You are currently browsing Mårten Schultz’s articles.
Det är roligt att kunna presentera två nya medarbetare på Juridikbloggen som kan bidra med nya perspektiv på juridik i vid bemärkelse.
Per Holfve är jurist på Diskrimineringsombudsmannen och har gjort sig känd i sociala medier för sina insikter i och åsikter om juridiska frågor. Han deltar på bloggen som privatperson och inte i sin roll som tjänsteman, men det behöver väl knappast sägas.
Andreas Örnevall pluggar till socionom och är aktiv inom RFSU och kommer att kunna bidra med sociopolitiska perspektiv på rätten. Han vill initiera debatter i socialrättsliga frågor, LVU etc.
Välkomna båda – och hoppas att tekniken fungerar.
Det var efter ett rån mot en guldsmed vid Humlegården som skotten haglade in i gymmet Metropolis på Birger Jarlsgatan i Stockholm. 16 skott avlossades. 11 trängde in i Metropolis.
Gymmet drabbades av att ha hamnat i skottgluggen. Ett omedelbart resultat var naturligtvis egendomsskador – på utrustningen och lokalen. Men även andra skador uppstod. Magasinet Paragraf följde upp händelsen nyligen med artikeln Polisen vägrar betala. I artikeln beskrevs effekterna för gymägarna: ”De ekonomiska förlusterna för gymmet blev omfattande. Flera av de så kallade konsulterna som arbetar med personlig träning och rådgivning slutade. Med dem följde deras kunder med vilka konsulterna byggt upp en personlig kontakt.
Även andra intäkter förlorades och sammanställningen över den ekonomiska skada Metropolis gym lämnade in till Polismyndigheten i Stockholms län, landade på nästan en miljon kronor. I den summan ingick förlusterna för bland annat materiella skador, stilleståndsersättning till konsulter, extra personalkostnader, förlorade intäkter och förluster av konsulterna som lämnade sina uppdrag.”
För detta begärde gymmet ersättning. Men någon ersättning utgick inte för detta, berättar Paragraf. Endast ersättning för ”sakskada” utgick. Däremot ville inte polisen, enligt det beslut som kom från Rikspolisstyrelsen (RPS), betala ersättning för ”ren förmögenhetsskada”. Ren förmögenhetsskada, enligt RPS, var alltså de kostnader som nämndes ovan, för konsulter etc. Men det finns ett problem.
Dessa kostnader är inte en ren förmögenhetsskada. Polisens beslut bygger på en felaktig uppfattning om gällande rätt.
Litet juridik. Ersättning av det slag som Metropolis begärde bedöms enligt den särskilda s.k. frihetsberövandelagen. Denna lag är kanske mest känd för att den innehåller regler om vilka ersättningar som ska utgå till personer som suttit frihetsberövade i häkte men senare frias (antingen genom dom eller genom att förundersökningen läggs ned).
Lagen dyker inte så ofta upp i domstolarna men var föremål för HD:s prövning förra året. Av HD:s dom framgår tydligt att de begrepp som används i frihetsberövandelagen ska tolkas utifrån den allmänna skadeståndsrättens begreppsanvändning.
I 8 § frihetsberövandelagen, som RPS stödjer sitt beslut på, står det att ersättning ska utgå får person- och sakskada som orsakas genom viss våldsanvändning, t.ex. genom att polisen skjuter 11 skott in i ett gyms vägg på Birger Jarlsgatan. Ren förmögenhetsskada ersätts inte enligt lagrummet. Så långt har RPS rätt.
Men vad är då en ren förmögenhetsskada. En ren förmögenhetsskada, följer av den enda skadedefinitionen i skadeståndslagen, är en ekonomisk skada som saknar samband med tidigare personskada eller sakskada. Definitionen tolkas motsatsvis. En ekonomisk skada som står i samband med en personskada eller sakskada är inte en ren förmögenhetsskada.
När kulorna smällde in i väggen uppstod sakskada. Det är den primära skadan. Denna skada fick sedan effekter på olika sätt. I den mån dessa effekter står i samband med att skotten trängde in i gymmet så är de inte att anse som en ren förmögenhetsskada, utan som en följd av sakskada. Därmed är man fortfarande kvar i frihetsberövandelagens 8 §.
Av skadeståndslagens regel om ersättning vid sakskada framgår att ersättning ska utgå, om saken kan lagas, med bl.a. reparationskostnad men också för annan kostnad. Ett typexempel på en sådan annan kostnad som ersätts inom ramen för en sakskadeersättning är stilleståndsersättning. Precis vad Metropolis begär ersättning för alltså.
Det tycks således som att RPS fattat sitt beslut grundat på ett misstag om vad en ren förmögenhetsskada respektive en sakskada är. Dessa misstankar accentueras av att beslutsfattande jurist vid RPS tydligen inte själv anser att det som inte ersätts är en ren förmögenhetsskada alls, trots att det i beslutet står just det.
TIll Paragraf säger beslutsfattaren nämligen: ”Men huvudregeln är att tredjemansskada inte ersätts.” Tredjemansskador är definitionsmässigt något annat än en ren förmögenhetsskada. En tredjemansskada är en följdskada som någon, den tredje mannen, drabbas av till följd av någon annans skada, t.ex. någon annans sakskada. (Säg att en brottsling skadar min arbetsgivares bil som jag använder för att sälja saker vilket leder till att jag drabbas av en inkomstförlust då min lön är provisionsbaserad: Arbetsgivaren drabbas av en sakskada, jag av en tredjemansskada.)
Så det tycks som att RPS inte riktigt bestämt sig. Problemet kvarstår emellertid. Det kan inte gärna vara en tredjemansskada heller, det Metropolis vill ha ersättning för. Det är ju kostnader och förluster som drabbar gymmet till följd av den sakskada som drabbat just gymmet. Ingen tredjemansskada heller alltså.
Vimsigt, Rikspolisstyrelsen.
Juridikpodden avsnitt sex finns nu ute på Soundcloud (här) och på Itunes. Vi pratar om juridikfilmer med familjerättstema, varför man ska läsa domar innan man sågar dem och så följer vi upp Landskronafallet.
Nu finns Juridikpodden avsnitt 5, Get down on your knees and tell me you love me, ute! Tove Viola summerar första veckan som notarie, vi talar om varför det är så bra att gifta sig och – förstås – om condictio indebiti. Man kan lyssna på Soundcloud här eller ladda ned via ITunes genom att söka på Juridikpodden.
Det slog mig att jag inte tipsat om att avsnitt 3 och 4 av min och Tove Lindgrens juridikpodd finns ute. Man hittar dem antingen på Itunes (sök på Juridikpodden) eller på Soundcloud här.
I senaste avsnittet Juridikens silke direkt mot den nakna huden talar vi om domarkappor, condictio indebiti och så ger jag Tove mina bästa tips för den blivande tingsnotarien.
Inledning
Jag har alltid gillat nedtrillande polletter. För en ung och elitsatsande golfspelare innebar en nedtrillad pollett i bollautomaten att jag skulle tas en bollhink närmare de stora titlarna. För en lite äldre golftränare (vars spelarkarriär inte nådde de högre stratosfärerna) och tillika innehavare av bollautomaten innebar en nedtrillad pollett ett bidrag till brödfödan. Numera innebär en nedtrillad pollett samma sak för mig som för folk i allmänhet, dvs. att jag förstår något jag inte tidigare förstått. Det är i denna bemärkelse polletter kommer in i denna text, som handlar om rättsfallet NJA 1993 s 222.
Det nyssnämnda rättsfallet ingår i seminariematerialet för kursen ”Civilrätt A” (tidigare ”Civilrätt 2”) vid juristlinjen vid Stockholms universitet. Inom ramarna för denna kurs ska studenterna skriva s.k. rättsfallskoncentrat, dvs. på en A4-sida redogöra för ett valt rättsfall samt hur Högsta domstolen löst den rättsfråga som aktualiseras.
På senare tid har jag haft förmånen att vara extern seminarielärare på Civilrätt 2/A. I denna egenskap har jag tagit del av många rättsfallskoncentrat om rättsfallet NJA 1993 s 222. Rättsfallet är ”koncentratgenererande” eftersom det är bedrägligt kort och studenterna därför föredrar att skriva om det framför något av de andra rättsfall som behandlas vid seminarietillfället i fråga. Sällan eller aldrig har jag sett att själva polletten i rättsfallet har trillat ner för de studenter som valt att skriva om rättsfallet. Under mina studier skrev jag själv ett koncentrat om det aktuella rättsfallet utan att polletten hade trillat ner. Vi är dock i gott sällskap. Tingsrätten och hovrätten dömde till och med i målet utan att polletten hade trillat ner!
Innan jag går in på själva rättsfallet är det dock på sin plats med en mycket kort redogörelse om de rättsliga ”ingångsvärden” domstolarna hade i målet.
Som huvudregel kan en borgenär (den prestationsberättigade) i ett fordringsförhållande välja att överlåta sin fordran till någon annan. Gäldenären (den prestationsskyldige) kan däremot som huvudregel endast överlåta sin förpliktelse till någon annan om borgenären godkänner detta.
Detta brukar uttryckas som att cession (borgenärsbyte) är tillåtet, medan substitution (gäldenärsbyte) förutsätter borgenärens samtycke. Logiken bakom detta är enkel. För den prestationsskyldige är det likgiltigt till vem han (eller hon för den delen) presterar så länge han (eller hon för den delen, ja ni förstår vad jag menar vid det här laget…) gör det med befriande verkan. Den prestationsberättigade däremot, kan ha förlitat sig på vissa särskilda kvaliteter hos den prestationsskyldige och skall inte utan vidare behöva utsättas för en annan prestationsskyldig som kanske saknar dessa kvaliteter.
Nu – äntligen – till rättsfallet:
Rättsfallet NJA 1993 s 222
En mjölkbonde förvärvade en mjölkningsanläggning av ett bolag. I samband med att anläggningen togs i bruk började juverhälsan hos korna att försämras vilket resulterade i minskad mjölkproduktion. Mjölkbonden anmälde skadan till bolaget, som då hade försatts i konkurs. Någon utdelning i konkursen kunde inte påräknas. Bolaget hade dock haft en företagsförsäkring vilken innefattade produktansvar och konkursboet anmälde därför skadan till försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget avvisade kravet. Bolaget överlät härefter till mjölkbonden ”sina anspråk mot försäkringsgivaren, innefattande rätten till försäkringsersättning” enligt försäkringen. Med stöd i denna överlåtelse väckte mjölkbonden talan mot försäkringsbolaget och yrkade, såvitt nu av intresse, att det skulle fastställas att denne ägde rätt till ersättning av försäkringsbolaget i samma utsträckning som bolaget skulle ha haft enligt försäkringsavtalet.
Rättsfrågan i målet var alltså huruvida det var möjligt att överlåta rätten till ersättning enligt ansvarsförsäkring.
Tingsrätten fann att överlåtelsen mellan mjölkbonden och konkursboet inneburit att mjölkbonden skulle inträda i försäkringstagarens (dvs. bolagets) ställe i försäkringsavtalet. Tingsrätten konstaterade vidare att ett försäkringsavtal är ett ömsesidigt förpliktande avtal och att en part i ett sådant avtal inte utan motpartens samtycke kan låta annan träda i sitt ställe. Eftersom försäkringsbolaget inte godtagit att mjölkbonden inträtt i bolagets ställe ägde mjölkbonden inte rätt till försäkringsersättning.
Hovrätten fastställde tingsrättens dom, dvs. de köpte oavkortat tingsrättens resonemang.
Högsta domstolen konstaterade dock att det enligt en civilrättslig grundsats i regel inte föreligger hinder mot cession och att undantag härifrån görs endast när särskilda omständigheter föreligger. Högsta domstolen fann att det saknades anledning att inte godta att en försäkringstagare efter ett försäkringsfall överlåter den rätt till ersättning som kan tillkomma honom. Högsta domstolen tillade avslutningsvis att rätten till ersättning enligt försäkringsavtalet – såsom i förevarande fall – kan vara beroende bland annat av att man från den försäkrades sida medverkar vid utredningen och att i dessa avseenden liksom annars vid cession förvärvaren inte får bättre rätt än överlåtaren.
Högsta domstolen fann alltså att mjölkbonden hade rätt till ersättning av försäkringsbolaget i samma utsträckning som bolaget själv skulle ha haft enligt försäkringen.
Polletten
Högsta domstolens domskäl är tämligen kortfattade och hade – i vart fall ur en pedagogisk synvinkel – varit betjänta av några ytterligare rader kring domstolens resonemang. Enligt min tolkning av domen ligger emellertid polletten i (eller, om ni så vill, nyckeln till den rätta förståelsen av) rättsfallet i att skilja mellan villkor och förpliktelser.
Den grundläggande skillnaden kan sägas ligga i att icke-uppfyllelse av en förpliktelse grundar en självständig rätt för motparten. Motsvarande gäller inte för icke-uppfyllelse av ett villkor. Följande exempel kan illustrera på skillnaden:
1) Ett avtal om köp innehåller de ömsesidiga förpliktelserna för säljaren att leverera varan respektive köparen att betala för densamma. Parts icke-uppfyllelse av sin förpliktelse ger motparten rätt att väcka talan.
2) Ett försäkringsfall har inträffat. Rätten till försäkringsersättning enligt försäkringsavtalet är förenat med villkoret att den försäkrade medverkar vid utredningen. Icke-uppfyllelse av villkoret innebär inte att försäkringsbolaget kan väcka talan mot försäkringstagaren, utan endast att försäkringstagaren (eller den som trätt i dennes ställe) inte får rätt till försäkringsersättning.
Med detta sagt kan Högsta domstolens slutsats i det aktuella rättsfallet summeras mycket kortfattat: att en fordran är förenad med ett villkor – men inte en motprestation – utgör i sig inte hinder för cession.
Häromdagen skrev vanligtvis utmärkta Erik Helmersson i Dagens Nyheter en klassisk typ av ledare. Ledaren som instämmer i den kör som är opinionsjournalisters förhållningssätt till yttrandefriheten: ”Lagstiftaren ska hålla sig borta från yttrandefriheten”, sjunger kören. ”Vi har det pressetiska systemet istället – frivillighet är bättre än tvång”, sjunger kören.
Kören framstår alltmer framstår som orkestern på Titanic. DN själv har hoppat av det pressetiska systemet och de mest framträdande yttrandefrihetsdebattörerna bland de stora tidningarnas redaktörer ägnar många tecken åt att försöka skadeskjuta pressetikens institutioner. Förtroendet för Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd (PON) tycks vara lågt även internt.
Men nu var det inte det jag ville tala om. Jag ville tala om det konstiga i att yttrandefrihetsdiskussionen i Sverige ofta helt missar frågan om hur människor som kränks kan få upprättelse, om hur brottsoffer kan bli kompenserade. Jag vill tala om det konstiga i att så stor del av debatten om information och ansvar fokuserar ensidigt på straff och abstrakta diskussioner om yttrandefrihetens särställning i rättighetshänseende, och så lite möda ägnas åt vad man kan göra för att hjälpa offer i de konkreta situationer där övergrepp skett.
Ett citat från Helmersson, som rör en anmälan till PON och den fällning en sådan kan innebära: ”Detta kan man tycka är ett mesigt straff för en publicering som kan vara oerhört sårande för den drabbade. Men alternativet, att stat och/eller domstol börjar gripa in med sitt våldsmonopol, är att ge yttrandefriheten rullskridskor och placera den på ett sluttande plan.” Jag tycker dessa formuleringar är konstiga på flera sätt.
Till att börja med faller den tidning som Helmersson själv skriver för utanför systemet. Det formella pressetiska systemet är en ickefråga när det gäller Helmerssons egen text, t.ex. Så mycket för pressetiska alternativet i detta fall.
För egen del har jag vidare t.ex. svårt att se att en fällning i PON är ett straff över huvud taget. För vissa kan det nog vara något besvärande att bli fälld. För andra kan det nog vara en merit, ungefär som när den äldre domaren förklarade för mig att ”man är inte en riktig domare förrän man prickats av JO”. Något straff i mer normal bemärkelse är det knappast.
Jag har vidare svårt för sluttande plan-argumentet i yttrandefrihetsfrågor. Har ni tänkt på att ingen journalist någonsin talar om sluttande plan för integritetsskyddet när det finns en konflikt med yttrandefriheten? Helmersson skulle knappast komma på tanken att nämna det nuvarande systemet, som i praktiken innebär att integritetsintressen ges ett sämre skydd av lagen än andra rättigheter, innebär ett sluttande plan för privatlivsskyddet. Det är bara vissa rättigheter som kan hamna på sluttande plan. Det återspeglar en skev syn på rättigheter.
Men jag stör mig framför allt på hur medier konsekvent undviker eller tonar ned offerperspektivet. De människor som faktiskt får sina rättigheter kränkta av yttrandefrihetens missbruk. De som utsätts för hat, de som får sina liv förstörda av hot, de som hängs ut. Deras berättelser får aldrig plats i den abstrakta yttrandefrihetsdiskussionen.
Det är till och med så illa att de som engagerar sig i denna diskussion över huvud taget inte registrerar att det finns ett helt juridiskt system som har till syfte att verka för upprättelse, nämligen skadeståndsrätten. Skadeståndsrättens syfte är inte att samhället ska utkräva straff. Skadeståndsrätten är det rättsliga verktyg som rättsordningen tillhandahåller för att någon som har fått sina rättigheter kränkta ska kunna få upprättelse. Förvisso bara i pengar, men det är nu den måttstock de flesta rättsordningar har valt att använda för att verka för upprättelse av kränkningar.
När någon missbrukar sin yttrandefrihet, till att hota eller förtala eller för att planera ett mord eller för att övertyga någon om att hon inte borde vittna i en förestående rättegång, så kan det leda till straff. Men det kan också leda till att en domstol tvingar den som missbrukat yttrandefriheten att kompensera den som faller offer för yttrandet. Det här är inte något futtigt. Det är kanske inte lika spännande som blåljus och fängelser och försvarsadvokater. Men det är centralt för brottsoffret. Det är ersättningen och bara ersättningen som har till syfte att ge upprättelse åt offret.
Det är här som Helmersson och många andra hamnar fel i yttrandefrihetsdebatten. Det är inte så att det enda alternativet till att låta det pressetiska systemet ta hand om kränkningar är att statens våldsmonopol sätter på sig skinnstövlar och drar ut böcker på gatan som sedan tänds på. Det går att utveckla civilrättsliga ansvarslösningar, på olika sätt, som kan möjliggöra individuellt ansvarsutkrävande av en tidning, en bloggare eller ett radioprogram, som kränkt något. Det finns visst utrymme för det redan idag. Men det glöms ständigt bort. I senaste numret av Advokaten går tryckfrihetsexperten Nils Funcke igenom olika åtgärder mot integritetskränkningar. Det civilrättsliga ansvarssystemet nämns över huvud taget inte som en av flera möjligheter. Det förvånar. I praktiken är det ofta enbart i civilrätten, med de särskilda processregler och materiella regler som gäller där, som ett reellt ansvarsutkrävande kan komma till stånd.
Dagens stora europeiska nyhet är den cypiotiska engångsskatten. I det ekonomiska krisläge som Cypern befinner sig i har man fattat beslut om att beskatta medel på bankkonton i landet vid ett enskilt tillfälle.
Det är oklart vem som egentligen ligger bakom beslutet, men det har i vilket fall tagits emot med rynkade pannor, irritation och ilska.
Anledningen till det är att denna form av skatteuttag skaver mot grundläggande föreställningar om vad som gör skatteuttag legitimt. Skatteuttag ska vara förutsebara, vilket innefattar ett förbud mot retroaktiva beslut, och till sin karaktär allmänna.
Det kan i sammanhanget finnas anledning att påminna om att det inte var så länge sedan svenska staten gav sig ut på en skatteutflykt liknande den som Cypern nu vinglar iväg på. Engångsskattemålet.
Engångsskattemålet beskrivs så här i en artikel i Nordisk Försäkringstidskrift av Jan-Mikael Bexhed och bakom de försiktiga ordalagen anar man en skattekonstruktion som i retrospektiv är häpnadsväckande:
”Det var i december 1986 som riksdagen beslutade att en engångsskatt skulle betalas av livförsäkringsbolag, pensionsstiftelser och vissa understödsföreningar. Skatten reglerades i lagen (1986:1225) om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser (engångsskattelagen), vilken trädde i kraft den 23 december 1986. I lagtexten rubricerades skatten som en förmögenhetsskatt. Beskattningsunderlaget utgjordes i princip av marknadsvärdet den 31 december 1986 på de skattskyldigas samtliga tillgångar hänförliga till livförsäkring efter avdrag för finansiella skulder.
Engångsskatten utgick för livförsäkringsbolag med 7 procent på beskattningsunderlaget. För den del av tillgångarna som var hänförliga till kapitalförsäkring (skattekategori K), dvs. annan försäkring än pensionsförsäkring(skattekategori P), reducerades beskattningsunderlaget till 71 procent. Förfarandemässigt följde skatten i allt väsentligt reglerna för punktskatter och prisregleringsavgifter. I realiteten var emellertid engångsskatten varken en punktskatt eller en förmögenhetsskatt. Syftet med engångsskatten var att retroaktivt beskatta den goda avkastningen från åren närmast före det att skatten beslutades. Anledningen till att engångsskatten tekniskt konstruerades och rubricerades som en förmögenhetsskatt motiverades inte uttryckligen.
Det torde dock stå klart att bakgrunden var att regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, förbjuder retroaktiv skattelagstiftning. I den proposition som föregick engångsskatten antyddes ingen tveksamhet till detta förfaringssätt. Tvärtom konstaterades utan reservation att eftersom skatten skulle beslutas före riksdagens juluppehåll 1986 och med förmögenheten den 31 december samma år som bas, så skulle skatten inte stå i strid mot förbudet i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen mot retroaktiv skattelagstiftning.”
Här kan man läsa mer av Bexhed och en analys av Jakob W.F. Sundberg finns här.
Sedan årsskiftet är jag krönikör för Liberala Nyhetsbyrån som levererar texter till regionala tidningar. Min andra krönika handlar om vilka krav en rättsstat egentligen innefattar. Den kan man läsa t.ex. på Dalarnas Tidnings webbplats här.
Hovrätten fällde igår Expressens medarbetare för vapenbrott. Expressen som tidning har inte fällts. Det är inte tidningen som åtalats, inte heller journalistiken. Tidningar och journalistik är immuna mot åtal. Det är människor som enligt hovrätten begått ett brott, samtidigt som de arbetade för en tidning.
Få kan rimligen vara förvånade av hovrättens lakoniska instämmande i tingsrättens dom. De uppgifter som Expressens medarbetare själva lämnat har varit tydliga: De skaffade ett vapen och innehade det utan tillstånd. Case closed, kan man tycka.
Ändå är en liten grupp människor förvånade. Jätteförvånade. En liten grupp journalister, närmare bestämt. Deras förvåning uttrycks på olika sätt.
Några tycker att det är konstigt med en fällande dom efter att ha konstruerat egna uppsåtsbegrepp. Man menar att Expressen hade ett journalistiskt syfte vilket trumfar ut lagens regelverk. Domstolen valde emellertid lagens, i stället för journalisternas, uppsåtsbegrepp.
Andra menar att åtal aldrig borde ha väckts. Det är en konstig invändning efter att åtal faktiskt väckts och än konstigare när det klarlagts att brott faktiskt begåtts.
I Sverige har vi konstruerat rättssystemet på så sätt att åklagare väcker åtal och när ett åtalsbeslut fattats kan inte domstolen ändra det. Domstolen kan ogilla åtalet, men den kan inte lägga sig i hur åklagare sköter sina uppgifter.
Kritiken mot åklagaren för att ha inte ha lagt ärendet i papperskorgen framstår dessutom som missriktad med tanke på det uppenbara behov av klarledning som det fanns. Förvåningen bland journalister och publicister visar hur utbredd föreställningen att journalister kan begå brott om de gör det för en god sak varit. Domarna är därvid till god hjälp för journalister som överväger om de skall t.ex. köpa narkotika för att visa hur lätt det är, eller att förfalska handlingar för att söka bidrag för att visa hur lätt det är, eller fabricera hot mot poliser och journalister.
Även om det sker i aldrig så goda syften, är journalisters brott också brott. Men att det är brott betyder inte att de goda syftena blir onda.
