You are currently browsing Mårten Schultz’s articles.

”Men, professor NN. Du skriver här, om mannen som blev misshandlad, att ”inträngligen tillfogades svåra skador.”

Jag hade korrekturläst första utkastet till en ny lärobok och gick igenom mina iakttagelser med författaren, den äldre professorn. Jag var 24 år gammal. Jag var nervös.

”Men om jag förstår det rätt…och jag har tittat i SAOL…så finns inte ordet ”inträngling?”

Professorn vände sig mödosamt mot mig.

”Mårten. Det är som så, att det är ett ord, som jag hittat på. Det ska stå kvar.”

Jurister har ofta varit, och är överlag nog fortfarande, öppna för neologismer. Åtminstone om de är praktiska. Varje forskare med självaktning utvecklar något nytt begrepp, någon ny sammansättning, eller importerar något utländskt uttryck. Det ger oss kombinationsfullmakter, skyddsändamålsläror och grupptalan. Användbara uttryck, som förmedlar ett normativt innehåll.

Men det är inte bara för viljan att förmedla normativt innehåll som förmår jurister att vara öppen för språkliga nyheter. Andra praktikabilitetshänsyn kan kan tala för språklig utveckling. Uppdateringar kan således vara motiverade av visa hänsyn mot andra människor. Vi säger idag funktionshinder, samer, eller chokladboll och undviker dessa ords historiska synonymer eftersom de är belastade med fördomar eller nedlåtenhet.

Mot denna bakgrund är motståndet mot ordet hen i svensk juridik lite förvånande. Det är ju ett sådant uppenbart praktiskt uttryck. Ändå uppfattas det av åtminstone värdekonservativa jurister ofta som kontroversiellt.

I senaste Svensk Juristtidning har Ole Lando sonderat den semantiska terrängen, bland nordiska men också andra jurister. Lando har gjort en liten poll bland framstående personer från de olika länderna. Den sammantagna bilden är att manligt pronomen fortfarande dominerar fullständigt. Döden är en man, skrev Per Liljeberg, men även avtalsparten, skadevållaren och falsus procuratorn är en man, enligt den förhärskande meningen bland jurister.

Historiskt har vi använt ”han” som uttryck för abstrakta personer i svensk rätt, såväl i tillämpad juridik som i rättsvetenskap. Det lever till stor del kvar. Jag har alltid tyckt att det var konstigt. En abstrakt människa är ju traditionellt en hon, på svenska till skillnad från många andra språk. I mina tidiga texter i rättsvetenskap använde jag därför konsekvent ordet hon om abstrakta personer. Ibland blev det litet avigt av statistiska skäl (det är t.ex. förhållandevis ovanligt med kvinnor som begår våldtäkt), men jag höll linjen, tror jag. Nu har jag tagit ett steg till och använder ofta det mer praktiska och inkluderande ”hen”. Hen har använts i rättstillämpningen och i den juridiska litteraturen några gånger, men är fortfarande the new kid on the block. Men att även hon uppfattas som kontroversiellt? Det är bara konstigt.

Att frågan är känslig visar sig i hur respondenterna reagerade på Landos fråga. Bruket av pronomen förminskades. Det var löjligt, att bry sig om sådana saker, sade någon. Det är inte viktigt, menade någon annan. Men det är ju viktigt. Det är inte löjligt. För att citera en snart tio år gammal artikel av, host, mig själv:

Men spelar det då någon roll? Ja, det gör det. En viktig insikt är nämligen denna: Ord betyder något. Det har betydelse att juridikens språk är mannens språk. Varje gång immaterialrätten använder uttrycket upphovsman som en generisk beteckning för en författare eller en konstnär, varje gång som processrätten talar om rådman och lagman (trots att det kanske är kvinnliga domare som avses), varje gång den offentliga rätten beskriver en ombudsman, varje gång riksdagen refereras till som lagstiftaren, varje gång en advokat hänvisar till sin huvudman, varje gång familjerätten berättar om förmyndare och överförmyndare (varför inte förmynderska?), varje gång arbetsrätten tar upp fackliga förtroendemän och varje gång skadeståndsrätten utgår från begrepp som skadevållare så betyder det något. En manlig norm reproduceras. Det är mannen som är utgångspunkten och kvinnan är undantaget. Och detta betyder något. Det betyder något eftersom det färgar våra föreställningar och dessa föreställningar sätter tysta gränser för den rättsliga argumentationen.

Idag skulle jag tillagt att detta bara är en truism. Vi är normalt sett lyhörda för att ord i rättsliga sammanhang inte kan reduceras till rättsteknik. Det betyder något, bortom tekniken, när ett sexualbrott omformuleras så att en handling som tidigare bedömdes som ett särskilt brott istället etiketteras som våldtäkt. (Om det är positivt eller negativt är en annan fråga.) Konsekvenserna av ett användande av juridiska begrepp, som de kommer till uttryck i ord, står inte bara att finna i dess rättsverkningar. Det finns även andra implikationer.

Det är snart tio år sedan jag skrev min artikel om feminism och skadeståndsrätt. Sedan dess har diskussionen gått vidare och min artikel känns på ganska kort tid tämligen daterad. Det finns idag betydligt större insikter om könsmarkörers betydelse och vilka värderingar de signalerar. För att, lättjefullt, illustrera med ett annat argument från tidigare artiklar.

I kommentaren till det skadeståndsrättsliga modellagsförslaget Principles of European Tort Law finns det hundratals exempel på hur de föreslagna principerna ska kunna användas. I många av dessa förekommer könsspecifika aktörer. Nästan alla av dessa är män. Män som kör bilar, driver företag, dödar någon och gör andra manliga saker. Kvinnor finns mer i enbart några få exempel, där de falskeligen anklagar män för våldtäkt eller blir änkor. Jag tror inte det fanns någon illvilja bland de män som skrev dessa exempel. Men de återspeglar så tydligt hur genusföreställningar präglar. Och om det är denna syn på könsskillnader som återspeglas i synen på verkligheten – hur påverkar då genusföreställningar de föreslagna principerna?

Lando refererar till en kommentar jag gjorde i SvJT för något år sedan där jag skrev att det framstod som arkaiskt att HD använder ”han” som beteckning för en abstrakt skadelidande. Lando anser att jag hånar HD i denna kommentar. Det är, tycker jag själv, ett alltför starkt ord. Det vore mig, på riktigt, främmande att någonsin håna Högsta domstolen. Men jag vidhåller grundomdömet. Ett blankt användande av han som beteckning på abstrakta aktörer är, i beaktande av att vi vet att ord signalerar värderingar, otidsenligt. Det är som att insistera på att en chokladboll heter n****boll för att vi sade så tidigare.

”Hen” kanske behöver litet mer tid på sig innan det är helt etablerat. Men jag tror det kommer sätta sig. Det är så uppenbart praktiskt. Som ”inträngling”. Dessutom inkluderar det personer som inte identifierar sig själva som man eller kvinna. Det är också bra. Men det kanske behövs en generationsväxling innan det satt sig helt. Än mer tid kommer det ta innan andra uttryck som utgår från föreställningar om att makt är förknippad med män finner goda synonymer: Lagman, rådman, ombudsman, förmyndare, god man. Etc. Och det kanske behöver ta litet tid, även om jag har svårt att förstå motståndet. Det finns dock inget behov som förklarar varför, idag 2014, juridiken, för många jurister, är en man.

Nya Juridikpodden ute nu! Vi ger tips till nya justitieministern – här är din rättspolitik Morgan Johansson. Vi tar upp underrätter som inte gör som HD säger. Och Tove går loss på frågan vi alla undrat över: Bör justitieråd verkligen (behöva) åka tunnelbana?

Finns här och på itunes.

Nytt avsnitt av Juridikpodden finns nu tillgängligt på Soundcloud och iTunes. Vi hänger med vår sponsor Familjens Jurist och ställer champagnefryntliga frågor till dess vd. Vi talar familjerättsliga frontlinjer med experter. Och vi startar med några betraktelser kring psalmsjungande och civil olydnad. All in a pod’s work, som man säger!

 

Det är nu snart 18 månader sedan den s.k. Landskronadomen kom. Domen har givit svallvågor i svensk skadeståndsrätt, svallvågor som har rört sig långt bort från den sakskadeproblematik som målet behandlade. Bland annat tog hovrätten avstamp i HD:s avgörande i sin bedömning i det s.k. Prosolvia-målet för att döma ut vad jag tror är det största utdömda skadeståndet från en allmän domstol i svensk rättshistoria.

Jag har varit på mängder av seminarier, föreläsningar och konferenser där Landskrona-domen diskuterats. I åtskilliga av dessa sammanhang har seniora jurister uttryckt att man bör vara försiktig med att tolka Landskrona-domen som innebärandes något nytt och allmänt i ansvarsrätten. En försiktig läsning förordas ofta. Hovrättens domskäl i Prosolvia-domen brukar avfärdas som en övertolkning av HD:s avgörande. Men kritiken mot hovrättsdomen är i denna del orättvis och den försiktiga inställningen är ohållbar. HD har nämligen valt att väldigt tydligt göra helt allmänna uttalanden i domen och dessa allmänt principiella uttalanden måste antas återspegla gällande rätt till HD säger något annat, i så fall rimligen i plenum. Det är tesen i detta inlägg.

Först en kort bakgrund, därefter HD:s avgörande och slutligen min poäng.

Bakgrund. En 13-årig flicka hade varit omhändertagen för LVU-vård sedan flera år. Flickan var efter utskrivning från BUP tillfälligtvis placerad hos sin egen mamma. Hon hade tidigare rymt från olika hem och anlagt bränder. Så skedde också vid placeringen hosmamman — flickan avvek från hemmet och begav sig till Landskrona centrum där hon anlade en brand. Branden orsakade stora skador.

Frågan i målet var om kommunen som ansvarade för placeringen hos modern kunde hållas skadeståndsskyldig för de skador som flickan orsakade. HD konstaterade att beslutet att placera flickan hos modern inte i sig kunde vara ansvarsgrundande. Sådana beslut får enbart grunda sig på en bedömning av vad som är i barnets bästa. Den fråga som därmed stod i centrum var om underlåtenhet att hålla flickan under tillräcklig uppsikt kunde anses ansvarsgrundande.

Inramningen av ansvarsfrågan i målet var speciell. Målet aktualiserades i förlängningen av ett LVU-ärende och rörde det allmännas ansvar. Underlåtenhetsspörsmålet var närmast en bieffekt av att den rättsliga situationen omöjliggjorde en prövning av placeringsbeslutet. Även på andra sätt var omständigheterna särpräglade. Icke desto mindre valde HD att i målet i allmänna termer formulera principer kring underlåtenhet och ansvar.

Avgörandet. HD:s avgörande utgick från ett allmänt principresonemang kring underlåtenhet som ansvarsgrund. Jag citerar detta in extenso.

38. Vid ett aktivt skadegörande inriktas bedömningen av om ett skadeståndsansvar föreligger på en viss handling. Frågorna blir om den som har utfört handlingen därmed av oaktsamhet har åsidosatt en plikt att inte göra detta samt om handlingen står i ett adekvat kausalt förhållande till den inträffade skadan.

39. När en plikt som går ut på att en skyldighet att motverka förverkligandet av en föreliggande fara inte har iakttagits, utgörs det ansvarsgrundande momentet av ett icke-handlande. Frågan är huruvida en underlåtenhet, inte ett handlande, möter kravet på kausalitet. Det medför vissa bedömningssvårigheter. Orsaken till det är främst att det tänkta eller hypotetiska händelseförloppet (inbegripet vad som borde ha gjorts) inte, som vid ett aktivt skadegörande handlande, innefattar något lätt identifierbart, nämligen att den skadegörande handlingen inte företogs. I stället utgörs det händelseförloppet av alla de handlingar som skulle ha hindrat — eller på ett för ansvarsfrihet tillräckligt sätt skulle ha motverkat — farans förverkligande.

40. Vid underlåtenhetsansvar krävs det mot denna bakgrund att den skadelidande anger ett aktivt handlande som den som enligt honom ansvarar för skadan borde ha utfört. Genom att den skadelidande påstår att ett visst handlande var påbjudet i den aktuella faresituationen, kommer det faktiska händelseförloppet att innefatta följden av en underlåtenhet att handla just så.

41. Det förhållandet att bedömningsmönstret när det rör sig om en underlåtenhetssituation blir spegelvänt i förhållande till ett aktivt handlande inverkar på bevisbedömningen. I fråga om ansvaret för ett aktivt handlande är sambandet mellan en faktisk handling och en inträffad skadegörande effekt det avgörande. Bedömningen när det gäller kausaliteten ska i dessa fall avse vad som skulle ha hänt om handlingen inte hade företagits. En sådan bedömning är i regel enklare att göra än motsvarande bedömning i underlåtenhetsfallen, eftersom det i dessa fall ska ske en jämförelse mellan en tänkt handling och dess möjliga men inte inträffade skadeförhindrande effekt. Dessa svårigheter bör medföra vissa bevislättnader för den skadelidande.

42. Till det kommer att det inte sällan är motiverat att påbjuda ett farereducerande handlande även om detta inte säkert skulle ha förhindrat skadan. När ett underlåtenhetsansvar föreligger bör det således i regel finnas en plikt att vidta en möjlig åtgärd redan om den är påtagligt faremotverkande, låt vara att den handlingspliktige då bör kunna undgå ansvar om han visar att åtgärden inte skulle ha hjälpt. Med en sådan ordning åstadkoms såväl en viss bevislättnad för den skadelidande som en viss handlingsdirigerande effekt.

43. Det sagda innebär att i stället för att den skadelidande har att visa ett handlande som skulle ha förhindrat skadan och att det var oaktsamt att inte handla så, har han att visa endast vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande. I att handlandet är lämpligt ligger då i regel att det är oaktsamt att inte handla så. Det leder till att frågorna om kausalitet och oaktsamhet överlappar. Det medför också att bedömningen får normativa drag. Genom att inte vidta en farereducerande åtgärd kommer den som borde ha gjort det att löpa större risk att behöva svara för de ekonomiska följderna av att faran förverkligas.

44. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande — liksom hur stor den farereducerande effekten ska vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga — beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. När det gäller frågan om bevisskyldighet kan även andra förhållanden inverka, i vissa fall rent av så att bevisbördan kastas om.

Poängen. Resonemanget som HD för här avviker dramatiskt från den skadeståndsrättsliga analysens traditionella konstruktion, en konstruktion som dominerat åtminstone alla västerländska rättsordningars civilrättsliga ansvarssystem sedan urminnes tider. Det sedvanliga orsaksbegreppet upplöses i en normativ bedömning – det faktiska kausalitetskravet åsidosätts således. Även culpafrågan blir annorlunda i HD:s ansvarsmodell. Lägg därtill de bevisrättsliga innovationerna. HD:s dom står för något helt nytt i modern skadeståndsrätt inte bara i Sverige, utan även ur ett komparativrättsligt perspektiv. Underlåtenhetsansvaret blir med denna modell något helt annorlunda än det traditionella ansvaret. Det kan härvid påminnas om att det ofta är möjligt att formulera ett skadeståndsanspråk i underlåtenhetstermer även om det går att formulera det i aktiva termer också.

Mot denna bakgrund förstår jag att många mer försiktigt lagda kollegor vill tona ned betydelsen av prejudikatet. Den har väldigt långtgående implikationer. Min egen åsikt är att HD:s lösning i detta mål inte blev lyckad och ur den synvinkeln vore det bra om domen inte fick så stora implikationer. Men det är, menar jag, inte en möjlig tolkning. Domen är som den är.

Innan de stycken som ovan citerades fanns nämligen en rubrik: ”Allmänt om underlåtenhet som grund för skadeståndsansvar”. Därefter för HD ett helt allmänt resonemang om just underlåtenhetsansvaret. Avgörandet sker inom ramen för prövningen av en allmän skadeståndsrättslig fråga – inte i ett specialskadeståndsrättsligt sammanhang (som aktiebolagsrätten eller immaterialrätten). Det gör att avgörandet inte gärna kan tolkas på något annat sätt än som att HD här etablerat nya allmänna principer för underlåtenhetsansvaret.

Coda. Det finns, menar jag, helt enkelt inte något utrymme för en försiktig tolkning av Landskronadomen när man ser närmare på hur HD lade upp domskälen. Så tills HD säger något annat är min slutsats följande: Skadeståndsansvarskrav som grundar sig på underlåtenhet ska behandlas enligt de riktlinjer som HD lagt ned i Landskronadomen. Vad vi än må tycka om saken.

Pseudonymen Helen Mirren har gästbloggat några gånger tidigare med sitt wallraffande bland jurister. Hon är här tillbaka med, håll i er, en kärleksförklaring till jurister?

*

Det är en allmänt erkänd sanning att avstånd får kärleken att växa. Fel och brister försvinner, det fina och braiga stannar kvar. Tillräckligt med avstånd kan förvandla hat till i vart fall ohat. Detta måste bara vara förklaringen till att jag nu kan komma på mig själv att sakna Juristerna. Det har hänt att jag använt positiva ordalag när jag pratar om dem. Jag som både har näthatat dem och hatat dem i köttet.

Sedan den förra bloggposten har jag lämnat den juridiska gulagen för en arbetsplats som inte är totalpräglad på Juristerna. Det finns jurister men de behandlas som anställda som alla andra och de verkar trivas med det. De flippar inte när tonern är slut i kopiatorn. De fikar. De sköter sina köksveckor. De är inga zombies, inga bitchar. De är inte ens kontrollfreaks. Istället är det jag som är det. Det är jag som är Juristbitchen. Det är jag som sparkar på kopiatorn, som inte hejar. Jag har, helt omedvetet, införlivat Juristen. Kanske blev jag biten av en radioaktiv Jurist. Jag vet inte.

Men är det så knasigt ändå? Är det inte något positivt att jag smittats med Jurist-DNA? Nu utanför gulagen kan jag se allt det positiva som Juristerna gett mig. Jag kanske grät i reprorummet några gånger, men lidandets belöning är ju erfarenhet. Tack vare Juristerna vet jag vilken enorm arbetskapacitet vi egentligen har. Man kan prestera fett mycket på kort tid om man bara bestämmer sig för det (och struntar i onödiga saker som att säga hej och att fika). Jag har fått färdas långt och brett med juridiken och lärt mig om de mest skilda ting (delning av fiske vid fastighetsbildning; hur man dissar genom sin cc:ing). Sedan, handen på hjärtat, har Juristerna har gjort mitt liv lite mer Zlatan. Jag har jobbat med information innan den hamnade på löpsedlarna, med information som aldrig kommer att bli allmän kännedom. Sånt som jag faxat har debatterats i sofforna. Handlingar som jag sorterat in under rätt flik i pärmar har påverkat tusentals, hundratusentals, av människor.
Nu ser jag inte bara vad Juristerna har gjort för mig, jag ser också vad de gör för oss alla, för hela samhället. Juristerna är som dagisfröknar som går in och styr upp situationen när något går knas. De kanske tjänar det fyrdubbla av vad en dagisfröken tjänar. De har swag. Men blir de verkligen sedda för vad de är? Ger vi verkligen dem den kredd de förtjänar? Nej, det gör vi inte.

Vi skämtar om att 5 000 advokater på havsbotten är en bra början. Vi klagar på att Juristerna är världsfrånvända, ur takt med sin tid, inte nere med lingot. Vi vill inte ens försöka fatta vad Juristerna säger. Vi vill inte lyssna, bara säga till dem hur de borde göra, hur de borde ha tänkt.

Juristerna är dock den totala motsatsen till världsfrånvända. Juridiken genomsyrar hela samhället och Juristerna står där mitt i allt och ser samhället, efter noggrant övervägande, för vad det är, inte för vad vi andra magkänslar att samhället borde vara. Juristerna kan inte följa den senaste hetaste magkänslan som byts ut kvicksilversnabbt. De måste vara Captain America som ibland inte fattar referensen.

Gång på gång får Juristerna passa micken trots att de rockar den bättre än oss. De reglerar samhället så vi kan leva i någon slags harmoni. De tar vårt knas och försöker bringa ordning. De säger till oss vad vi ska göra när vi inte vet vårt eget bästa. De skildrar verkligheten som en spegel, bryter ny mark och sätter ny prägel. Det vi kan göra med en lagtext kan de göra med en apelsin. De är nått som ingen, ingen annan är. De är helt enkelt bitches getting stuff done. De borde ha sin egen parfym, huh.

Juristerna är superhjältarna som vi inte förtjänar. Vi ger inte ens dem tillräckligt med tack. Trots att de inte utför sina dåd anonymt blir Juristerna bara sedda som Bruce Wayne när de egentligen är Batman hela tiden. Det är dags att vi kreddar våra superhjältar, att vi erkänner att de är mästarnas mästare av ceremonin. Jag tycker att vi tackar dem genom att köpa dem en flaska cola, bubbel eller nervdroppar. Utan att störa ställer vi försiktigt flaskan där den får plats bland alla akter, böcker och pärmar i Juristens rum. På post-itlappen på flaskan står det: ”Tack för allt, Star-Lord”.

// Den här texten samplar Jane Austen, Harry S Truman, Marvel och Zlatan samt The Latin Kings Blend Dom & Passa Micken och Lorentz Där dit Vinden Kommer, Ingenting för Ingenting & Acqua di Losó.

Mina studenter är guld värda. Inte bara för mig som lärare utan i hög grad även för marknaden. Men att mina studenter är värda sin vikt i guld betyder inte att jag är beredd att hjälpa marknaden med att köpa dem.

Jag får ganska ofta förfrågningar från ekonomiska intressen som är ute efter att genom mig få kontakt med mina studenter. Om förfrågningen kommer till mig i min privata kapacitet, t.ex. via Twitter, händer det att jag vidarebefordrar informationen till de studenter som jag har kontakt med utanför student-lärar-relationen, t.ex. att jag retweetar något.

Däremot är jag väldigt restriktiv med att låta näringslivet få tillgång till studenter inom ramen för universitetsutbildningarna. Det kom häromdagen ett mejl som jag citerar nedan som illustrerar detta. Jag har anonymiserat eftersom det är principfrågan jag är intresserad av, inte att dra någon till skampålen. Först kommer här citatet, därefter principfrågan.

Hej Mårten,

Jag heter N.N och jobbar för kommunikationsföretaget X, som numera är en del av det internationella byrånätverket Y med verksamhet i Y länder. Vi står nu inför nya globala utmaningar och vill rekrytera talanger från ert lärosäte, där vi tidigare rekryterat duktiga elever. Vi skulle gärna vilja ha dina tips på talanger du tror skulle passa hos oss. För de studenter som har dina rekommendationer ökar sannolikheten markant att vi väljer just dem. Erfarenheten har visat att detta är oerhört uppskattat bland studenterna.

Som tack för hjälpen erbjuder vi en kostnadsfri gästföreläsning med en av våra konsulter. Hos oss arbetar några av branschens vassaste och mest kreativa människor inom områdena marknadskommunikation, public affairs, krishantering, public relations samt analys och strategi.

Notera att vi erbjuder betalda extrajobb åt studenter som ännu inte är färdiga med sina studier.

Vi söker bland annat:
– Juniorkonsult med samhällsintresse
– Juniorkonsult med intresse för marknadskommunikation
– Kreatörer (Art Director, Copywriter)
– VD-assistent
– Projektledare
– Planner
– Junioranalytiker med intresse för kvantitativ och kvalitativ metod
– Timanställda

Om det av något skäl känns svårt att rekommendera enskilda studenter får du gärna vidarebefordra detta mail till studenterna så får de söka på egen hand på [...]. All vår rekrytering sker genom höstens rekryteringsdag den 6 november, sista ansökningsdag är 19 oktober.
Hör gärna av dig om du har några frågor.

Tack och ha en fortsatt fin dag!

N.N

*

Det här kommer jag inte att vidarebefordra till mina studenter. Först så reagerade jag onödigt hårt när jag läste mejlet. Tror jag i alla fall. Jag fick nämligen först intryck av att jag personligen skulle erhålla en gästföreläsning med en konsult, som någon form av vederlag för min hjälp med företagets rekrytering. En sådan privatföreläsning har – antar jag generöst om än skeptiskt – någon form av marknadsvärde. I så fall skulle det ha kunnat vara ett försök till bestickning.

Men när jag läste om meddelandet litet senare och efter att ha ätit en galette med emmentaler och chorizo tycks det mig snarast vara en föreläsning som mina studenter skulle kunna få, ehm, komma i åtnjutande av. Även detta är förstås litet konstigt. Juriststudenter i Stockholm har redan tillgång till föreläsningar på landets mest eftertraktade utbildning och om dessa föreläsningar skall kompletteras med externa föreläsningar som inte vilar på vetenskaplig grund så finns det former och rutiner för hur det skall gå till. Jag kan inte bara plocka in random retorikföreläsare eller motivationscoach på en akademisk utbildning.

I vilket fall så skulle jag aldrig ställa upp som marknadsförare för företag som vill rekrytera studenter på detta sätt. Det vore oförenligt med att jag bör sträva efter att iaktta saklighet och opartiskhet att främja enskilda företags verksamhet. Faktum är att jag blir irriterad på detta oblyga sätt att exploatera skattefinansierade nyttigheter. Trots att jag fortfarande har en positiv sinnesstämning efter min galette, som för övrigt också innehöll stekt gotländsk färskpotatis.

(Tidigare publicerade vi på Juridikbloggen ett läsarbrev om hur Lexbase kan påverka livet för människor. Brevet var skrivet av Sandra Cavallin och kan läsas här. Idag cc:ade Sandra mig ett brev som hon skrivit till justitieministern om frustrationen kring hur myndigheter hanterar Lexbase-frågan. Brevet var tänkvärt och med Sandras tillstånd publicerar jag även detta.)

 

Beatrice Ask,

Jag har tidigare skrivit till dig med anledning av företagen Lexbase Ab, Vivalto Information AB samt webbsidan Lexbase.se.

Vill börja med att framföra att jag uppskattar ditt engagemang i frågan, och att du, till skillnad från så många andra har vaknat och insett vilket hot Lexbase faktiskt är på såväl samhälls som grupp och individnivå.

Jag har, med förfasat sinne, följt utvecklingen.  Jag har vänt mig till JK för att bestrida JKs huvudbeslut i frågan med motivering att det visst är påtalat ur allmänt intresse med åtal,  då en så stor mängd av befolkningen är drabbad. Samt att en systematiskuthängning får så långtgående konsekvenser för såväl individ som rättsamhälle så vi kan ännu inte ana katastrofen.

I maj fastslog Europadomstolen målet Google Spain SL and Google Inc. v Agencia Española de Protección de Datos (AEPD) and Mario Costeja González.

Jag är inte juridiskt kunnig, men många som är det menade på att domen öppnade upp möjligheten för Datainspektionen att agera i frågan.

I veckan har jag kontaktat Datainspektionens jurist och fick ett svar som jag bifogat dig här nedan.  Svaret är, för mig, mycket otillfredsställande.  Datainspektionen väljer att fortfarande gömma sig bakom utgivningsbevisfrågan och hänvisar till Lagrådet. Att EU rätt ovillkorligen står över svensk rätt i det här fallet (då det inte är ett särskilt definierat undantagsområde) verkar inte bekymra dem nämnvärt. Att bestämmelserna om utgivningsbevis röstats igenom av regering och riksdag innebär att de blir giltig i svensk lagstiftning.  Det innebär inte att det för den sakens skulle inte strider mot EU rätten. När de två kolliderar är det givet vad som har företräde, men så verkar inte fallet vara hos Datainspektionen.

Datainspektionen skriver även i sitt svar till mig att ”….den breda allmänhetens intresse av att få tillgång till information om en känd person kan väga tyngre än denne persons integritet.” Ett uttalande som har noll bärighet på tjänster som Lexbase, vilket Datainspektionen vetat om ifall de hade kunskap om vad Lexbase tillhandahåller.  Det är ingen där uppmärksammade rättsfall eller rättsdokument för offentliga personer,  det är en databas som listar ALLA.  Den absolut största mängden av den halva miljon människor som hängs ut via Lexbase har inga som helst offentliga uppdrag. Det finns inget intresse kring dem som privatpersoner, inget allmänintresse annat än att de i samhället skall uthängas som kriminella för Lexbase grundares vinning.

Det upprör mig att man från Datainspektionens håll använder det som argument att stoppa huvudet i sanden.

Jag är en heltidsarbetande småbarnsmamma. Jag är väl förankrad i samhället, jag har det högsta tänkbara förtroende för såväl rättssystem som samhällsfunktioner. Situationen med Lexbase berör mig personligen då min man är dömd för ett bötesbrott. Det påverkar vår familj och vår situation på väldigt många plan men mitt engagemang och oro i frågan större än så då jag är orolig för den samhällsutveckling som sker i och med tjänster som Lexbase.

Vilken typ av samhälle vill vi leva i?  Accepterar staten att de inte längre är de som i realiteten dömer ut straff och påföljd, eller har något som helst att säga till om i frågan om vem som sonat sitt brott?

Jag har varit i kontakt med flertalet myndigheter och instanser, men ingen verkar vilja ta tag i det här. Alla påstår sig bakbundna och saknar vilja att kavla upp armarna och agera.

Att som privatperson driva ett enskilt åtal är i praktiken omöjligt. Såväl ekonomiskt som kunskapsmässigt. Som medborgare i vårt svenska samhälle känner jag mig i den här situationen helt skyddslös.

Något måste göras för att stoppa Lexbase, liknande tjänster och kanske framförallt personerna bakom. De som har hittat kryphål i lagstiftning och för egen vinnings skull ångar fram som expresståg, de urholkar hela vårt samhälle och rättssystem.

Men en vädjan om hjälp!

Vänligen,

Sandra Cavallin

 

Det har kommit många spännande domar från HD under senaste veckorna. I två viktiga avgöranden har HD konstaterat att överträdelser av de rättigheter som uttrycks i regeringsformens andra kapitel kan medföra skadeståndsskyldighet – lika viktigt som rimligt. I förrförra veckan kom dessutom en viktig revisorsdom, i det s.k. BDO-målet. (Som jag skrivit ut och inte hunnit läsa än.)

Jag kanske återkommer med något om dessa mål. Men dagsfärskt från de digitala pressarna kommer idag ett annat beslut från HD. HD beviljar prövningstillstånd i målet rörande påstått förtal i en studentuppsats.

Så här beskrevs målet i Corren när det var i sin linda: I en uppsats, som publicerats på internet men som nu är borttagen, beskrevs 48-åringen [den som väckt talan] bland annat som ”en första klassens duperare”. De två uppsatsförfattarna skrev också att den namngivne mannen ”aldrig visat respekt för lagen”.

Tingsrätten dömde studenterna medan hovrätten friade med stöd av social adekvans. (Se för några anteckningar om social adekvans här.) För egen del tycker jag tingsrättens domskäl är mer övertygande än hovrättens majoritetsdom.

Målet har valsat runt en del: Hovrätten ville först inte bevilja prövningstillstånd för prövning där vilket sedan ändrades av HD. Nu har hovrätten dömt och därefter har prövningstillstånd alltså meddelats för sakprövning i HD.

Målet är mycket intressant i dessa tider. I botten ligger en fråga om vilken rätt tidigare dömda har till rätt till skydd för äran. När skyddas den dömdas intresse av att slippa pekas ut som klandervärd?

*

Tips: Håll koll på kampanjerna från Reclaim Justice. Det är oborstat, kontroversiellt och okonventionellt – men det är juridiskt sprakande.

Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”

Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.

Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”

Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.

Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.

Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.

Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.

Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.

En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)

Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.

Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.

Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)

Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.

*

Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.

 

För någon vecka sedan beslutade Justitiekanslern att inte inleda förundersökning med anledning av anmälningarna rörande sajten Lexbase, som väl alla känner till vid det här laget. Det är inte så förvånande. JK skall bara åtala om det är särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Det är en kraftig inskränkning i statens uppgift att utreda och lagföra brott. Denna begränsning har dessutom tolkats väldigt strikt av JK under senare tid – med undantag för Expressens etiska kollaps i fallet Mikael Persbrandt har JK inte åtalat i något fall under det senaste decenniet.

För egen del tycker jag ändå att JK:s beslut är beklagligt. Om det finns något fall som borde anses ha uppfyllt kriterierna i åtalsregeln är det Lexbase.

I Lexbase-fallet ställs juridiken på sin spets: De domar som sidan sprider är offentliga och de finns redan idag tillgängliga i databaser som InfoTorg. Samtidigt finns det stora skillnader i tillgängligheten och sättet som informationen sprids på i Lexbase. Dessutom finns det ett cyniskt inslag i Lexbase som saknas med InfoTorg etc: Snaskandet i andras olycka och misär är själva affärsidén. Om inte detta fall uppfyller förutsättningarna för åtal verkar det meningslöst att överhuvudtaget ge JK mandatet att kunna åtala. Åtalsregeln blir en papperstiger.

JK:s beslut applåderas av Expressens chefredaktör i en bloggtext som blandar ihop offentlighetsprincipargument med förtalsargument i en enda sörja. Lexbase skriver själva att JK:s beslut ”styrker tjänstens juridiska legitimitet”.

Själv blir jag bara deppig. JK:s beslut illustrerar det som vi tidigare kunnat notera: Integritetsskyddet är idag en klassfråga.

Rika människor eller människor med rika företag i ryggen kan kräva upprättelse om de anser sig förtalade av företag som Lexbase. Genomsnittsinkomstagaren vågar knappast ta risken, med tanke på hur rättssystemet är riggat till fördel för medierna och sådana företag som likt Lexbase parasiterar på mediernas förmånliga regelverk. Fattiga personer, t.ex. många gånger personer som redan är socialt utsatta efter att dömts för brott, saknar ofta helt möjligheter att ta tillvara sina rättigheter.

Hur påverkar en integritetskränkande tjänst som Lexbase de människor som genom sidan exponeras? Det kom ett brev till Juridikbloggen, från början en skrivelse till JK,  som illustrerar detta på ett bra sätt. Jag har fått tillåtelse att publicera det i sin helhet.

Jag har till JK skickat in ett Bestridande av Huvudbeslut gällande Lexbase.se. 

Men jag vill även dela mina synpunkter med Er, 

För mig är det svårt att förstå vilka rekvisit som krävs för att man skall se det som ett undantagsfall. 

Är det inte en när en betydande del av svenska folket hämningslöst hängs ut i en databas på nätet som marknadsför sig som ett nytt Eniro eller Hitta.se.  Detta möjliggörs av att YGL missbrukas för att förtala enskilda individer. 
Rätten att sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är för den som återfinns i databasen helt förverkad. Det påverkar inte bara den lagförde, det påverkar familjer.    Barn till lagförda kommer att hamna i utanförskap.

Jag, som skriver detta, är ostraffad. Men min man fälldes under hösten i Tingsrätt för ett offerlöst bötesbrott.  Han har betalt sina dagsböter och lever såväl då som nu ett ordnat liv under ordnade former.  Staten anser brottet vara sonat.

Vi är en helt vanlig familj, vi är två heltidsarbetande, skattebetalande vuxna. Vi har bolån, vi pensionssparar, vi har två barn inskrivna i kommunal förskola.  Vi bedriver vid sidan av våra heltidsarbeten som anställda en bisyssla i form av eget företag.  Som enskilda näringsidkare är vi hårt utsatta för så kallade due dilligencetjänster.  

Att förekomma hos en Tingsrätt är givetvis inte fördelaktigt, ens för ett bötesbrott. Men det blir en helt annan sak när eventuella domar, förekomster och tvister görs sökbara likt telefonnummer i en digital version av gula sidorna.

Min man har sedan Lexbase startade i slutet av januari mått otroligt dåligt pga det som hänt, han begick mot sin vetskap ett misstag, åtalades, erkände, blev dömd samt betalade sina böter. Han klarar idag inte av att sköta arbetsuppgifter eller familjeåtaganden. Han är helt klart suicidal pga detta,  kön till öppenpsykatrin tänker jag inte ens diskutera här. 

Att bli uthängd på nätet som stämplad kriminell, urskiljningslöst tillsammans med alla lagförda personer oavsett lagöverträdelse är ett oerhört angrepp på den personliga integriteten. Det finns inget uppsåt bakom det begångna brottet, inget brottsoffer, ingen skada, och brottet är enligt staten sonat.   Men konsekvenserna av Lexbase blir för oss, på individnivå, monumentala.  Vi kommer bli uthängda i samhället, vi kommer behöva avveckla företaget. Andra föräldrar kommer hålla sina barn från att umgås med våra.

Att från samhällets håll få höra att det som Lexbase ägnar sig åt inte påverkar allmänheten nog för att allmänt åtal ska vara påkallat är ett slag i ansiktet.  Vi är många som lider och påverkas av detta.  Jag tror tyvärr även att vi i jämförelse med andra kommer lindrigt undan.

Den 29 januari i år fick vi i brevlådan en utskriven dom från en Tingsrätt. Utan att bli för specifik och nämna detaljer gällde domen brott mot Brottsbalkens 6 kap 4§. 
Den lagförde bor, inte i vårt område, men i närheten av mina barns förskola.  Med domen kom ett anonymt följebrev som varnade oss som föräldrar för detta vidunder som förmodligen väntade på att sätta tänderna i våra barn.   Att förtalsbrottet är begått står utom allt tvivel. Denna samhällsunderstödda pennalism är förödande för såväl rättsamhälle som demokrati. 

Men vart kan den utsatte vända sig, samhället sviker. JK anser ej det finns skäl att åtala. Enskilt åtal är den utväg som JK lämnar den drabbade med.  Det är en orealistisk möjlighet för den som inte är osedvanligt kapitalstark, samt många gånger ett juridiskt självmord.

Det höjs i debatten kring Lexbase röster från folk som anser att den som begår ett brott får ta konsekvenserna, det kan vara avskräckande och därmed nyttigt att bli uthängd som kriminell och har man rent mjöl i påsen har man inget att frukta.

Min skrivelse syftar inte till att diskutera skuldfråga eller rättsprocess fram till domslut.  Jag har fullt förtroende för det svenska rättsväsendet, men jag menar att det är anmärkningsvärt att högre röster inte hörs för att motverka att staten helt förlorat möjligheten att besluta om påföljd för lagförda personer.  Jag har i drygt 30 år levt i tron om att den som begår ett brott, dömes av staten till lämplig påföljd och sonar därefter sitt brott.  Ett bötesbrott anses sonat när boten till Rikspolisstyrelsen samt Brottsofferfonden är avlagd.  Ett brott där påföljden bestäms till fängelse, kontraktsvård eller villkorlig dom är sonat när tiden löper ut.   Kvar i belastningsregistret finns man i 5 eller 10år såvida man inte återfaller i ny brottslighet men belastningsregistret är slutet.  Det har i och med Lexbase spelat ut sin roll. Med Lexbase så blir resultatet det att privata aktörer beslutar den faktiska påföljden.

Tanken om att man ska kunna sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är som bortblåst.  I och med Lexbase blir minsta lilla förseelse en livstidsdom.  I och med Lexbase skapas en ny samhällsgrupp, paria, de oönskade som ingen vill veta av.  Här kommer alla som förekommer i Lexbase arkiv samlas, fortkörare, snattare, bedragare och den som brukat våld mot person eller egendom.

Det kommer bli omöjligt för dem att få anställning, att få banklån, att få bostad.  De kommer helt enkelt att marginaliseras från samhället. 

I och med att samhället väljer att stödja Lexbase och dess verksamhet väcks ett antal frågor. 
Vem tar konsekvensen och även i förlängningen kostnaden av att en ofantligt stor grupp människor straffas ut från arbetsmarknad samt bostadsmarknad?

Vad ska Frivården syssla med nu, när den som lagförts för ett brott kan ge upp alla tankar på återanpassning efter avtjänat straff?
Men kanske, framförallt; Vem, förutom staten, skall ha en brottsbeivrande funktion? Vem förutom staten skall ha rätt att påföljdsbestämma straff, samt avgöra när ett brott sonats? 

Jag ropar inte högt och ljudligt om en grundlagsändring, då jag vet hur svår en sådan är att få till. Jag är även för offentlighetsprincipen, är beredd att gå långt för att försvara den och andra demokratiska rättigheter .  Men jag tror inte det var lagstiftarens tanke att den skulle utnyttjas såhär. En modifiering och uppdatering av tillämpning för anpassning till rådande digitala informationssamhälle vore på plats. 
Att domar är offentliga handlingar och att allmänheten ska få ta del av dem är bra, men det ska ske via den domstol där domen föll.  
Att det skall ske skyndsamt och att myndigheter ska vara behjälpliga är inte automatiskt lika med att myndigheter ska hjälpa individer att bygga upp sina egna brottsregister. 
Att ändra gällande regler för vem som får ta del av vad är bevisligen och med rätta krångligt, för att inte säga i praktiken omöjligt.  Vad som däremot inte är krångligt är att med några penndrag ändra prissättningen. 
Vore det inte rimligt att ta några kronor betalt per domslut?  Den som vill granska makten, den som vill kontrollera en näringsidkare eller kontrollera en privatperson kan enkelt göra det utan att det grävs djupa hål i dennes fickor.   Att begära ut 5 domar för 5kr styck skulle kosta 25kr.  Förmodligen billigare än resan till domstolen i sig. 

Rent populistiskt frågar jag mig, vem tar ansvar för vilken form av register som skapas i Lexbases kölvatten?  Som vi alla vet är det för personer födda före 1991 oerhört lätt att med hjälp av endast personnummer sortera ut utlandsfödda  svenskar, invandrare, adoptivbarn samt människor som beviljats politisk asyl.

Är det rimligt att företag får använda och hantera uppgifter på ett vis som inte ens berörda myndigheter får?   Att de sedan även kan hantera datauppgifterna i en så undermålig IT-lösning som Lexbase bevisligen tillhandahåller gör det än mer skrämmande. 

Jag har en polisman som nära bekant, han ser Lexbase som ett oerhört användbart instrument i sitt yrkesutövande.  Han menar att han inte längre kommer behöva följa de regler kring belastningsregistret som gäller idag.  Att polismän på fält idag med en mobil och internetuppslutning kommer kunna göra användbara slagningar i arkivet direkt på en brottsplats.

Här har vi en samling opportunister, som helt godtyckligt snickrat ihop sin databas.
 De uppger att de har samtliga domar från landets samtliga domstolar, upp till 5 år tillbaka i tiden.   Men vid sökning i databasen förekommer domar som är betydligt äldre än 5år, det förekommer minderåriga, det förekommer brottsoffer, vittnen, sakkunniga. 
Domar på lagförda som mig veterligen lagförts de senaste 5 åren saknas.  Databasen tillhandahålls som sagt på en plattform så undermålig att det tog en hobbyprogrammera blott 15minuter att hacka den. 
Vill vi leva i ett samhälle med all den här informationen i fel händer? 
Jag ber om krafttag, för att sätta stopp för detta vansinne.  För allas vår skull

Vänligen,

Sandra Cavallin

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare