You are currently browsing Mårten Schultz’s articles.

Pseudonymen Helen Mirren har gästbloggat några gånger tidigare med sitt wallraffande bland jurister. Hon är här tillbaka med, håll i er, en kärleksförklaring till jurister?

*

Det är en allmänt erkänd sanning att avstånd får kärleken att växa. Fel och brister försvinner, det fina och braiga stannar kvar. Tillräckligt med avstånd kan förvandla hat till i vart fall ohat. Detta måste bara vara förklaringen till att jag nu kan komma på mig själv att sakna Juristerna. Det har hänt att jag använt positiva ordalag när jag pratar om dem. Jag som både har näthatat dem och hatat dem i köttet.

Sedan den förra bloggposten har jag lämnat den juridiska gulagen för en arbetsplats som inte är totalpräglad på Juristerna. Det finns jurister men de behandlas som anställda som alla andra och de verkar trivas med det. De flippar inte när tonern är slut i kopiatorn. De fikar. De sköter sina köksveckor. De är inga zombies, inga bitchar. De är inte ens kontrollfreaks. Istället är det jag som är det. Det är jag som är Juristbitchen. Det är jag som sparkar på kopiatorn, som inte hejar. Jag har, helt omedvetet, införlivat Juristen. Kanske blev jag biten av en radioaktiv Jurist. Jag vet inte.

Men är det så knasigt ändå? Är det inte något positivt att jag smittats med Jurist-DNA? Nu utanför gulagen kan jag se allt det positiva som Juristerna gett mig. Jag kanske grät i reprorummet några gånger, men lidandets belöning är ju erfarenhet. Tack vare Juristerna vet jag vilken enorm arbetskapacitet vi egentligen har. Man kan prestera fett mycket på kort tid om man bara bestämmer sig för det (och struntar i onödiga saker som att säga hej och att fika). Jag har fått färdas långt och brett med juridiken och lärt mig om de mest skilda ting (delning av fiske vid fastighetsbildning; hur man dissar genom sin cc:ing). Sedan, handen på hjärtat, har Juristerna har gjort mitt liv lite mer Zlatan. Jag har jobbat med information innan den hamnade på löpsedlarna, med information som aldrig kommer att bli allmän kännedom. Sånt som jag faxat har debatterats i sofforna. Handlingar som jag sorterat in under rätt flik i pärmar har påverkat tusentals, hundratusentals, av människor.
Nu ser jag inte bara vad Juristerna har gjort för mig, jag ser också vad de gör för oss alla, för hela samhället. Juristerna är som dagisfröknar som går in och styr upp situationen när något går knas. De kanske tjänar det fyrdubbla av vad en dagisfröken tjänar. De har swag. Men blir de verkligen sedda för vad de är? Ger vi verkligen dem den kredd de förtjänar? Nej, det gör vi inte.

Vi skämtar om att 5 000 advokater på havsbotten är en bra början. Vi klagar på att Juristerna är världsfrånvända, ur takt med sin tid, inte nere med lingot. Vi vill inte ens försöka fatta vad Juristerna säger. Vi vill inte lyssna, bara säga till dem hur de borde göra, hur de borde ha tänkt.

Juristerna är dock den totala motsatsen till världsfrånvända. Juridiken genomsyrar hela samhället och Juristerna står där mitt i allt och ser samhället, efter noggrant övervägande, för vad det är, inte för vad vi andra magkänslar att samhället borde vara. Juristerna kan inte följa den senaste hetaste magkänslan som byts ut kvicksilversnabbt. De måste vara Captain America som ibland inte fattar referensen.

Gång på gång får Juristerna passa micken trots att de rockar den bättre än oss. De reglerar samhället så vi kan leva i någon slags harmoni. De tar vårt knas och försöker bringa ordning. De säger till oss vad vi ska göra när vi inte vet vårt eget bästa. De skildrar verkligheten som en spegel, bryter ny mark och sätter ny prägel. Det vi kan göra med en lagtext kan de göra med en apelsin. De är nått som ingen, ingen annan är. De är helt enkelt bitches getting stuff done. De borde ha sin egen parfym, huh.

Juristerna är superhjältarna som vi inte förtjänar. Vi ger inte ens dem tillräckligt med tack. Trots att de inte utför sina dåd anonymt blir Juristerna bara sedda som Bruce Wayne när de egentligen är Batman hela tiden. Det är dags att vi kreddar våra superhjältar, att vi erkänner att de är mästarnas mästare av ceremonin. Jag tycker att vi tackar dem genom att köpa dem en flaska cola, bubbel eller nervdroppar. Utan att störa ställer vi försiktigt flaskan där den får plats bland alla akter, böcker och pärmar i Juristens rum. På post-itlappen på flaskan står det: ”Tack för allt, Star-Lord”.

// Den här texten samplar Jane Austen, Harry S Truman, Marvel och Zlatan samt The Latin Kings Blend Dom & Passa Micken och Lorentz Där dit Vinden Kommer, Ingenting för Ingenting & Acqua di Losó.

Mina studenter är guld värda. Inte bara för mig som lärare utan i hög grad även för marknaden. Men att mina studenter är värda sin vikt i guld betyder inte att jag är beredd att hjälpa marknaden med att köpa dem.

Jag får ganska ofta förfrågningar från ekonomiska intressen som är ute efter att genom mig få kontakt med mina studenter. Om förfrågningen kommer till mig i min privata kapacitet, t.ex. via Twitter, händer det att jag vidarebefordrar informationen till de studenter som jag har kontakt med utanför student-lärar-relationen, t.ex. att jag retweetar något.

Däremot är jag väldigt restriktiv med att låta näringslivet få tillgång till studenter inom ramen för universitetsutbildningarna. Det kom häromdagen ett mejl som jag citerar nedan som illustrerar detta. Jag har anonymiserat eftersom det är principfrågan jag är intresserad av, inte att dra någon till skampålen. Först kommer här citatet, därefter principfrågan.

Hej Mårten,

Jag heter N.N och jobbar för kommunikationsföretaget X, som numera är en del av det internationella byrånätverket Y med verksamhet i Y länder. Vi står nu inför nya globala utmaningar och vill rekrytera talanger från ert lärosäte, där vi tidigare rekryterat duktiga elever. Vi skulle gärna vilja ha dina tips på talanger du tror skulle passa hos oss. För de studenter som har dina rekommendationer ökar sannolikheten markant att vi väljer just dem. Erfarenheten har visat att detta är oerhört uppskattat bland studenterna.

Som tack för hjälpen erbjuder vi en kostnadsfri gästföreläsning med en av våra konsulter. Hos oss arbetar några av branschens vassaste och mest kreativa människor inom områdena marknadskommunikation, public affairs, krishantering, public relations samt analys och strategi.

Notera att vi erbjuder betalda extrajobb åt studenter som ännu inte är färdiga med sina studier.

Vi söker bland annat:
– Juniorkonsult med samhällsintresse
– Juniorkonsult med intresse för marknadskommunikation
– Kreatörer (Art Director, Copywriter)
– VD-assistent
– Projektledare
– Planner
– Junioranalytiker med intresse för kvantitativ och kvalitativ metod
– Timanställda

Om det av något skäl känns svårt att rekommendera enskilda studenter får du gärna vidarebefordra detta mail till studenterna så får de söka på egen hand på [...]. All vår rekrytering sker genom höstens rekryteringsdag den 6 november, sista ansökningsdag är 19 oktober.
Hör gärna av dig om du har några frågor.

Tack och ha en fortsatt fin dag!

N.N

*

Det här kommer jag inte att vidarebefordra till mina studenter. Först så reagerade jag onödigt hårt när jag läste mejlet. Tror jag i alla fall. Jag fick nämligen först intryck av att jag personligen skulle erhålla en gästföreläsning med en konsult, som någon form av vederlag för min hjälp med företagets rekrytering. En sådan privatföreläsning har – antar jag generöst om än skeptiskt – någon form av marknadsvärde. I så fall skulle det ha kunnat vara ett försök till bestickning.

Men när jag läste om meddelandet litet senare och efter att ha ätit en galette med emmentaler och chorizo tycks det mig snarast vara en föreläsning som mina studenter skulle kunna få, ehm, komma i åtnjutande av. Även detta är förstås litet konstigt. Juriststudenter i Stockholm har redan tillgång till föreläsningar på landets mest eftertraktade utbildning och om dessa föreläsningar skall kompletteras med externa föreläsningar som inte vilar på vetenskaplig grund så finns det former och rutiner för hur det skall gå till. Jag kan inte bara plocka in random retorikföreläsare eller motivationscoach på en akademisk utbildning.

I vilket fall så skulle jag aldrig ställa upp som marknadsförare för företag som vill rekrytera studenter på detta sätt. Det vore oförenligt med att jag bör sträva efter att iaktta saklighet och opartiskhet att främja enskilda företags verksamhet. Faktum är att jag blir irriterad på detta oblyga sätt att exploatera skattefinansierade nyttigheter. Trots att jag fortfarande har en positiv sinnesstämning efter min galette, som för övrigt också innehöll stekt gotländsk färskpotatis.

(Tidigare publicerade vi på Juridikbloggen ett läsarbrev om hur Lexbase kan påverka livet för människor. Brevet var skrivet av Sandra Cavallin och kan läsas här. Idag cc:ade Sandra mig ett brev som hon skrivit till justitieministern om frustrationen kring hur myndigheter hanterar Lexbase-frågan. Brevet var tänkvärt och med Sandras tillstånd publicerar jag även detta.)

 

Beatrice Ask,

Jag har tidigare skrivit till dig med anledning av företagen Lexbase Ab, Vivalto Information AB samt webbsidan Lexbase.se.

Vill börja med att framföra att jag uppskattar ditt engagemang i frågan, och att du, till skillnad från så många andra har vaknat och insett vilket hot Lexbase faktiskt är på såväl samhälls som grupp och individnivå.

Jag har, med förfasat sinne, följt utvecklingen.  Jag har vänt mig till JK för att bestrida JKs huvudbeslut i frågan med motivering att det visst är påtalat ur allmänt intresse med åtal,  då en så stor mängd av befolkningen är drabbad. Samt att en systematiskuthängning får så långtgående konsekvenser för såväl individ som rättsamhälle så vi kan ännu inte ana katastrofen.

I maj fastslog Europadomstolen målet Google Spain SL and Google Inc. v Agencia Española de Protección de Datos (AEPD) and Mario Costeja González.

Jag är inte juridiskt kunnig, men många som är det menade på att domen öppnade upp möjligheten för Datainspektionen att agera i frågan.

I veckan har jag kontaktat Datainspektionens jurist och fick ett svar som jag bifogat dig här nedan.  Svaret är, för mig, mycket otillfredsställande.  Datainspektionen väljer att fortfarande gömma sig bakom utgivningsbevisfrågan och hänvisar till Lagrådet. Att EU rätt ovillkorligen står över svensk rätt i det här fallet (då det inte är ett särskilt definierat undantagsområde) verkar inte bekymra dem nämnvärt. Att bestämmelserna om utgivningsbevis röstats igenom av regering och riksdag innebär att de blir giltig i svensk lagstiftning.  Det innebär inte att det för den sakens skulle inte strider mot EU rätten. När de två kolliderar är det givet vad som har företräde, men så verkar inte fallet vara hos Datainspektionen.

Datainspektionen skriver även i sitt svar till mig att ”….den breda allmänhetens intresse av att få tillgång till information om en känd person kan väga tyngre än denne persons integritet.” Ett uttalande som har noll bärighet på tjänster som Lexbase, vilket Datainspektionen vetat om ifall de hade kunskap om vad Lexbase tillhandahåller.  Det är ingen där uppmärksammade rättsfall eller rättsdokument för offentliga personer,  det är en databas som listar ALLA.  Den absolut största mängden av den halva miljon människor som hängs ut via Lexbase har inga som helst offentliga uppdrag. Det finns inget intresse kring dem som privatpersoner, inget allmänintresse annat än att de i samhället skall uthängas som kriminella för Lexbase grundares vinning.

Det upprör mig att man från Datainspektionens håll använder det som argument att stoppa huvudet i sanden.

Jag är en heltidsarbetande småbarnsmamma. Jag är väl förankrad i samhället, jag har det högsta tänkbara förtroende för såväl rättssystem som samhällsfunktioner. Situationen med Lexbase berör mig personligen då min man är dömd för ett bötesbrott. Det påverkar vår familj och vår situation på väldigt många plan men mitt engagemang och oro i frågan större än så då jag är orolig för den samhällsutveckling som sker i och med tjänster som Lexbase.

Vilken typ av samhälle vill vi leva i?  Accepterar staten att de inte längre är de som i realiteten dömer ut straff och påföljd, eller har något som helst att säga till om i frågan om vem som sonat sitt brott?

Jag har varit i kontakt med flertalet myndigheter och instanser, men ingen verkar vilja ta tag i det här. Alla påstår sig bakbundna och saknar vilja att kavla upp armarna och agera.

Att som privatperson driva ett enskilt åtal är i praktiken omöjligt. Såväl ekonomiskt som kunskapsmässigt. Som medborgare i vårt svenska samhälle känner jag mig i den här situationen helt skyddslös.

Något måste göras för att stoppa Lexbase, liknande tjänster och kanske framförallt personerna bakom. De som har hittat kryphål i lagstiftning och för egen vinnings skull ångar fram som expresståg, de urholkar hela vårt samhälle och rättssystem.

Men en vädjan om hjälp!

Vänligen,

Sandra Cavallin

 

Det har kommit många spännande domar från HD under senaste veckorna. I två viktiga avgöranden har HD konstaterat att överträdelser av de rättigheter som uttrycks i regeringsformens andra kapitel kan medföra skadeståndsskyldighet – lika viktigt som rimligt. I förrförra veckan kom dessutom en viktig revisorsdom, i det s.k. BDO-målet. (Som jag skrivit ut och inte hunnit läsa än.)

Jag kanske återkommer med något om dessa mål. Men dagsfärskt från de digitala pressarna kommer idag ett annat beslut från HD. HD beviljar prövningstillstånd i målet rörande påstått förtal i en studentuppsats.

Så här beskrevs målet i Corren när det var i sin linda: I en uppsats, som publicerats på internet men som nu är borttagen, beskrevs 48-åringen [den som väckt talan] bland annat som ”en första klassens duperare”. De två uppsatsförfattarna skrev också att den namngivne mannen ”aldrig visat respekt för lagen”.

Tingsrätten dömde studenterna medan hovrätten friade med stöd av social adekvans. (Se för några anteckningar om social adekvans här.) För egen del tycker jag tingsrättens domskäl är mer övertygande än hovrättens majoritetsdom.

Målet har valsat runt en del: Hovrätten ville först inte bevilja prövningstillstånd för prövning där vilket sedan ändrades av HD. Nu har hovrätten dömt och därefter har prövningstillstånd alltså meddelats för sakprövning i HD.

Målet är mycket intressant i dessa tider. I botten ligger en fråga om vilken rätt tidigare dömda har till rätt till skydd för äran. När skyddas den dömdas intresse av att slippa pekas ut som klandervärd?

*

Tips: Håll koll på kampanjerna från Reclaim Justice. Det är oborstat, kontroversiellt och okonventionellt – men det är juridiskt sprakande.

Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”

Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.

Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”

Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.

Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.

Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.

Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.

Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.

En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)

Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.

Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.

Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)

Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.

*

Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.

 

För någon vecka sedan beslutade Justitiekanslern att inte inleda förundersökning med anledning av anmälningarna rörande sajten Lexbase, som väl alla känner till vid det här laget. Det är inte så förvånande. JK skall bara åtala om det är särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Det är en kraftig inskränkning i statens uppgift att utreda och lagföra brott. Denna begränsning har dessutom tolkats väldigt strikt av JK under senare tid – med undantag för Expressens etiska kollaps i fallet Mikael Persbrandt har JK inte åtalat i något fall under det senaste decenniet.

För egen del tycker jag ändå att JK:s beslut är beklagligt. Om det finns något fall som borde anses ha uppfyllt kriterierna i åtalsregeln är det Lexbase.

I Lexbase-fallet ställs juridiken på sin spets: De domar som sidan sprider är offentliga och de finns redan idag tillgängliga i databaser som InfoTorg. Samtidigt finns det stora skillnader i tillgängligheten och sättet som informationen sprids på i Lexbase. Dessutom finns det ett cyniskt inslag i Lexbase som saknas med InfoTorg etc: Snaskandet i andras olycka och misär är själva affärsidén. Om inte detta fall uppfyller förutsättningarna för åtal verkar det meningslöst att överhuvudtaget ge JK mandatet att kunna åtala. Åtalsregeln blir en papperstiger.

JK:s beslut applåderas av Expressens chefredaktör i en bloggtext som blandar ihop offentlighetsprincipargument med förtalsargument i en enda sörja. Lexbase skriver själva att JK:s beslut ”styrker tjänstens juridiska legitimitet”.

Själv blir jag bara deppig. JK:s beslut illustrerar det som vi tidigare kunnat notera: Integritetsskyddet är idag en klassfråga.

Rika människor eller människor med rika företag i ryggen kan kräva upprättelse om de anser sig förtalade av företag som Lexbase. Genomsnittsinkomstagaren vågar knappast ta risken, med tanke på hur rättssystemet är riggat till fördel för medierna och sådana företag som likt Lexbase parasiterar på mediernas förmånliga regelverk. Fattiga personer, t.ex. många gånger personer som redan är socialt utsatta efter att dömts för brott, saknar ofta helt möjligheter att ta tillvara sina rättigheter.

Hur påverkar en integritetskränkande tjänst som Lexbase de människor som genom sidan exponeras? Det kom ett brev till Juridikbloggen, från början en skrivelse till JK,  som illustrerar detta på ett bra sätt. Jag har fått tillåtelse att publicera det i sin helhet.

Jag har till JK skickat in ett Bestridande av Huvudbeslut gällande Lexbase.se. 

Men jag vill även dela mina synpunkter med Er, 

För mig är det svårt att förstå vilka rekvisit som krävs för att man skall se det som ett undantagsfall. 

Är det inte en när en betydande del av svenska folket hämningslöst hängs ut i en databas på nätet som marknadsför sig som ett nytt Eniro eller Hitta.se.  Detta möjliggörs av att YGL missbrukas för att förtala enskilda individer. 
Rätten att sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är för den som återfinns i databasen helt förverkad. Det påverkar inte bara den lagförde, det påverkar familjer.    Barn till lagförda kommer att hamna i utanförskap.

Jag, som skriver detta, är ostraffad. Men min man fälldes under hösten i Tingsrätt för ett offerlöst bötesbrott.  Han har betalt sina dagsböter och lever såväl då som nu ett ordnat liv under ordnade former.  Staten anser brottet vara sonat.

Vi är en helt vanlig familj, vi är två heltidsarbetande, skattebetalande vuxna. Vi har bolån, vi pensionssparar, vi har två barn inskrivna i kommunal förskola.  Vi bedriver vid sidan av våra heltidsarbeten som anställda en bisyssla i form av eget företag.  Som enskilda näringsidkare är vi hårt utsatta för så kallade due dilligencetjänster.  

Att förekomma hos en Tingsrätt är givetvis inte fördelaktigt, ens för ett bötesbrott. Men det blir en helt annan sak när eventuella domar, förekomster och tvister görs sökbara likt telefonnummer i en digital version av gula sidorna.

Min man har sedan Lexbase startade i slutet av januari mått otroligt dåligt pga det som hänt, han begick mot sin vetskap ett misstag, åtalades, erkände, blev dömd samt betalade sina böter. Han klarar idag inte av att sköta arbetsuppgifter eller familjeåtaganden. Han är helt klart suicidal pga detta,  kön till öppenpsykatrin tänker jag inte ens diskutera här. 

Att bli uthängd på nätet som stämplad kriminell, urskiljningslöst tillsammans med alla lagförda personer oavsett lagöverträdelse är ett oerhört angrepp på den personliga integriteten. Det finns inget uppsåt bakom det begångna brottet, inget brottsoffer, ingen skada, och brottet är enligt staten sonat.   Men konsekvenserna av Lexbase blir för oss, på individnivå, monumentala.  Vi kommer bli uthängda i samhället, vi kommer behöva avveckla företaget. Andra föräldrar kommer hålla sina barn från att umgås med våra.

Att från samhällets håll få höra att det som Lexbase ägnar sig åt inte påverkar allmänheten nog för att allmänt åtal ska vara påkallat är ett slag i ansiktet.  Vi är många som lider och påverkas av detta.  Jag tror tyvärr även att vi i jämförelse med andra kommer lindrigt undan.

Den 29 januari i år fick vi i brevlådan en utskriven dom från en Tingsrätt. Utan att bli för specifik och nämna detaljer gällde domen brott mot Brottsbalkens 6 kap 4§. 
Den lagförde bor, inte i vårt område, men i närheten av mina barns förskola.  Med domen kom ett anonymt följebrev som varnade oss som föräldrar för detta vidunder som förmodligen väntade på att sätta tänderna i våra barn.   Att förtalsbrottet är begått står utom allt tvivel. Denna samhällsunderstödda pennalism är förödande för såväl rättsamhälle som demokrati. 

Men vart kan den utsatte vända sig, samhället sviker. JK anser ej det finns skäl att åtala. Enskilt åtal är den utväg som JK lämnar den drabbade med.  Det är en orealistisk möjlighet för den som inte är osedvanligt kapitalstark, samt många gånger ett juridiskt självmord.

Det höjs i debatten kring Lexbase röster från folk som anser att den som begår ett brott får ta konsekvenserna, det kan vara avskräckande och därmed nyttigt att bli uthängd som kriminell och har man rent mjöl i påsen har man inget att frukta.

Min skrivelse syftar inte till att diskutera skuldfråga eller rättsprocess fram till domslut.  Jag har fullt förtroende för det svenska rättsväsendet, men jag menar att det är anmärkningsvärt att högre röster inte hörs för att motverka att staten helt förlorat möjligheten att besluta om påföljd för lagförda personer.  Jag har i drygt 30 år levt i tron om att den som begår ett brott, dömes av staten till lämplig påföljd och sonar därefter sitt brott.  Ett bötesbrott anses sonat när boten till Rikspolisstyrelsen samt Brottsofferfonden är avlagd.  Ett brott där påföljden bestäms till fängelse, kontraktsvård eller villkorlig dom är sonat när tiden löper ut.   Kvar i belastningsregistret finns man i 5 eller 10år såvida man inte återfaller i ny brottslighet men belastningsregistret är slutet.  Det har i och med Lexbase spelat ut sin roll. Med Lexbase så blir resultatet det att privata aktörer beslutar den faktiska påföljden.

Tanken om att man ska kunna sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är som bortblåst.  I och med Lexbase blir minsta lilla förseelse en livstidsdom.  I och med Lexbase skapas en ny samhällsgrupp, paria, de oönskade som ingen vill veta av.  Här kommer alla som förekommer i Lexbase arkiv samlas, fortkörare, snattare, bedragare och den som brukat våld mot person eller egendom.

Det kommer bli omöjligt för dem att få anställning, att få banklån, att få bostad.  De kommer helt enkelt att marginaliseras från samhället. 

I och med att samhället väljer att stödja Lexbase och dess verksamhet väcks ett antal frågor. 
Vem tar konsekvensen och även i förlängningen kostnaden av att en ofantligt stor grupp människor straffas ut från arbetsmarknad samt bostadsmarknad?

Vad ska Frivården syssla med nu, när den som lagförts för ett brott kan ge upp alla tankar på återanpassning efter avtjänat straff?
Men kanske, framförallt; Vem, förutom staten, skall ha en brottsbeivrande funktion? Vem förutom staten skall ha rätt att påföljdsbestämma straff, samt avgöra när ett brott sonats? 

Jag ropar inte högt och ljudligt om en grundlagsändring, då jag vet hur svår en sådan är att få till. Jag är även för offentlighetsprincipen, är beredd att gå långt för att försvara den och andra demokratiska rättigheter .  Men jag tror inte det var lagstiftarens tanke att den skulle utnyttjas såhär. En modifiering och uppdatering av tillämpning för anpassning till rådande digitala informationssamhälle vore på plats. 
Att domar är offentliga handlingar och att allmänheten ska få ta del av dem är bra, men det ska ske via den domstol där domen föll.  
Att det skall ske skyndsamt och att myndigheter ska vara behjälpliga är inte automatiskt lika med att myndigheter ska hjälpa individer att bygga upp sina egna brottsregister. 
Att ändra gällande regler för vem som får ta del av vad är bevisligen och med rätta krångligt, för att inte säga i praktiken omöjligt.  Vad som däremot inte är krångligt är att med några penndrag ändra prissättningen. 
Vore det inte rimligt att ta några kronor betalt per domslut?  Den som vill granska makten, den som vill kontrollera en näringsidkare eller kontrollera en privatperson kan enkelt göra det utan att det grävs djupa hål i dennes fickor.   Att begära ut 5 domar för 5kr styck skulle kosta 25kr.  Förmodligen billigare än resan till domstolen i sig. 

Rent populistiskt frågar jag mig, vem tar ansvar för vilken form av register som skapas i Lexbases kölvatten?  Som vi alla vet är det för personer födda före 1991 oerhört lätt att med hjälp av endast personnummer sortera ut utlandsfödda  svenskar, invandrare, adoptivbarn samt människor som beviljats politisk asyl.

Är det rimligt att företag får använda och hantera uppgifter på ett vis som inte ens berörda myndigheter får?   Att de sedan även kan hantera datauppgifterna i en så undermålig IT-lösning som Lexbase bevisligen tillhandahåller gör det än mer skrämmande. 

Jag har en polisman som nära bekant, han ser Lexbase som ett oerhört användbart instrument i sitt yrkesutövande.  Han menar att han inte längre kommer behöva följa de regler kring belastningsregistret som gäller idag.  Att polismän på fält idag med en mobil och internetuppslutning kommer kunna göra användbara slagningar i arkivet direkt på en brottsplats.

Här har vi en samling opportunister, som helt godtyckligt snickrat ihop sin databas.
 De uppger att de har samtliga domar från landets samtliga domstolar, upp till 5 år tillbaka i tiden.   Men vid sökning i databasen förekommer domar som är betydligt äldre än 5år, det förekommer minderåriga, det förekommer brottsoffer, vittnen, sakkunniga. 
Domar på lagförda som mig veterligen lagförts de senaste 5 åren saknas.  Databasen tillhandahålls som sagt på en plattform så undermålig att det tog en hobbyprogrammera blott 15minuter att hacka den. 
Vill vi leva i ett samhälle med all den här informationen i fel händer? 
Jag ber om krafttag, för att sätta stopp för detta vansinne.  För allas vår skull

Vänligen,

Sandra Cavallin

 

Förlåt, jag kunde inte låta bli att testa att sätta en rubrik anpassad efter sociala medier 2014. Men det är helt sant att vi genom Erik Adell Hellström får in nya spännande perspektiv på skolrätt och minoritetsfrågor.
Erik är student och skriver examensarbete om skydd för nationella minoriteter och arbetar dessutom som Departementssekreterare på Utbildningsdepartementet. Dessutom är han (eller kanske var?) nämndeman.
Erik skriver: ”Skoljuridik är närvarande i vardagen för så många. Elever, föräldrar, lärare och annan skolpersonal – alla påverkas. Bakom mycket av det som händer i skolan skolan ligger juridik och det är ett område som förtjänar att belysas mer. 
Våra fem nationella minoriteter omfattas av en rad lagar och internationella konventioner. De har rättigheter som ska tillgodoses, men kunskapsnivån i Sverige är relativt låg. Därför behövs mer kunskap bland oss alla.”

Toppendag! Från och med nu är även Emma Persson medarbetare på bloggen. Emma är välkänd juristprofil från Twitter, advokat hos Bodström & Borgström och specialiserad på humanjuridik.

Här kommer Emma förhoppningsvis att bidra med sina kunskaper i migrationsrätt och straffrätt.

Kul!

Det är väldigt roligt att kunna välkomna Sara Louise Axelsson som författare på Juridikbloggen. Sara Louise arbetar på Söderberg & Partner, främst inriktad mot rådgivning för tjänstepensioner och kapitalförvaltning, och är affärsområdeschef för familjerättslig rådgivning. Det gör Sara Louise till specialist på ekonomisk familjerätt, ett ämne som tidigare saknat täckning bland bloggens skribenter.

Så här beskrev Sara Louise vad hon vill göra på Juridikbloggen:

”Du kanske drog en gäsp redan i första stycket då det är ganska vanligt att man gör när det kommer till familjerätt. Och det är det här jag kämpar för att ändra med de medel jag kan! Därför vill jag jättegärna skriva för Juridikbloggen! Familjerätten är något som berör oss alla, den är också utformad på ett sätt som inte passar med de sätt vi numera väljer att leva med varandra. Jag skulle vilja skriva om regler om alla individers möjlighet att testamentera (som nu är begränsad) eller att vi ökar antalet par som lever som sambor men där lagstiftningen inte är utformad utifrån det sätt vi faktiskt lever som sambor mm. [...] Det är dags att familjerätten dammas av och att kanske öppna ögonen för yngre jurister att det är ett område som behöver lite nya fräscha ögon!”

”Jag har inget annat ärende i HD idag än att jag ska hämta min pingisracket”

Vi spelar in i Högsta domstolen! Det är huvudförhandling i målet Blake Pettersson mot staten. I strid med regeringsformen blev Blake av med sitt medborgarskap och nu vill han ha skadestånd av staten. Ideell skada ersätts enligt huvudregeln bara vid brott, men det finns undantag; praxis som gett enskilda rätt till skadestånd för ideell skada på grund av kränkningar av Europakonventionen har utvecklats genom HD:s försorg. Mårten går igenom utvecklingen och tippar vad utgången i målet blir.

Annat om HD: Här är kaffet kärvt och mjölken av tveksam kvalitet. När Mårten hämtar påtår upptäcker han att kaffet är varmt som tusan och överväger att stämma HD för det. Göran Lambertz kommer upp för trappan för att återlämna en bok till bibblan samt hämta idrottsutrustning. Tove ber honom hälsa till Juridikpodden. Han hälsar till Juridikbloggen. Tove rättar honom inte pga justitieråd.

Annat om avsnittet: Mårten är irriterad på Jimmie Åkesson och Tove tipsar om Moa Gammels nya podd Genier där bland andra Anna Odell medverkat, (och berättat om sina erfarenheter när hon arbetade på sitt examensprojekt ”Okänd kvinna”. Kan hennes uttalanden om läkaren utgöra förtal?) Och sist MEN INTE MINST. Juridikpodden växer. TACK till våra sponsorer Gernandt &Danielsson, Familjens Jurist och Advokatfirman Lindahl.

Podden finns som vanligt på Soundcloud och iTunes.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare