You are currently browsing Mårten Schultz’s articles.

Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”

Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.

Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”

Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.

Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.

Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.

Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.

Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.

En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)

Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.

Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.

Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)

Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.

*

Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.

 

För någon vecka sedan beslutade Justitiekanslern att inte inleda förundersökning med anledning av anmälningarna rörande sajten Lexbase, som väl alla känner till vid det här laget. Det är inte så förvånande. JK skall bara åtala om det är särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Det är en kraftig inskränkning i statens uppgift att utreda och lagföra brott. Denna begränsning har dessutom tolkats väldigt strikt av JK under senare tid – med undantag för Expressens etiska kollaps i fallet Mikael Persbrandt har JK inte åtalat i något fall under det senaste decenniet.

För egen del tycker jag ändå att JK:s beslut är beklagligt. Om det finns något fall som borde anses ha uppfyllt kriterierna i åtalsregeln är det Lexbase.

I Lexbase-fallet ställs juridiken på sin spets: De domar som sidan sprider är offentliga och de finns redan idag tillgängliga i databaser som InfoTorg. Samtidigt finns det stora skillnader i tillgängligheten och sättet som informationen sprids på i Lexbase. Dessutom finns det ett cyniskt inslag i Lexbase som saknas med InfoTorg etc: Snaskandet i andras olycka och misär är själva affärsidén. Om inte detta fall uppfyller förutsättningarna för åtal verkar det meningslöst att överhuvudtaget ge JK mandatet att kunna åtala. Åtalsregeln blir en papperstiger.

JK:s beslut applåderas av Expressens chefredaktör i en bloggtext som blandar ihop offentlighetsprincipargument med förtalsargument i en enda sörja. Lexbase skriver själva att JK:s beslut ”styrker tjänstens juridiska legitimitet”.

Själv blir jag bara deppig. JK:s beslut illustrerar det som vi tidigare kunnat notera: Integritetsskyddet är idag en klassfråga.

Rika människor eller människor med rika företag i ryggen kan kräva upprättelse om de anser sig förtalade av företag som Lexbase. Genomsnittsinkomstagaren vågar knappast ta risken, med tanke på hur rättssystemet är riggat till fördel för medierna och sådana företag som likt Lexbase parasiterar på mediernas förmånliga regelverk. Fattiga personer, t.ex. många gånger personer som redan är socialt utsatta efter att dömts för brott, saknar ofta helt möjligheter att ta tillvara sina rättigheter.

Hur påverkar en integritetskränkande tjänst som Lexbase de människor som genom sidan exponeras? Det kom ett brev till Juridikbloggen, från början en skrivelse till JK,  som illustrerar detta på ett bra sätt. Jag har fått tillåtelse att publicera det i sin helhet.

Jag har till JK skickat in ett Bestridande av Huvudbeslut gällande Lexbase.se. 

Men jag vill även dela mina synpunkter med Er, 

För mig är det svårt att förstå vilka rekvisit som krävs för att man skall se det som ett undantagsfall. 

Är det inte en när en betydande del av svenska folket hämningslöst hängs ut i en databas på nätet som marknadsför sig som ett nytt Eniro eller Hitta.se.  Detta möjliggörs av att YGL missbrukas för att förtala enskilda individer. 
Rätten att sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är för den som återfinns i databasen helt förverkad. Det påverkar inte bara den lagförde, det påverkar familjer.    Barn till lagförda kommer att hamna i utanförskap.

Jag, som skriver detta, är ostraffad. Men min man fälldes under hösten i Tingsrätt för ett offerlöst bötesbrott.  Han har betalt sina dagsböter och lever såväl då som nu ett ordnat liv under ordnade former.  Staten anser brottet vara sonat.

Vi är en helt vanlig familj, vi är två heltidsarbetande, skattebetalande vuxna. Vi har bolån, vi pensionssparar, vi har två barn inskrivna i kommunal förskola.  Vi bedriver vid sidan av våra heltidsarbeten som anställda en bisyssla i form av eget företag.  Som enskilda näringsidkare är vi hårt utsatta för så kallade due dilligencetjänster.  

Att förekomma hos en Tingsrätt är givetvis inte fördelaktigt, ens för ett bötesbrott. Men det blir en helt annan sak när eventuella domar, förekomster och tvister görs sökbara likt telefonnummer i en digital version av gula sidorna.

Min man har sedan Lexbase startade i slutet av januari mått otroligt dåligt pga det som hänt, han begick mot sin vetskap ett misstag, åtalades, erkände, blev dömd samt betalade sina böter. Han klarar idag inte av att sköta arbetsuppgifter eller familjeåtaganden. Han är helt klart suicidal pga detta,  kön till öppenpsykatrin tänker jag inte ens diskutera här. 

Att bli uthängd på nätet som stämplad kriminell, urskiljningslöst tillsammans med alla lagförda personer oavsett lagöverträdelse är ett oerhört angrepp på den personliga integriteten. Det finns inget uppsåt bakom det begångna brottet, inget brottsoffer, ingen skada, och brottet är enligt staten sonat.   Men konsekvenserna av Lexbase blir för oss, på individnivå, monumentala.  Vi kommer bli uthängda i samhället, vi kommer behöva avveckla företaget. Andra föräldrar kommer hålla sina barn från att umgås med våra.

Att från samhällets håll få höra att det som Lexbase ägnar sig åt inte påverkar allmänheten nog för att allmänt åtal ska vara påkallat är ett slag i ansiktet.  Vi är många som lider och påverkas av detta.  Jag tror tyvärr även att vi i jämförelse med andra kommer lindrigt undan.

Den 29 januari i år fick vi i brevlådan en utskriven dom från en Tingsrätt. Utan att bli för specifik och nämna detaljer gällde domen brott mot Brottsbalkens 6 kap 4§. 
Den lagförde bor, inte i vårt område, men i närheten av mina barns förskola.  Med domen kom ett anonymt följebrev som varnade oss som föräldrar för detta vidunder som förmodligen väntade på att sätta tänderna i våra barn.   Att förtalsbrottet är begått står utom allt tvivel. Denna samhällsunderstödda pennalism är förödande för såväl rättsamhälle som demokrati. 

Men vart kan den utsatte vända sig, samhället sviker. JK anser ej det finns skäl att åtala. Enskilt åtal är den utväg som JK lämnar den drabbade med.  Det är en orealistisk möjlighet för den som inte är osedvanligt kapitalstark, samt många gånger ett juridiskt självmord.

Det höjs i debatten kring Lexbase röster från folk som anser att den som begår ett brott får ta konsekvenserna, det kan vara avskräckande och därmed nyttigt att bli uthängd som kriminell och har man rent mjöl i påsen har man inget att frukta.

Min skrivelse syftar inte till att diskutera skuldfråga eller rättsprocess fram till domslut.  Jag har fullt förtroende för det svenska rättsväsendet, men jag menar att det är anmärkningsvärt att högre röster inte hörs för att motverka att staten helt förlorat möjligheten att besluta om påföljd för lagförda personer.  Jag har i drygt 30 år levt i tron om att den som begår ett brott, dömes av staten till lämplig påföljd och sonar därefter sitt brott.  Ett bötesbrott anses sonat när boten till Rikspolisstyrelsen samt Brottsofferfonden är avlagd.  Ett brott där påföljden bestäms till fängelse, kontraktsvård eller villkorlig dom är sonat när tiden löper ut.   Kvar i belastningsregistret finns man i 5 eller 10år såvida man inte återfaller i ny brottslighet men belastningsregistret är slutet.  Det har i och med Lexbase spelat ut sin roll. Med Lexbase så blir resultatet det att privata aktörer beslutar den faktiska påföljden.

Tanken om att man ska kunna sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är som bortblåst.  I och med Lexbase blir minsta lilla förseelse en livstidsdom.  I och med Lexbase skapas en ny samhällsgrupp, paria, de oönskade som ingen vill veta av.  Här kommer alla som förekommer i Lexbase arkiv samlas, fortkörare, snattare, bedragare och den som brukat våld mot person eller egendom.

Det kommer bli omöjligt för dem att få anställning, att få banklån, att få bostad.  De kommer helt enkelt att marginaliseras från samhället. 

I och med att samhället väljer att stödja Lexbase och dess verksamhet väcks ett antal frågor. 
Vem tar konsekvensen och även i förlängningen kostnaden av att en ofantligt stor grupp människor straffas ut från arbetsmarknad samt bostadsmarknad?

Vad ska Frivården syssla med nu, när den som lagförts för ett brott kan ge upp alla tankar på återanpassning efter avtjänat straff?
Men kanske, framförallt; Vem, förutom staten, skall ha en brottsbeivrande funktion? Vem förutom staten skall ha rätt att påföljdsbestämma straff, samt avgöra när ett brott sonats? 

Jag ropar inte högt och ljudligt om en grundlagsändring, då jag vet hur svår en sådan är att få till. Jag är även för offentlighetsprincipen, är beredd att gå långt för att försvara den och andra demokratiska rättigheter .  Men jag tror inte det var lagstiftarens tanke att den skulle utnyttjas såhär. En modifiering och uppdatering av tillämpning för anpassning till rådande digitala informationssamhälle vore på plats. 
Att domar är offentliga handlingar och att allmänheten ska få ta del av dem är bra, men det ska ske via den domstol där domen föll.  
Att det skall ske skyndsamt och att myndigheter ska vara behjälpliga är inte automatiskt lika med att myndigheter ska hjälpa individer att bygga upp sina egna brottsregister. 
Att ändra gällande regler för vem som får ta del av vad är bevisligen och med rätta krångligt, för att inte säga i praktiken omöjligt.  Vad som däremot inte är krångligt är att med några penndrag ändra prissättningen. 
Vore det inte rimligt att ta några kronor betalt per domslut?  Den som vill granska makten, den som vill kontrollera en näringsidkare eller kontrollera en privatperson kan enkelt göra det utan att det grävs djupa hål i dennes fickor.   Att begära ut 5 domar för 5kr styck skulle kosta 25kr.  Förmodligen billigare än resan till domstolen i sig. 

Rent populistiskt frågar jag mig, vem tar ansvar för vilken form av register som skapas i Lexbases kölvatten?  Som vi alla vet är det för personer födda före 1991 oerhört lätt att med hjälp av endast personnummer sortera ut utlandsfödda  svenskar, invandrare, adoptivbarn samt människor som beviljats politisk asyl.

Är det rimligt att företag får använda och hantera uppgifter på ett vis som inte ens berörda myndigheter får?   Att de sedan även kan hantera datauppgifterna i en så undermålig IT-lösning som Lexbase bevisligen tillhandahåller gör det än mer skrämmande. 

Jag har en polisman som nära bekant, han ser Lexbase som ett oerhört användbart instrument i sitt yrkesutövande.  Han menar att han inte längre kommer behöva följa de regler kring belastningsregistret som gäller idag.  Att polismän på fält idag med en mobil och internetuppslutning kommer kunna göra användbara slagningar i arkivet direkt på en brottsplats.

Här har vi en samling opportunister, som helt godtyckligt snickrat ihop sin databas.
 De uppger att de har samtliga domar från landets samtliga domstolar, upp till 5 år tillbaka i tiden.   Men vid sökning i databasen förekommer domar som är betydligt äldre än 5år, det förekommer minderåriga, det förekommer brottsoffer, vittnen, sakkunniga. 
Domar på lagförda som mig veterligen lagförts de senaste 5 åren saknas.  Databasen tillhandahålls som sagt på en plattform så undermålig att det tog en hobbyprogrammera blott 15minuter att hacka den. 
Vill vi leva i ett samhälle med all den här informationen i fel händer? 
Jag ber om krafttag, för att sätta stopp för detta vansinne.  För allas vår skull

Vänligen,

Sandra Cavallin

 

Förlåt, jag kunde inte låta bli att testa att sätta en rubrik anpassad efter sociala medier 2014. Men det är helt sant att vi genom Erik Adell Hellström får in nya spännande perspektiv på skolrätt och minoritetsfrågor.
Erik är student och skriver examensarbete om skydd för nationella minoriteter och arbetar dessutom som Departementssekreterare på Utbildningsdepartementet. Dessutom är han (eller kanske var?) nämndeman.
Erik skriver: ”Skoljuridik är närvarande i vardagen för så många. Elever, föräldrar, lärare och annan skolpersonal – alla påverkas. Bakom mycket av det som händer i skolan skolan ligger juridik och det är ett område som förtjänar att belysas mer. 
Våra fem nationella minoriteter omfattas av en rad lagar och internationella konventioner. De har rättigheter som ska tillgodoses, men kunskapsnivån i Sverige är relativt låg. Därför behövs mer kunskap bland oss alla.”

Toppendag! Från och med nu är även Emma Persson medarbetare på bloggen. Emma är välkänd juristprofil från Twitter, advokat hos Bodström & Borgström och specialiserad på humanjuridik.

Här kommer Emma förhoppningsvis att bidra med sina kunskaper i migrationsrätt och straffrätt.

Kul!

Det är väldigt roligt att kunna välkomna Sara Louise Axelsson som författare på Juridikbloggen. Sara Louise arbetar på Söderberg & Partner, främst inriktad mot rådgivning för tjänstepensioner och kapitalförvaltning, och är affärsområdeschef för familjerättslig rådgivning. Det gör Sara Louise till specialist på ekonomisk familjerätt, ett ämne som tidigare saknat täckning bland bloggens skribenter.

Så här beskrev Sara Louise vad hon vill göra på Juridikbloggen:

”Du kanske drog en gäsp redan i första stycket då det är ganska vanligt att man gör när det kommer till familjerätt. Och det är det här jag kämpar för att ändra med de medel jag kan! Därför vill jag jättegärna skriva för Juridikbloggen! Familjerätten är något som berör oss alla, den är också utformad på ett sätt som inte passar med de sätt vi numera väljer att leva med varandra. Jag skulle vilja skriva om regler om alla individers möjlighet att testamentera (som nu är begränsad) eller att vi ökar antalet par som lever som sambor men där lagstiftningen inte är utformad utifrån det sätt vi faktiskt lever som sambor mm. [...] Det är dags att familjerätten dammas av och att kanske öppna ögonen för yngre jurister att det är ett område som behöver lite nya fräscha ögon!”

”Jag har inget annat ärende i HD idag än att jag ska hämta min pingisracket”

Vi spelar in i Högsta domstolen! Det är huvudförhandling i målet Blake Pettersson mot staten. I strid med regeringsformen blev Blake av med sitt medborgarskap och nu vill han ha skadestånd av staten. Ideell skada ersätts enligt huvudregeln bara vid brott, men det finns undantag; praxis som gett enskilda rätt till skadestånd för ideell skada på grund av kränkningar av Europakonventionen har utvecklats genom HD:s försorg. Mårten går igenom utvecklingen och tippar vad utgången i målet blir.

Annat om HD: Här är kaffet kärvt och mjölken av tveksam kvalitet. När Mårten hämtar påtår upptäcker han att kaffet är varmt som tusan och överväger att stämma HD för det. Göran Lambertz kommer upp för trappan för att återlämna en bok till bibblan samt hämta idrottsutrustning. Tove ber honom hälsa till Juridikpodden. Han hälsar till Juridikbloggen. Tove rättar honom inte pga justitieråd.

Annat om avsnittet: Mårten är irriterad på Jimmie Åkesson och Tove tipsar om Moa Gammels nya podd Genier där bland andra Anna Odell medverkat, (och berättat om sina erfarenheter när hon arbetade på sitt examensprojekt ”Okänd kvinna”. Kan hennes uttalanden om läkaren utgöra förtal?) Och sist MEN INTE MINST. Juridikpodden växer. TACK till våra sponsorer Gernandt &Danielsson, Familjens Jurist och Advokatfirman Lindahl.

Podden finns som vanligt på Soundcloud och iTunes.

I centrum för den civilrättsliga ansvarsanalysen står culpabegreppet: Enbart den oaktsamma kan, enligt huvudregeln, hållas ansvarig för att ha skadat  någon annan. I civilrätten krävs i allmänhet inget brott och inget uppsåt. Det räcker med oaktsamhet. Skuld = slarv (eller mer).

Oaktsamhetsbedömningen är välkänt problematisk. Hur skall en domstol bedöma vad som är normalt aktsamt för att därefter kunna bedöma vad som är avvikelsen från det normalt aktsamma? Vad är skuldens kärna?

För att motverka fullständig skönsmässighet har olika referenspunkter konstruerats som grund för culpabedömningen. En traditionell utgångspunkt har varit att formulera ett jämförelsesubjekt – en person som symboliserar det lagom aktsamma idealet. Denna traditionella utgångspunkt har tagit sig formen av ”den goda familjefadern” (bonus pater familias). Det beteende som påstås vara oaktsamt skall enligt denna modell jämföras med vad en god familjefar skulle ha gjort i samma situation. Vad skulle ”Furious” Styles, Larry Fishburnes pappa i Boys in the Hood gjort?

Tankemodellen har övergivits. Det finns flera anledningar till det. En är att bonus pater-modellen bygger på klassiskt patriarkalt tankegods. En annan är den är alltför oprecis för att göra någon nytta.

Nu har hur som helst även Frankrike övergivit den gode familjefadern. Det tycks ha skett efter delvis starka känsloutlevelser. Läs mer här.

”Kanske Mårten Schultz och hans legal clinic kan bidra med något konstruktivt?” frågade tryckfrihetsexperten Nils Funcke nyligen (Sveriges Radio 31/1 – 2014). Bakgrunden var Lexbase-affären, kanske det historiskt mest omfattande fall av förtal som Sverige upplevt.

Det säger något om hur situationen ser ut. Ett företag har av rent kommersiella intressen byggt upp en enorm databas med integritetskänslig information, som till sitt innehåll går stick i stäv med två integritetsskyddande lagar. Men i praktiken så är de utsattas bästa chans att hoppas på bistånd av en ideell förening. I detta fall min ”legal clinic”, Institutet för Juridik och Internet (www.juridikinstitutet.se) – som försöker rädda det svenska integritetsskyddets sjunkande Titanic genom att så gott det går sätta plåster på hålen – genom folkbildning, rådgivning och i några få fall genom att agera som ombud åt brottsoffer när samhällets normala skyddsnät fallerar.

Svaret på frågan är: Nej, min legal clinic kan inte göra något – i alla fall inte mycket – för att hjälpa alla de människor som fått sin integritet spottad på av några cyniska människor och deras opportunistiska finansiärer. Riskerna är för stora, möjligheterna för kringskurna. Det svenska rättssystemet är riggat till fördel för de som vill utnyttja andra människors namn, personuppgifter och privata sorger för att tjäna pengar eller för att kränka. Vi kan inte spela fotboll med fotboja.

Så här ser juridiken ut:

Det finns två lagstiftningar som skyddar människor från att få sina liv exploaterade på det sätt som Lexbase gör. Det ena är skyddet för personuppgifter. Detta skydd, som bygger på EU-rätt, är uttryckt i Personuppgiftslagen, PUL. Personuppgiftslagen är välkänt svår att tränga sig in i och det skydd lagen innebär stannar i praktiken ofta på papperet eftersom rättsväsendet inte tycks ha tillräcklig insikt i hur lagen ska användas. Skyddet är ineffektivt.

I fallet med Lexbase är det emellertid inte bara ineffektivt. Det är helt satt åt sidan. Anledningen till det är att Lexbase använt sig av ett undantag som finns i personuppgiftsskyddet, till fördel för journalister.

Det är viktigt, ja – helt centralt, att journalister och medier kan hantera personuppgifter inom ramen för deras granskande funktion. Men det undantag som finns för journalister kan utnyttjas. Så har skett tidigare och så har skett med Lexbase. Lexbase ägnar sig inte åt publicistik. Det finns ingen journalistisk idé bakom att bygga upp en enorm databas med domar där vem som helst kan söka på sin granne, på en adress, på kändisar. Men Lexbase har, genom att söka och få ett s.k. utgivningsbevis, erhållit det särskilda skyddet för som medier bör åtnjuta för sin kommersiella skvallersida. Personuppgiftslagens grundläggande skydd gäller således inte här, trots att databasen är ett typexempel på den typ av personuppgiftshantering som borde vara förbjuden.

Den andra lagstiftningen som kan bli aktuell rör förtal. Det är förtal att sprida uppgifter om att andra är brottsliga eller klandervärda. Förbudet gäller även om uppgifterna är sanna. Förtalsreglerna är så till vida lyhörda för att det är viktigt att människor inte ska slås ut från samhället för all framtid på grund av brottsliga dumheter i ungdomen t.ex. Förtalsreglerna är inte stumma för yttrandefrihetens intresse: Det kan vara tillåtligt att sprida i och för sig förtalande uppgifter men bara om det är försvarligt.

I fallet med Lexbase vet vi inte hur en bedömning av försvarlighet skulle falla ut – det beror på varje enskilt falls omständigheter – men det kan i vart fall konstateras att Lexbases intresse av att få massprida uppgifter av det här slaget inte framstår som särskilt skyddsvärt. Särskilt inte i de fall där den som pekats ut är fel person, d.v.s. någon annan än den dömda person som Lexbase avsett att markerat i sin sökmotor.

Det sist nämnda kan ju få det att se ut som att det finns goda chanser att inom ramen för förtalslagstiftningen få upprättelse mot Lexbase. I praktiken är dessa chanser däremot inte särskilt goda. Tvärtom.

Vid brottet förtal reagerar inte samhället på det sätt som det gör vid andra brott. När någon misstänks begå brott – kriminella handlingar – som misshandel, ofredande eller bedrägeri, så ingriper rättsväsendet och om det finns tillräckligt med bevisning så åtalas normalt den brottsmisstänkta. Så är det inte vid förtal, trots att det är ett brott. Vid denna form av brottslighet är det normala istället att rättsväsendet står och ser på och låter brottsoffret själv ta hand om det arbete som normalt anses höra till en stats kärnuppgift: att utreda och beivra brott. Det är en uppgift som de flesta vanliga människor som utsätts för brott inte har vare sig kunskapen, ekonomi eller kraft att ta tag i.

Det finns ett halmstrå. Justitiekanslern (JK). Eftersom Lexbase ansökt om utgivningsbevis så har sajten lyckats hamna i samma priviligierade position som etablerade medier. Det innebär att det är JK och bara JK som kan väcka talan vid misstanke om brott för statens räkning. För att JK ska göra det krävs det emellertid exceptionella omständigheter. Nuvarande JK har inte gjort det en enda gång och i modern tid har det över huvud taget bara skett en enda gång. (Förra JK väckte talen i det kända Mikael Persbrant-fallet.) Lexbase kanske kan utgöra ett undantag – om det över huvud taget ska finnas någon poäng med att JK kan väcka talan för förtal så är det väl i ett fall där det finns misstankar om massiva kränkningar av det nu aktualiserade slaget. Men hade jag varit brottsoffer – vilket jag kanske är för resten, jag har inte kontrollerat – så hade jag inte räknat med att få något stöd av JK.

Vad kan brottsoffret göra då? Jo, hen kan väcka talan själv. Men för att göra det måste offret ha en advokat, pengar, och en hel massa is i magen. Hela processystemet är nämligen inordnat på ett sätt som gör att brottsoffret i dessa fall i praktiken börjar på minus. Till skillnad från förtalsmål som inte rör företag som inordnat sig i systemet för medierna så är reglerna om rättegångskostnader utformade utifrån premissen att det är kapitalstarka personer som är i tvist med varandra – inte vanliga privatpersoner. Det finns närmare bestämt inte någon möjlighet för ett brottsoffer att driva ett mål enligt de förenklade regler som vänder sig till vanligt folk, som inte är vana vid att vända sig till advokater. Risken att förlora är till följd av hur reglerna är utformade stor och förlorar offret så kan det bli dyrt. Väldigt dyrt. I realiteten är skyddet inom ramen för förtalsreglerna alltså en papperstiger, med undantag för människor har mycket pengar.

Integritetsskyddet är en klassfråga.

Återstår då att sätta sin förhoppning till ideella organisationer som den jag har startat. Det är i sig naturligtvis en sorglig sak att människors integritetsskydd ska vara beroende av att det finns frivilligorganisationer som kan ta sig an deras ärenden, men nu är det i praktiken ofta så. Det finns några stycken sådana organisationer – min, Diskrimineringsbyrån i Uppsala och någon till – men inte många. Vi får in mängder med frågor från uppgivna brottsoffer som vill ha hjälp, sargade av brotten och desillusionerade efter kontakter med myndigheter.

Problemet är att en ideell organisation inte heller, om det inte finns en väldigt välfylld kassakista, vågar ge sig på ett företag av det här slaget. För Lexbase finns det stora ekonomiska intressen bakom. Det går att tjäna pengar på att exploatera människors privatliv och integritet. Deras verksamhet backas upp av ryska riskkapitalister, berättar tidningarna. Få ideella organisationer har dessa förutsättningar.

Så. Nej, Nils Funcke. Vi som arbetar ideellt med att göra Internet till ett bättre ställe kan inte göra så mycket åt masskränkningar av det här slaget. Rättssystemet är riggat till fördel för personer och företag som ser en möjlighet att tjäna pengar på att överträda tankarna bakom de brott som tagits upp i personuppgiftslagen och i förtalsregeln. Och samtidigt går människor i kras – oskyldiga människor, brottsoffer och brottslingar som förtjänar på en andra chans. Det ser jag, Datainspektionen, Advokatsamfundet och många av de politiker som uttalat sig under den senaste veckan som ett problem. Det mest konstruktiva vi kan åstadkomma är därför att vädja till lagstiftaren.

Gör något åt kränkningarna. Vi volontärer mäktar inte med.

Under senare tid har jag vid några tillfällen fört på tal problemet med nämndemän som uttalar sig i generaliserande negativa ordalag om vissa folkgrupper, människor med viss hudfärg eller tillhörandes vissa religiösa samfund. Principproblemet är det samma för juristdomare men det har inte aktualiserats i praktiken.

Det exempel som togs upp senast var den nämndeman vid Ystad tingsrätt som i offentliga sammanhang bland annat uttryckt att 100 % av alla romer är tjuvar. Nämndemannen insåg att det inte var läge att sitta kvar som domare efter dessa uttalanden och hoppade av sitt uppdrag. Men det finns andra.

En nämndeman vid Malmö tingsrätt – en person som alltså har tilldelats makten att döma över andra människor – har enligt Expressen uttalat bland annat i kommentarsfält på internet:  ”Det enda sättet vi kan ta tillbaka Sverige på är nog med våld. En revolution helt enkelt, där vi tar avstånd ifrån och vill ha bort det mångkulturella samhället. Med vapenmakt. Då kan vi kanske kasta ut alla grottmänniskorna.” Vidare har hans signatur använts för att beskriva människor med ord som ”slöddret”, ”negern”, ”avelskossorna” och ”bidragsparasiterna”. Nämndemannen blev känd för att han när han konfronterades med dessa yttranden föreslog att det istället varit hans 12-åriga dotter som låg bakom inläggen.

Till skillnad från nämndemannen i Ystad sitter nämndemannen i Malmö kvar. Lagmannen vid Malmö tingsrätt anser inte att nämndemannen bör skiljas från, eller stängas av från, sitt uppdrag. Hon motiverar det med att nämndemannen gjort klart att han i sin gärning inte kommer att agera annat än neutralt och objektivt. Och det är ju bra. Bra att han säger det. Men det räcker ju inte.

Ponera att du hör till en grupp som omfattas av nämndemannens omdömen om slödder, avelskossor eller bidragsparasiter. Eller kanske bara att du har din bakgrund i en annan kultur och bidrar till det mångkulturella samhället. Skulle du känna dig trygg med att du får en neutral och objektiv bedömning av lekmannadomaren? Eller – om du känner till detaljerna i hans offentligt uttryckta åsikter – skulle du kanske snarare känna att en av domarna där framme, en av de skrämmande personer som bakom den imponerande domarbänken  som har makten att avgöra ditt livs framtid, i realiteten hatar dig för den du är och var du kommer från?

Rättvisa handlar inte bara om att domstolen ska göra en neutral och objektiv bedömning. Det handlar också om att den som står anklagad för ett brott ska få intrycket av att hen får en neutral och objektiv bedömning. Jag tror inte den person med mörk hud, som går på bidrag eller en fattig rumän som är i Sverige för att tigga, närmar sig en domstol med denna nämndeman i sitsen med något större förtroende.

En regel att titta på är rättegångsbalken 4 kap. 8 a §, p. 3:

Domstolen får stänga av en nämndeman från tjänstgöringen om han eller hon

  • 3. i övrigt uppvisar ett beteende eller ett tillstånd som bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen.

2013 var återigen ett år då juridiken präglade mycket av den allmänna debatten, där centrala juridiska värden och begrepp missförstods och felrapporterades och där jurister plötsligt spelade mediala huvudroller, på gott och ont. (Ja, jag tänker på Lambertz, men även andra.)

Alltmer börjar insikten krypa in att hela den offentliga makten sitter i kontrollen över lagen och att juridiken således är det mest konkreta verktyget för att förändra samhället. Samtidigt har nog medierna aldrig varit sämre på att förmedla innehållet i juridikens processer, med undantag för straffrätten där det finns några skickliga journalister som lyfter debatten.

Den lagom samhällsintresserade medborgaren kan inte räkna med att få reda på vad som hänt i EU-domstolen, Europadomstolen eller Högsta domstolen genom att läsa tidningarna eller titta på nyheterna. Omvälvande juridiska förändringar kan inträffa utan att det rapporteras i några vanliga medier över huvud taget. 

I år har det hänt stora saker. Ett sådant år förtjänar en juridisk årskrönika. Här följer en sammanställning av tio juridiska händelser som förändrade Sverige 2013. Urvalet beror naturligtvis på mina personliga intressen, men ett syfte bakom sammanställningen är att sätta ljuset på några händelser som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.

10: Nämndemän som hatar romer

Det märkliga systemet med att ha politiker som domare i svenska domstolar har varit omdiskuterat sedan länge. Själv är jag skeptisk mot systemet av flera anledningar.

Min egen skepsis har framför allt byggt på principiella och delvis teoretiska invändningar - rekryteringen bland politiker, den bristande kompetensen trots att nämndemannen har fullt ansvar också för komplicerade juridiska bedömningar (och inte bara – till skillnad från lekmannainflytandet i domstolar i andra länder – för att bedöma fakta), osjälvständigheten inför juristdomaren, den svaga ställningen (nämndemannen kan avpolleteras på lösa grunder) och den feltänkta tanken att domstolarna skall tillföras lokal och folklig kunskap i smyg under den hemliga överläggningen.

Under senare tid har emellertid denna principiella kritik fått kraftfullt eldunderstöd av olika affärer där olika nämndemäns bristande förståelse för rättsstatliga grundvärderingar dragits fram i ljuset. Skandalen från 2012 då hela det gigantiska Södertäljemålet fick tas om p.g.a. nämndemans jäv har följts av nya affärer 2013.

Nämndemannen vid Ystad tingsrätt som avslöjades i samband med Expressens granskning av Avpixlat-kommentatorerna illustrerar tydligt hur det svenska systemet riskerar att hamna på kollisionskurs med en aspekt av principen om en rättvis rättegång – att domstolarna inte bara skall skipa rättvisa utan också måste ge intryck av att skipa rättvisa. Nämndemannen i Ystad gick in i rättegångssalen med åsikten att alla romer är tjuvar och att det var en personlig merit att ha dömts för brottet hets mot folkgrupp.

Det här är kanske den största nämndemannaskandalen av de alla. I Södertäljemålet var det uppenbart ett fall av bristande kunskaper som gjorde att nämndemannen inte jävade ut sig själv. I Ystadsfallet avslöjades en domare som hade extrema åsikter om just den juridik han var satt att utöva. Ett rättsstatligt haveri. 

9: Polisfakturor och fotbollen

Vem skall betala för polisens arbete? Skattebetalarna, säger alla utom de mest hårdföra nyliberaler – och även de mest hårdföra nyliberaler anser nog ofta att just polisen tillhör de kostnader som faktiskt bör bäras av kollektivet.

I Sverige har vi haft ett undantag från denna inställning, ett undantag som retat upp många. Vid vissa idrottsevenemang har polisen skickat räkningen för polisens arbete till de klubbar som arrangerat evenemanget. Fel, har många tyckt.

Nu har lagstiftaren givit kritikerna rätt. Från och med nästa år avskaffas polisens fakturor för mobilisering i samband med matcher. Årets mest efterlängtade lagstiftningsreform. 

8: Landskrona-domen

Såhär skriver jag om Landskrona-domen (NJA 2013 s. 145) i senaste Svensk Juristtidning – som f.ö. fått en sjukt snygg hemsida där alla artiklar görs gratis tillgängliga: 

”En 13-årig flicka hade varit omhändertagen förLVU-vård sedan flera år. Flickan var efter utskrivning från BUP tillfälligtvis placerad hos sin egen mamma. Hon hade tidigare rymt från olika hem och anlagt bränder. Så skedde också vid placeringen hosmamman — flickan avvek från hemmet och begav sig till Landskrona centrum där hon anlade en brand. Branden orsakade stora skador. 

Frågan i målet var om kommunen som ansvarade för placeringen hos modern kunde hållas skadeståndsskyldig för de skador som flickan orsakade. HD konstaterade att beslutet att placera flickan hos modern inte i sig kunde vara ansvarsgrundande. Sådana beslut får enbart grunda sig på en bedömning av vad som är i barnets bästa. Den fråga som därmed stod i centrum var om underlåtenhet att hålla flickan under tillräcklig uppsikt kunde anses ansvarsgrundande.” Denna underlåtenhet, fann HD, var ansvarsgrundande. Kommunen fick därför betala för skadorna.

Så där kan målet presenteras i ett litet striktare juridiskt sammanhang. Ur ett större perspektiv gör Landskrona-domen från Högsta domstolen något mer. Den tar upp principiella frågor om hur långt det allmänna – stat och kommun – behöver gå för att förhindra människor från att skada andra. HD tar därvid upp, och omformulerar, ett flertal helt centrala principer om ansvar och slår in på en väg som mig veterligen ingen västerländsk rättsordning har tagit någonsin. Domens svallvågor slår fortfarande in. 

7: Rättsväsendet i sociala medier

2013 var året då rättsväsendet till slut tog steget in i nya medier och började kommunicera med människor i sammanhang där de faktiskt var beredda att lyssna. Svea hovrätt – Sveriges äldsta domstol  - visade att gammal är äldst och blev första domstol på Twitter, och lanserade samtidigt en ny hemsida. Förhoppningsvis följer Högsta domstolen och andra domstolar snart efter. 

Flera domare fattade som personer, snarare än som företrädare för sina domstolar, tangentborden och gav sig in i de sociala medierna, beväpnade med debattlust och erfarenheter, och anslöt sig till de åklagare som redan tagit steget in i den digitala världen.

Advokater hör inte till rättsväsendet i trängre mening men åtskilliga advokater har gått i bräschen för ett nytänkande i hur man kan kommunicera juridik för människor i nya arenor. Advokatsamfundets Anne Ramberg har dominerat en del av den rättspolitiska debatten genom sitt Twitter-konto, och numer finns även samfundets ordförande Bengt Ivarsson på Twitter och bidrar med advokatperspektiv på rättspolitiska nyheter.

Det som framför allt satt rättsväsendet på den digitala kartan är polisens satsning på sociala medier, som är lika lovvärd som kontroversiell. Å ena sidan är det en demokratisk landvinning att få personliga perspektiv på den det offentliga maktmonopolets praktiska utövande. Å andra sidan kan polisens twittrande och bloggande medföra svåra utmaningar, för integriteten och för andra grundprinciper. Min egen dom? Polisens informationsstrategi må leda till problem men är på det hela taget ett utmärkt initiativ. 

6: Torsk i Strasbourg

Efter lång tids väntan kom avgörandet från Europadomstolen i Strasbourg. Domen - signerad domstolen i s.k. stor kammare, som väger särskilt tungt – innebar ett svidande underkännande för det svenska integritetsskyddet.

Bakgrunden var att en 14-årig flicka, Eliza Söderman, utsatts för ett försök till smygfilmning i duschen av sin styvfar. Hon hittade kameran, gömd i en tvättkorg. Mannen åtalades för sexuellt ofredande och dömdes av tingsrätten men friades senare eftersom det inte vid denna tid var brottsligt att filma människor i duschen. Europadomstolen fann, med en förkrossande majoritet, att det svenska rättssystemet därmed inte nådde upp till de krav som följer av Europakonventionens regler om mänskliga rättigheter.

Integritetsskyddet är välkänt svagt i svensk rätt. Dessa svagheter framträder än tydligare när nu Internet gjort masskommunikation möjlig för alla och envar. En smygtagen nakenbild kan spridas globalt, till enormt många människor, på ingen tid alls och utan några kostnader. Tekniken gör bildupptagningar och annan informationsinhämtning betydligt enklare än tidigare. Alla är fotografer (Instagram), men också filmare (Vine etc.), distributörer och utgivare (via Facebook, Twitter, bloggar etc.).

Europadomstolens avgörande var en smäll på fingrarna åt lagstiftaren. Litet orättvist, kan tyckas, eftersom lagstiftaren trots allt – efter många om och men – förbjudet bildupptagningar i sådana privata sammanhang som duschen eller toaletten i år (se nedan). Det hjälpte dock inte Eliza och bristerna är därtill fortfarande många och tydliga. Det krävdes dock ett ingripande från Europadomstolen och en person som orkade ställa sig upp t.o.m. mot själva staten för att det skulle bli en ändring. 

5: Friande våldtäktsdomar

En av årets mest omdiskuterade domar var ett frikännande från Svea hovrätt. Jag skrev om det tidigare, så här: 

”De senaste dagarna har en friande dom i ett mål där några unga män åtalats för våldtäkt rört upp känslor. Hovrätten fann i det aktuella målet att offret inte befunnit sig i ett sådant hjälplöst tillstånd att våldtäktsregelns rekvisit kunde anses uppfyllda.

Har hovrätten dömt riktigt? Jag vet inte. Jag har inte tagit del av målet i sin helhet och då är det egentligen bara domstolens juridiska argumentation som kan kritiseras. Juridiken i hovrättsdomen framstår som både genomtänkt och rimlig. Hellre fria än fälla och allt det där ni vet.

Samtidigt måste jag tillstå att domen skaver i min rättskänsla. Sett till situationen i sin helhet, som hovrätten beskriver den, framstår domen inte självklar. Dessutom är det omöjligt att inte känna med målsäganden. Den unga kvinna, nej – fan – inga eufemismer längre: den flicka, som berättat om ett övergrepp lämnar avtryck. Det gör ont.

Det finns, bortom juridiken, ett mönster i reaktionerna på domen. I olika sammanhang på internet mobiliseras mot domen. Domen måste överprövas av HD, menar många.

Jag skulle bli lite förvånad om det blir så (om än inte direkt överraskad). Behovet av prejudikat för vägledning av rättstillämpningen är rimligen lågt eftersom lagen redan ändrats. Domen från hovrätten är heller inte på något vis tokig, även om slutsatsen kan kritiseras. HD-kampanjen gör knappast någon skillnad. Det får vi i alla fall verkligen hoppas. Om kampanjer påverkar domstolarnas prövningar är rättsstaten död.

Reaktionerna på domen är oavsett vad de kan leda till problematiska. Som i en hel del sådana här fall uppkommer spontana, oheliga, åsiktsgemenskaper mellan den extrema och lite mindre extrema högern, särskilt rasister, och den extrema och lite mindre extrema vänstern, särskilt feminister.

Det här är digitalt röststarka grupper, skickliga på opinionsbildning och kampanjer. En del av dessa har fått eldunderstöd genom att deras texter sprids via plattformar som drivs av Aftonbladet - Sveriges största tidning. Här enas de i ett ursinne kring domen. Tillsammans har de fått ihop tiotusentals namn på namninsamlingar. Hellre fria än fälla gäller inte här.

Jag ser det här som ett problem. Det finns ett egenvärde i att vara återhållsam med kritik mot just friande domar. Oskuldspresumtionen är skör. Vi behöver inte gå långt österut för att inse varför. Eller, för den delen, bakåt i vår egen rättshistoria kring just sexualbrottmålen. Fallet Ulf, remember? Rättsstaten är inte gjord av titan.

Kampanjer av det här slaget kommer nämligen med ett pris. Den som frias i domstolen blir aldrig riktigt fri. Inte i omgivningens ögon. Nu vet jag att en del av er som läser detta, färgade av den ilska som ni fått efter att ha tagit del av domen (en del av er – de flesta har bara tagit del av kommenterar kring domen), tänker: ”Det skiter väl jag i! De var ju skyldiga!” Men i juridisk mening är de inte det. De är oskyldiga. Och det är som princip – men inte alltid – en god idé att även privatmoraliskt inta denna grundinställning.

Domstolen har bedömt saken utifrån ett bättre underlag än vi andra har tillgång till och är experter på att göra rättsliga bedömningar. Viktigare: Det är just domstolar som av demokratin givits förtroendet att utföra dessa bedömningar. Jo, jag menar faktiskt just det: Det finns ett demokratiskt värde i att respektera domstolarnas friande bedömningar i domar som inte är uppenbart felaktiga.

Det sagt: Rättsväsendet måste tåla att människor reagerar på sådana här domar och att få kritik. Och det gör rättsväsendet. ”

Med litet perspektiv faller domen från Svea hovrätt in i ett mönster kring andra friande domar i våldtäktsmål. Attackerna mot rättsväsendet blir allt starkare och slår allt oftare orättvist. (Se angående angreppen på Svea hovrätts president min krönika i Advokaten.) Det här är något som juridiken och jurister kommer behöva hantera på ett mer genomtänkt sätt på sikt. De friande domarna i våldtäktsmålen är utan tvekan ett av årets stora samtalsämnen.

4: Ne bis in idem

När sommarledigheten redan börjat för många av oss kom en dom från Högsta domstolen i plenum (vilket innebär att alla domare i HD var med och dömde). Det svenska systemet med skattetillägg och straff t.ex. i form av fängelse och böter strider mot principen om ne bis in idem: man får inte dömas två gånger för samma sak.

Avgörandet var inte förvånande, när det väl kom, trots att HD några år tidigare med minsta möjliga marginal givit det svenska systemet grön flagg. Men utvecklingen fram till pleniavgörandet är intressant. Efter HD:s tidigare dom, där det svenska systemet alltså inte ansågs strida mot den grundläggande principen ne bis in idem, trotsade vissa underrätter HD. Trots HD:s avgörande ansågs det svenska systemet ohållbart mot bakgrund av de mänskliga rättigheter som kommer till uttryck i europeiska rättskällor. Ett färskt HD-avgörande åsidosattes med stöd av rättighetsnormer, hämtade från europeiska rättskällor. Europeiseringen har varit människorättsskyddets bästa vän och 2013 ville även HD vara kompis. 

3: När Lambertz (inte) tystnar

Berättelsen om seriemördaren Thomas Quick som blev den mest oskyldigt dömde personen Sture Bergwall har nog format synen på rättsordningen mer än någon annan historia de senaste decennierna. Debatten kring Quick har utvecklats till ett eget språkspel. Är det den värsta rättsskandalen i svensk historia? Är det en rättsskandal? Är det en rättshistoria? Är det – ja, vad är det?

I en mening är det förstås en skandal att en person till följd av övertygande lögner kan dömas för ett flertal mord och därefter frias för samma mord efter resning. Å andra sidan är det betydligt värre att oskyldiga människor döms för brott som de inte begått mot sitt nekande.

Å ena sidan kan de tidigare domarna ha varit korrekta då, trots att de var felaktiga i sak. Å andra sidan kan de nuvarande domarna vara korrekta oavsett om de tidigare var korrekta – och alldeles oavsett vad som är sant eller falskt.

För egen del ser jag ingen anledning att betvivla att de nuvarande domarna är både korrekta och dessutom kommer rätt i sakfrågan. Quick är friad för alla mord han åtalats för, han skall betraktas som oskyldig och jag betvivlar inte att han är oskyldig till dessa mord. Det betyder inte att de tidigare domarna var felaktiga och – vilket provocerar – det betyder inte nödvändigtvis att rättsväsendets aktörer tidigare har gjort fel. Ibland uppstår fel i system utan att någon enskild kan klandras för det. 

De distinktioner som nu gjorts och som många andra gjort under resans gång har visat sig ovanligt svåra att få fram i breda lager. I Quick-affären har de breda penseldragen dominerat. Möjligen är det en bidragande orsak till att Göran Lambertz så envetet försökt redogöra för dessa distinktioner, i otaliga artiklar, intervjuer och tv-program. Men han gör något mer. Lambertz har samtidigt många gånger framhållit att det faktum att Quick är friad nu inte betyder att han i faktisk mening är oskyldig. Han må vara friad men han kan fortfarande vara en mördare, påminner oss Lambertz.

Jag gillar inte denna retorik. Det är i och för sig helt sant, om än trivialt, att en friande dom inte säger något bestämt om verkligheten. Mellan verklighet och domskäl kommer bevisrätt och bevisning. Det är bevisningen som domstolen bedömer – inte verkligheten per se. En friande dom kan, igen, vara korrekt men fel i sak.  Men detta är som sagt trivialt. Det är dessutom en trivialitet som lämpligen bör behandlas med stor försiktighet i enskilda fall.

För egen del ser jag det som ett centralt värde att betrakta friande domar som ett uttryck för oskuld. En friad person bör betraktas som oskyldig.  Här glider Lambertz, enligt min mening. Samtidigt tror jag att jag förstår varför han gör det. Quick-fallen är något alldeles speciellt i svensk rättshistoria, och det är till stor del Quick/Bergwall själv som skapat denna rättshistoria. Kom ihåg, att Bergwall år 2012 och 2013 beskriver den tidigare Quick som en rationell person, en person som ljög för att få bekräftelse och droger. Mot denna speciella bakgrund, gissar jag att Lambertz tycker, är den moraliska oskuldsprincip jag nyss talade om mindre viktig än en debatt som vänder på alla stenar, inklusive skuldfrågan. Jag delar inte denna åsikt, men tror att Lambertz anser något liknande. 

I vilket fall blev 2013 året då svenska folket i breda lager lärde sig vad ett justitieråd är och det är tack vare, eller hur man nu skall uttrycka det, Lambertz.

Det var också året då ett justitieråd lyckades reta upp stora delar av mediaetablissemanget så till den grad att de helt tappade respekten för fakta. När Lambertz klev över till Lagrådet, känt sedan länge, tolkades det av de flesta medier som att han blivit petad från HD. Vissa rapporterade till och med att han fick sparken. Och den kritik som Lambertz upprepade gånger riktat mot medierna, att de följer sin dramaturgi snarare än fakta i Quick-fallet, blev därmed på ett deprimerande sätt fullständigt berättigad.

Årets Jurist 2013 var utan tvekan Göran Lambertz. Bra eller dåligt? 

2: Näthat

Ordet näthat förekom knappt innan detta år. Nu är det ett uttryck på allas läppar. Jurister har ibland rynkat på näsan åt etiketten som uppfattats som oprecis och missvisande. För egen del använder jag neologismen som ett bekvämt uttryck för ett antal sammanhängande frågor rörande brottsliga kränkningar i digitala sammanhang. (Se vidare den bok som jag och mina medarbetare på Institutet för Juridik och Internet skrev under året.)

Den stora debatten inleddes efter Uppdrag Gransknings program Män som näthatar kvinnor, som gav en sorglig inblick i vilka kränkningar som kvinnor i offentligheten drabbas av. Därefter har historierna avlöst varandra. Åtskilliga av dessa har emanerat ur rättsliga processer: Instagram-målet, fallet Natascha, flickan som begick självmord efter att ha hotats av en pedofil och det sänkta skadeståndet i fallet från Göta hovrätt (”Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.”)

Ur juridikens perspektiv har diskussionen rört systemets svagheter. Svagheter i rättsväsendets kompetens och prioriteringar, svagheter i regleringen. Justitieministern har tagit initiativ till flera skärpningar. Kapandet av digitala identiteter kriminaliseras. Åtalsreglerna för förtal – där många fall av otillåtet näthat rättsligt hör hemma – skärps. Andra reformer kan vara på gång. Viktigare än reformer är förmodligen attitydförändringar, kompetenshöjningar i rättsväsendet och ökade och förbättrade relationer mellan rättsordningen och de stora IT-bolaget. 

Juridiken kring näthatet dominerade 2013 och lär fortsätta att göra det 2014. Juridiken kommer att behöva att vässa knivarna men det finns ingen quick-fix. Situationen – som är ohållbar för alla som anser att nuvarande brottsbalksregler på det hela taget är rimliga, vilket de flesta torde anse – kan förbättras enbart i ett samspel mellan å ena sidan rättsliga reformer, ökade insatser från och attitydförändringar i rättsväsendet och å andra sidan ett medvetandegörande hos folk i allmänhet av vilka normer som faktiskt gäller på internet, varför det är viktigt att följa dessa och att säga ifrån när andra bryter mot dem. Om jag får avsluta året med en juridisk önskelista så hoppas jag på följande åtgärder: 

  • Brottet förtal förs in i den s.k. BBS-lagen, vilket ökar ansvaret för den som tillhandahåller plattformen för andra människors hat.
  • En förutsättningslös utvärdering av hur rättsväsendet bättre ska kunna hantera dessa brott. Behövs en ny myndighet? Något liknande EBM? Eller något liknande Barn- och Elevombudet? 
  • Nätverksbyggande. Rättsväsendet måste bli bättre på att kommunicera med IT-bolag som Facebook, Ask och Twitter.  
  • Kriminalisering av ”digitalt våldsamt upplopp” – det är värre att hota någon tillsammans med 1000 andra som hotar samma person. 
  • Ärekränkning skall kunna berättiga till brottsskadeersättning. (Idag är detta undantaget vilket innebär att t.ex. offren i Instagram-målet inte kan få ersättning ur statliga medel om brottslingarna inte kan betala.)

Mest av allt hoppas jag nog på en folkrörelse av människor som stämmer brottslingar, att vi kollektivt säger ifrån att ”det här är inte okej”.   

1: Prosolvia

”Hovrätten anser, liksom tingsrätten, att redovisningen i Prosolvia 1997 stred mot god redovisningssed samt att revisionen av redovisningen och förvaltningen var vårdslös. Hovrätten anser vidare att det finns ett tillräckligt samband mellan den vårdslösa revisionen och den skada som Prosolviabolagen drabbades av, samt att revisionsbolaget och den huvudansvarige revisorn därför ska betala skadestånd till Prosolvias konkursbo. (…) Denskada som ska ersättas av revisorerna är dels bristen i Prosolviabolagens konkurser, dels förlorade rörelsevärden. Det sammanlagda skadeståndet uppgår till 890 miljoner kr. Det finns inte skäl för jämkning av skadeståndet. Konkursboets rättegångskostnader uppgår till sammanlagt cirka 112 miljoner kr och ska ersättas av revisorerna.”

Citatet är hämtat från det pressmeddelande som Hovrätten för Västra Sverige skrev i samband med att domen i det s.k. Prosolvia-målet meddelades den 15 augusti 2013. Målet är det mest omfattande som någonsin prövats av svenska domstolar, sett till antal förhandlingsdagar och tidsutdräkt. Målet inleddes redan 2001. I tingsrätten uppgick antalet förhandlingsdagar till över 100. Det tog hovrätten fyra månader att skriva domen, efter en huvudförhandling som höll på mer än ett år. 

Prosolvia-målet är också ett av de största målen i svensk rättshistoria sett till det utdömda skadeståndet. Med räntor blev beloppet som skulle utges omkring 2 miljarder kr. Det är ett även med internationella mått mätt stort skadestånd. Efter hovrättens dom nådde parterna en förlikning men domen kommer ändå  att ge ett bestående avtryck i revisorsbranschen och på finansmarknaden i stort.

Chockvågorna har ännu inte lagt sig – men effekterna kommer att synas i fler mål, mer investeringar i tvister och en ökad aktivitet bland tvistemålsjurister, konsulter som riskerar ansvar och försäkringsbolag som oroar sig för de risker de försäkrar. Prosolvia-domen är den kommersiella skadeståndsrättens atombomb och intar en självklar förstaplats på denna lista.   

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 160 andra följare