösning i detta mål inte blev lyckad och ur den synvinkeln vore det bra om domen inte fick så stora implikationer. Men det är, menar jag, inte en möjlig tolkning. Domen är som den är.

Innan de stycken som ovan citerades fanns nämligen en rubrik: ”Allmänt om underlåtenhet som grund för skadeståndsansvar”. Därefter för HD ett helt allmänt resonemang om just underlåtenhetsansvaret. Avgörandet sker inom ramen för prövningen av en allmän skadeståndsrättslig fråga – inte i ett specialskadeståndsrättsligt sammanhang (som aktiebolagsrätten eller immaterialrätten). Det gör att avgörandet inte gärna kan tolkas på något annat sätt än som att HD här etablerat nya allmänna principer för underlåtenhetsansvaret.

Coda. Det finns, menar jag, helt enkelt inte något utrymme för en försiktig tolkning av Landskronadomen när man ser närmare på hur HD lade upp domskälen. Så tills HD säger något annat är min slutsats följande: Skadeståndsansvarskrav som grundar sig på underlåtenhet ska behandlas enligt de riktlinjer som HD lagt ned i Landskronadomen. Vad vi än må tycka om saken.

Pseudonymen Helen Mirren har gästbloggat några gånger tidigare med sitt wallraffande bland jurister. Hon är här tillbaka med, håll i er, en kärleksförklaring till jurister?

*

Det är en allmänt erkänd sanning att avstånd får kärleken att växa. Fel och brister försvinner, det fina och braiga stannar kvar. Tillräckligt med avstånd kan förvandla hat till i vart fall ohat. Detta måste bara vara förklaringen till att jag nu kan komma på mig själv att sakna Juristerna. Det har hänt att jag använt positiva ordalag när jag pratar om dem. Jag som både har näthatat dem och hatat dem i köttet.

Sedan den förra bloggposten har jag lämnat den juridiska gulagen för en arbetsplats som inte är totalpräglad på Juristerna. Det finns jurister men de behandlas som anställda som alla andra och de verkar trivas med det. De flippar inte när tonern är slut i kopiatorn. De fikar. De sköter sina köksveckor. De är inga zombies, inga bitchar. De är inte ens kontrollfreaks. Istället är det jag som är det. Det är jag som är Juristbitchen. Det är jag som sparkar på kopiatorn, som inte hejar. Jag har, helt omedvetet, införlivat Juristen. Kanske blev jag biten av en radioaktiv Jurist. Jag vet inte.

Men är det så knasigt ändå? Är det inte något positivt att jag smittats med Jurist-DNA? Nu utanför gulagen kan jag se allt det positiva som Juristerna gett mig. Jag kanske grät i reprorummet några gånger, men lidandets belöning är ju erfarenhet. Tack vare Juristerna vet jag vilken enorm arbetskapacitet vi egentligen har. Man kan prestera fett mycket på kort tid om man bara bestämmer sig för det (och struntar i onödiga saker som att säga hej och att fika). Jag har fått färdas långt och brett med juridiken och lärt mig om de mest skilda ting (delning av fiske vid fastighetsbildning; hur man dissar genom sin cc:ing). Sedan, handen på hjärtat, har Juristerna har gjort mitt liv lite mer Zlatan. Jag har jobbat med information innan den hamnade på löpsedlarna, med information som aldrig kommer att bli allmän kännedom. Sånt som jag faxat har debatterats i sofforna. Handlingar som jag sorterat in under rätt flik i pärmar har påverkat tusentals, hundratusentals, av människor.
Nu ser jag inte bara vad Juristerna har gjort för mig, jag ser också vad de gör för oss alla, för hela samhället. Juristerna är som dagisfröknar som går in och styr upp situationen när något går knas. De kanske tjänar det fyrdubbla av vad en dagisfröken tjänar. De har swag. Men blir de verkligen sedda för vad de är? Ger vi verkligen dem den kredd de förtjänar? Nej, det gör vi inte.

Vi skämtar om att 5 000 advokater på havsbotten är en bra början. Vi klagar på att Juristerna är världsfrånvända, ur takt med sin tid, inte nere med lingot. Vi vill inte ens försöka fatta vad Juristerna säger. Vi vill inte lyssna, bara säga till dem hur de borde göra, hur de borde ha tänkt.

Juristerna är dock den totala motsatsen till världsfrånvända. Juridiken genomsyrar hela samhället och Juristerna står där mitt i allt och ser samhället, efter noggrant övervägande, för vad det är, inte för vad vi andra magkänslar att samhället borde vara. Juristerna kan inte följa den senaste hetaste magkänslan som byts ut kvicksilversnabbt. De måste vara Captain America som ibland inte fattar referensen.

Gång på gång får Juristerna passa micken trots att de rockar den bättre än oss. De reglerar samhället så vi kan leva i någon slags harmoni. De tar vårt knas och försöker bringa ordning. De säger till oss vad vi ska göra när vi inte vet vårt eget bästa. De skildrar verkligheten som en spegel, bryter ny mark och sätter ny prägel. Det vi kan göra med en lagtext kan de göra med en apelsin. De är nått som ingen, ingen annan är. De är helt enkelt bitches getting stuff done. De borde ha sin egen parfym, huh.

Juristerna är superhjältarna som vi inte förtjänar. Vi ger inte ens dem tillräckligt med tack. Trots att de inte utför sina dåd anonymt blir Juristerna bara sedda som Bruce Wayne när de egentligen är Batman hela tiden. Det är dags att vi kreddar våra superhjältar, att vi erkänner att de är mästarnas mästare av ceremonin. Jag tycker att vi tackar dem genom att köpa dem en flaska cola, bubbel eller nervdroppar. Utan att störa ställer vi försiktigt flaskan där den får plats bland alla akter, böcker och pärmar i Juristens rum. På post-itlappen på flaskan står det: ”Tack för allt, Star-Lord”.

// Den här texten samplar Jane Austen, Harry S Truman, Marvel och Zlatan samt The Latin Kings Blend Dom & Passa Micken och Lorentz Där dit Vinden Kommer, Ingenting för Ingenting & Acqua di Losó.

Mina studenter är guld värda. Inte bara för mig som lärare utan i hög grad även för marknaden. Men att mina studenter är värda sin vikt i guld betyder inte att jag är beredd att hjälpa marknaden med att köpa dem.

Jag får ganska ofta förfrågningar från ekonomiska intressen som är ute efter att genom mig få kontakt med mina studenter. Om förfrågningen kommer till mig i min privata kapacitet, t.ex. via Twitter, händer det att jag vidarebefordrar informationen till de studenter som jag har kontakt med utanför student-lärar-relationen, t.ex. att jag retweetar något.

Däremot är jag väldigt restriktiv med att låta näringslivet få tillgång till studenter inom ramen för universitetsutbildningarna. Det kom häromdagen ett mejl som jag citerar nedan som illustrerar detta. Jag har anonymiserat eftersom det är principfrågan jag är intresserad av, inte att dra någon till skampålen. Först kommer här citatet, därefter principfrågan.

Hej Mårten,

Jag heter N.N och jobbar för kommunikationsföretaget X, som numera är en del av det internationella byrånätverket Y med verksamhet i Y länder. Vi står nu inför nya globala utmaningar och vill rekrytera talanger från ert lärosäte, där vi tidigare rekryterat duktiga elever. Vi skulle gärna vilja ha dina tips på talanger du tror skulle passa hos oss. För de studenter som har dina rekommendationer ökar sannolikheten markant att vi väljer just dem. Erfarenheten har visat att detta är oerhört uppskattat bland studenterna.

Som tack för hjälpen erbjuder vi en kostnadsfri gästföreläsning med en av våra konsulter. Hos oss arbetar några av branschens vassaste och mest kreativa människor inom områdena marknadskommunikation, public affairs, krishantering, public relations samt analys och strategi.

Notera att vi erbjuder betalda extrajobb åt studenter som ännu inte är färdiga med sina studier.

Vi söker bland annat:
– Juniorkonsult med samhällsintresse
– Juniorkonsult med intresse för marknadskommunikation
– Kreatörer (Art Director, Copywriter)
– VD-assistent
– Projektledare
– Planner
– Junioranalytiker med intresse för kvantitativ och kvalitativ metod
– Timanställda

Om det av något skäl känns svårt att rekommendera enskilda studenter får du gärna vidarebefordra detta mail till studenterna så får de söka på egen hand på […]. All vår rekrytering sker genom höstens rekryteringsdag den 6 november, sista ansökningsdag är 19 oktober.
Hör gärna av dig om du har några frågor.

Tack och ha en fortsatt fin dag!

N.N

*

Det här kommer jag inte att vidarebefordra till mina studenter. Först så reagerade jag onödigt hårt när jag läste mejlet. Tror jag i alla fall. Jag fick nämligen först intryck av att jag personligen skulle erhålla en gästföreläsning med en konsult, som någon form av vederlag för min hjälp med företagets rekrytering. En sådan privatföreläsning har – antar jag generöst om än skeptiskt – någon form av marknadsvärde. I så fall skulle det ha kunnat vara ett försök till bestickning.

Men när jag läste om meddelandet litet senare och efter att ha ätit en galette med emmentaler och chorizo tycks det mig snarast vara en föreläsning som mina studenter skulle kunna få, ehm, komma i åtnjutande av. Även detta är förstås litet konstigt. Juriststudenter i Stockholm har redan tillgång till föreläsningar på landets mest eftertraktade utbildning och om dessa föreläsningar skall kompletteras med externa föreläsningar som inte vilar på vetenskaplig grund så finns det former och rutiner för hur det skall gå till. Jag kan inte bara plocka in random retorikföreläsare eller motivationscoach på en akademisk utbildning.

I vilket fall så skulle jag aldrig ställa upp som marknadsförare för företag som vill rekrytera studenter på detta sätt. Det vore oförenligt med att jag bör sträva efter att iaktta saklighet och opartiskhet att främja enskilda företags verksamhet. Faktum är att jag blir irriterad på detta oblyga sätt att exploatera skattefinansierade nyttigheter. Trots att jag fortfarande har en positiv sinnesstämning efter min galette, som för övrigt också innehöll stekt gotländsk färskpotatis.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 175 andra följare