Nu var vi där igen: ett enskilt fall av regeltillämpning leder till att det opinionsbildande Sverige är i uppror och skriker sig hest i sin ilska mot Migrationsverket. En sökning på Google på namnet Hadille ger ett samlat intryck (titta här). Jag själv är – hur skall jag uttrycka det här nu då? – mera intresserad av reaktionen än av själva det fall som ligger till grund för den. Reaktionen visar att vi har ett problem när juridiken diskuteras i det publika rummet.
Jag tror att problemet har sitt upphov i att det för människan är enklare att förstå ett enskilt fall än att förstå ett system. Vi har lättare att förstå att vi nu ännu en gång avkrävs högre ränta för vårt bostadslån att vi har att förstå varför räntan överlag stiger. Vi har lättare att förstå att Stina blivit arbetslös än vi har att förstå varför arbetslöshet uppstår. Det innebär också att våra moraliska ställningstaganden blir enklare när vi har med ett enskilt fall att göra. Det är lätt att bli sur över att den förbaskade banken nu avkräver mig mera pengar – att detta kanske till och med är nödvändigt för bankväsendet som sådant, ligger i de flesta fall bortom vår intellektuella och moraliska horisont. Det är lätt att tycka synd om Stina – att hennes arbetslöshet kanske till och med är ett tecken på att den svenska ekonomin fungerar som den skall, är bortom förståelsen.
Detta fenomen utnyttjas förstås – måste utnyttjas – av de som behöver frammana en moralisk reaktion för att kunna driva sin näring, nämligen journalister (som är nyhetssäljare, inte demokratins vita riddarvakt) och oppositionspolitker (oavsett vem som för tillfälle befinner sig i opposition). ”Titta på stackars Stina”, säger de, ”visst är den svenska ekonomiska politiken rutten?” Som om man från det ena kunde sluta till det andra…
Detta gäller också i fallet Hadille. Det kan finnas märkliga tillämpningar av de juridiska reglerna i fallet – jag vet faktiskt inte och det berör inte min poäng här –, men fallet illustrerar principiellt problemet med mötet mellan det enskilda fallet och det juridiska systemet. I synnerhet Vänsterpartiet utnyttjar nu detta fall för att i allmänhet angripa migrationslagstiftningen: regeringen och MP sägs ha ansvar ”för varenda unge”. Problemet är bara att denna kritik vilar på en idealföreställning som inte går att uppnå, med andra ord på en illusion. Det allvarliga är att företrädarna för Vänsterpartiet vet detta eller borde veta detta och därför i en mening är oärliga i sin kritik.
Det principiella problemet i alla dessa fall där ett regelsystem kritiseras för att det i ett enskilt fall lett till konstiga beslut är att regelsystemet aldrig kan garantera det enskilda resultatets rimlighet. Ett regelsystem måste vara abstrakt för att kunna vara ett regelsystem. Reglerna skall ju omfatta ett flertal fall, och anspråket är att varje fall skall behandlas lika och på ett sätt som i förväg kan fastställas: en regel skall tillämpas regel-bundet, med andra ord likformigt. Regelsystemet är alltså och skall vara fyrkantigt och inte alltför flexibelt, eftersom det annars inte längre rör sig om regler, utan om ad hoc-tillämpning eller på ren svenska lagande efter läge. Vill vi ha regler, måste vi alltså göra avkall på vår möjlighet att laga efter läge.
Förutsatt att vi skall ha regler innebär nu detta att man, när man utformar reglerna, måste fundera på det enskilda fall på vilka reglerna skall tillämpas. När man inventerat de hypotetiska fall som man vill reglera, försöker man att utforma regeln så att den i de enskilda fallen ger rimliga resultat och ändå samtidigt på systemnivå kan bidra till det man vill uppnå. I migrationslagstiftningens fall handlar det alltså om att man på systemnivå vill stänga Sveriges gränser mot utlänningar som man inte tycker har i Sverige att göra (och det är det som migrationslagstiftningen skall uppnå: alla andra formuleringar utgör reklam) och man på det enskilda fallets nivå vill försöka undvika regler som innebär att skyddsvärda personer utvisas. Det är ingen lätt balansgång.
Problemet ligger framför allt i att ingen lagstiftarfantasi är så livlig att man i förväg kan tänka ut alla möjliga ömmande fall som livet kan så småningom tänkas bjuda på. Med andra ord kommer reglerna att vara utformade så att vissa fall hamnar på fel sida utvisningsgränsen, helt enkelt för att ingen hade tillräcklig fantasi för att förutse att reglerna skulle komma behöva tillämpas på så konstiga fall. Som jag brukar säga till mina studenter: livet är sjukare än vilken lagstiftarfantasi som helst.
Detta är ett känt fenomen, och därför är det brukligt att skapa ventilparagrafer. I migrationslagstiftningens fall är den tillämpliga formuleringen tydligen att uppehållstillstånd kan ges utanför de normala reglerna i synnerligen ömmande fall. Det innebär förstås att man i fall som nu Hadilles skulle kunna göra ett undantag. Problemet med det är bara att undantaget underminerar regeln. Alla som har barn lär känna igen det: man har någon regel som barnet förväntas hålla sig till, men i stressen gör man undantag på undantag på undantag tills slutligen ingen tillämpar regeln längre. Resultatet blir att barnet får mera godis eller lägger sig senare än som egentligen är tänkt. Trycket uppstår genom att det i varje enskilt situation framstår som rimligt att göra ett undantag: systemet tänker man på först när det redan har kollapsat.
På samma sätt inom juridiken. Ett undantag här, ett undantag där, ännu ett undantag och till slut undrar folk varför någon över huvud taget utvisas när man nu gör ”undantag” i alla möjliga situationer: undantagen riskerar att underminera regeln till dess regeln inte längre finns kvar.
Med andra ord måste Migrationsverket vara försiktigt med att tillämpa ventilparagrafen. Det ligger i systemets intresse. Det leder dock tillbaka till ursprungsproblemet: i vissa fall kommer regeltillämpningen att framstå som tveksam eller onödigt hård eller både-och.
Budskapet är att vi bör sluta stirra på det enskilda fallet, eller i vart fall på det enskilda fallet enbart. Det finns ett system att värna om också. Skall vi ha ett system där vi kontrollerar vilka utlänningar som kan komma till Sverige – och om jag förstår Vänsterpartiet rätt, är inte heller det partiet för fri invandring, i synnerhet inte när den riskerar ett leda till lägre löner i Sverige – måste vi ha en migrationslagstiftning. Menar vi allvar med migrationslagstiftningen, måste vi tillämpa den som den är utformad. Tillämpar vi den som den är utformad, kan vi inte ständigt göra undantag från reglerna. Det slutligen innebär att vi med jämna mellanrum kommer att få fall som Hadilles. Det går inte att undvika.
Det vore välgörande om både politiker och journalister någon gång skulle kunna bli varse detta problem, istället för att plocka billiga poäng från tillämpande myndigheter. Om inget annat bara för omväxlings skull – eller kanske faktiskt också anständighetens.
(Ett tillägg: Inget av det jag skriver här uppe innebär att jag tycker att migrationslagstiftningen är välskriven. Jag har faktiskt ingen aning om den är välskriven. Min personliga politiska hållning är att gränser bör vara öppna och att jag accepterar de sociala problem som fri invandring innebär eller i vart fall kan innebära. I detta är jag nog i hopplös minoritet, och i min egenskap av jurist måste jag i vilket fall som helst lojalt tillämpa gällande lagstiftning. Det finns en anledning till att jag inte i mitt jobb tillämpar migrationslagstiftningen och håller på med kommersiella avtal istället.)
34 kommentarer
Comments feed for this article
september 23, 2012 den 8:27 f m
Linus Broström
Helt riktigt. Och långtifrån alla har förstått det. Vi behöver regelsystem. Ett regelsystem kan få märkliga och upprörande tillämpningar. Ett regelsystem med märkliga och upprörande tillämpningar kan vara föredra framför ett annat regelsystem, med andra tillkortakommanden. Ett regelsystem som medger vilka undantag som helst är underminerat. Det vore absolut klädsamt om politiker och journalister oftare uttryckte förståelse för detta. Samtidigt: Ett samhälle i vilket många fokuserar på det enskilda fallet och ignorerar vikten av regelverkets stabilitet och förutsebarhet kan vara att föredra framför ett där alla har den största respekt för detta regelverk. ”Budskapet är att vi bör sluta stirra på det enskilda fallet…”, säger du. Men vilka är ”vi” här? Jag vet inte om samhället i stort verkligen hade vunnit på att vi alla var nyanserade värnare av fyrkantigheten i vår reglering. Ja, undantag kan underminera. Men egentligen bara om vi tillåter dem att göra det, väl? Regelsystemet brukar väl värna sig självt ganska bra? Namnlistor, t.ex., till stöd för att Hadille ska få stanna är ur detta perspektiv minst lika mycket ett exempel på en typ av (ofta oinitierad) friktion som samhället, allting beaktat, mår bra av, än på hur fel det går när juridiken diskuteras i det publika rummet.
september 23, 2012 den 10:44 f m
Anders Morell
Om jag förstår artikeln rätt så är inte problemet att det diskuteras om fall som Hadelline ska kunna utgöra en viss typ av undantag utan att det används som slagträ för att göra om hela lagstiftningen och säga att migrationspolitiken i sig är helt misslyckad.
Även om man anser att migrationspolitiken är misslyckad så riskerar vi att hamna i ännu värre problem om vi lagstiftar som vi hade alla möjliga och omöjliga fall framför ögonen. Då är det, som redan sagts, bättre att man restriktivt skapar undantag från reglerna.
september 23, 2012 den 11:38 f m
Linus Broström
Som jag läste artikeln, anses problemet vara både det du beskriver och att brist på insikt om juridiken som system leder till att det opinionsbildande Sverige ”skriker sig hest i sin ilska mot Migrationsverket”. Denna reaktion i sig anses visa att ”vi har ett problem när juridiken diskuteras i det publika rummet.” Men fair enough, om journalister och oppositionspolitiker, som borde veta bättre, naivt eller ohederligt antyder att lagstiftningen lätt kan göras om utan att exempelvis möjliggöra oönskade tillämpningar, är det såklart bekymmersamt. (Inte heller jag, f.ö., tar ställning här till denna specifika reglering eller till om Migrationsverkets tillämpning av den är korrekt eller inte.)
september 23, 2012 den 10:42 f m
Beholder
Fast man behöver ju inte vara en stjärna för att inse att de här nya strikta reglerna kom till av en anledning. Man behöver inte heller vara en stjärna för att inse att synnerligen ömma är ett väldigt strängt rekvisit. Om inte det här barnet uppfyller synnerligen ömma så är det ju faktiskt ingen ventil utan bara en hägring. Sedan lär mer än en remissinstans och oppositionen kritiserat förslaget innan då de förutsåg den här situationen. Exakt samma sak som med sjukförsäkringen. Det här är inget misstag.
september 23, 2012 den 11:25 f m
Ingegerd Wahl
Tycker inte att detta enskilda fall ska tas som exempel på att man måste göra undantag på undantag. Det är ingen tvekan om att barnets bästa i det här fallet inte är att påstå att man måste förena barn och biologisk mor. (Var är hon f ö?) Barnet har växt upp med två vuxna sedan 4 månaders äldre, talar svenska, inte franska. Alltså säger all psykologisk kunskap att det vore ett psykologiskt mord att rycka upp henne nu, till ett FRANSKT barnhem, ENSAM. Ska det vara så svårt att förstå? Varför värderas psykologiskt expertis mindre än hjärnkirurger, hjärtläkare?
Svarar som förbannad psykiater och samtalsterapeut
september 23, 2012 den 11:27 f m
Ingegerd Wahl
”äldre” ska förstås vara ”ålder” – stavningsprogrammet…
september 23, 2012 den 11:46 f m
Jakob Heidbrink
Det intressanta är dels att migrationslagstiftningen som sådan angrips med ledning av fallet Hadille, vilket jag anser är tveksamt taktik, I SYNNERHET om risken för sådana fall var känd. Risken för sådana fall ligger för övrigt i själva det faktum att vi har en migrationslagstiftning: någon som någon anser borde få stanna, men inte får det, kommer alltid att finnas.
Dels det som Ingegerd skriver om barnets bästa. Det finns dels rent regeltekniskt inget som säger att barnkonventionen har företräde före annan lagstiftning. Konventionen ger uttryck för en målsättning, en förhoppning, inte så värst mycket mer. Det finns ingen grund i regelna att behandla den som någon sorts förklaring om mänskliga rättigheter. Dels finns knappast någonsin något som är ”självklart”. Att påstå dtta är inget annat än att förklara sig själv till bäraren av dn enda sanningen och alla andra för dumma. Rimpligen finns på alla områden i livet utymme för olika åsikter.
Mitt problem med kritiken mot Migrationsverkets hantering av. Fallet är inte kritiken i sig. Mitt problem är att kritikerna varken föreslår några kriterier för hur ”synnerligen ömmande fall” bör användas, utan det förutsätts bara att det är självklart att detta är ett synnerligen ömmande fall (vilket det kan vara, men det kräver argument, inte blanka påståenden), eller förklarar hur man annars bör utforma migrationslagstiftningen. Detta gäller i synnerhet Vänstern, som alltid är snar med att solidera sig med enskilda fall som kommit in i tidningarna, men som samtidigt jobbar idogt och ihärdigt för att hålla baltisk arbetskraft utanför Sverige.
Om vi som samhälle förmådde att BÅDE diskutera det enskilda fallet OCH systemet som sådant, skulle jag inte vara lika enerverad. Det som stör mig är att vi diskuterar individers ”rätt” att stanna här, samtidigt som den övervägande meningen i samhället tycks vara att alla inte får komma. Berätta då vem som inte får vara här, när småbern, gamlingar, homosexuella, ensamma, familjer och snart sagt varje kategori som man diskuterar konkret ”självklart” får stanna. Eller dra den ärliga slutsatsen och avskaffa migrationslagstiftningen så att alla får komma. Det senare skulle som sagt inte vara mig emot.
september 23, 2012 den 11:56 f m
Anders Morell
Så om vi i debatten använder det enskilda fallet för utvärdera om det har relevans för de systematiska problemen i lagstiftningen så borde vi få en del av den nyansering du efterfrågar?
september 23, 2012 den 12:06 e m
Jakob Heidbrink
Beror på hur vi gör det. Om vi tar ett enda enskilt fall och skriker: ”Titta vilken rutten lagstiftning!”, tycker jag inte det är legitimt. Om vi tar ett enskilt fall, ställer det mot de syften som systemet skall uppnå och konstaterar: ”Här är något konstigt – vi uppnår inte vårt syfte”, tycker jag att vi är närmare en bra användning av enskilda fall. Det bästa är om vi tar flera fall, jämför dem med lagstiftningens syften och sedan säger: ”Vi gjorde något fel – här behandlas en hel kategori på ett annat sätt än vi tänkt oss.”
Fallet Hadille och flertalet fall som likt hennes leder till upprorsstämning stannar enligt min mening på den första, såvitt jag ser illegitima, nivån.
september 23, 2012 den 12:13 e m
Ingegerd Wahl
Vad menar du med ”åsikter”? Menar du att den psykologiska kunskap som finns om effekterna av att flytta en tvååring från den miljö och det språk hon känner sedan nästan två år, är ”åsikter”?
I så fall sällar du dig till den grupp som nedvärderar psykologisk kunskap. Skulle du avfärda en hjärtkirurgs uttalande om en hjärtsjuk person som ”åsikter”? Att inget hen säger är ”självklart”?
Här i Sverige ska nästan var och en vara sin egen amatörpsykolog, nog tycker jag att du inte skulle tillhöra dem!
september 23, 2012 den 12:17 e m
Jeje
Jakob:Kul att du fann tid, ork och/eller upprördhet nog att skriva! Jag instämmer i allt utom möjligen tillägget.
september 23, 2012 den 12:18 e m
Ingegerd Wahl
PS varken jag eller t ex barnläkaren Lars H Gustafsson skriker om att lagstiftningen är rutten. Vi framför sakskäl till varför denna flytt av barnet är ett psykologiskt övergrepp. Så använd då detta enskilda fall så som du föreslår ovan, till att se över både lagstiftning och tillämpning.
september 23, 2012 den 12:40 e m
Jakob Heidbrink
Ingegerd: Nu har jag två diskussioner på halsen och får skylla mig själv för det. Först ett klargörande: i den mån kritikerna framför sakskäl, kan dessa diskuteras. Men du framförde inte bara sakskäl, utan du drämde till med barnkonventionen, vilket inte fungerar. Men visst kan vi diskutera sakskälen.
Men även givet sakskälen. Dels ”nedvärderar” jag inte psykologisk kunskap, och förstår inte varifrån du fått det. Däremot håller jag inte med om att psykologisk kunskap är det enda giltiga argumentet i sammanhanget. Den principiella frågan om någon får stanna för att han eller hon fått god social kontakt med svenskar och – om denna fråga besvars jakande – vilka åldersgrupper det gäller är minst lika viktig. Du låter det framstå som om dina sakskäl slog alla andra. Det är teångsynt och faktiskt något arrogant.
Dels är ALL mänsklig kunskap relativ, även den psykologiska. Jag skulle inte heller blankt tro på två samstämmiga hjärtkirurger. Dessutom fiins faktiskt vetenskap och vetenskap. Psykologin, är jag rädd, lugger för mig närmare min egen fåra (samhällskunskap) än den naturvetenskapliga fåran. Den naturvetenskapliga fåran är förvisso inte heller den ”objektiv”, men den har ändå lyckats få ett något fastare fundament än psykologin eller än värre juridiken. Hjärtkirurgen är något närmare detta fastare fundament. Med andra ord är jag (såsom varande forskare själv) inte alltför lätt imponerad av någon utövares åsikt i ett enskilt fall.
Mitt centrala argument är dock att din uppfattning om barnets bästa – så rimligt den må vara – inte är allena utslagsgivande. Din argumentation illustrerar faktiskt väl mitt centrala ärende: det enskilda fallet måste ses i samspel med regelsystemet, inte isolerat.
september 23, 2012 den 12:58 e m
Anders Morell
Om den andra diskussion gäller min fråga så har du besvarat den. Jag är intresserad av konsekvensanalyser, eller snarare den ibland tydliga frånvaron av analys, av vår lagstiftning. Därför var jag intresserad av att höra vad du hade säga.
september 23, 2012 den 1:24 e m
Jakob Heidbrink
Anders: Jag kan ge dig rätt i att det behövs fler gedigna konsekvensanalyser, men en bra konsekvensanalys kräver mer än att plocka upp ett måhända upprörande enskilt fall och ta det som symptomatiskt för hela lagstiftningens funktion eller icke-funktion.
september 23, 2012 den 1:50 e m
Anders Morell
”men en bra konsekvensanalys kräver mer än att plocka upp ett måhända upprörande enskilt fall och ta det som symptomatiskt för hela lagstiftningens funktion eller icke-funktion.”
Det är jag fullt medveten om. För att förtydliga, jag ifrågasätter inte din ståndpunkt i denna fråga. Som icke jurist är jag ändå rätt nyfiken på hur jurister och politiker resonerar.
Om jag tänker rätt så det man kan granska från ett enskilt rättsfall är hur de motiveringar man stoppat in i lagstiftningen fungerat med avseende på just detta fall. Man kan också ställa en del realistiska frågor om samma tillämpning är vad man kan förvänta sig även för liknande fall i framtiden. Det är också självklart att en sådan analys har sina begränsningar just därför att det rör sig om ett enskilt rättsfall.
september 23, 2012 den 12:56 e m
Ingegerd Wahl
Kort bara – för mig är det märkligt att tala om god social kontakt med svenskar när det gäller ett barns uppväxtmiljö de första två åren. Även om det finns många olika teorier om barns utveckling, om anknytning, om känslighet för separationer i olika åldrar för barn så skulle du finna en samstämmighet i bedömningen om vad som händer med en tvååring som flyttas från de föräldrar och det språk hon känner till.
På ett sätt har du rätt i att jag anser att dessa sakskäl vinner över andra argument. Men du ser det som något arrogant. I så fall är alla vi som mött patienter som varit utsatta för just sådana här separationer som barn ”något arroganta”
Jag förnekar inte att jag är beredd att slåss med ord för att sådana här onödiga separationer ska förhindras. Små barn är sårbara för de har inte samma möjlighet att försvara sig, som tonåringar, som vuxna. Har samhället placerat barnet där istället för att ta reda på mamman, så måste det få konsekvenser. Som inte barnet ska betala för i efterhand.
F ö är jag naivt okunnig juridiskt, jag drämmer till med barnkonventionen säger du. Jag trodde att den hade någon verklig betydelse. Dvs barnets bästa…
Ja, och så kort blev det inte heller…
september 23, 2012 den 1:20 e m
Jakob Heidbrink
Se där: en massa sakargument. Problemet är dock fortfarande det att vi inte ens kan ange kriterier för när ett enskilt fall skall väga tyngre än migrationslagstiftningens utestängande funktion. Juridiskt sett är det detta det här fallet handlar om, och jag är kanske lite orättvis att kräva denna vägning av system mot enskilt fall av dig – men av politiker bör man kunna kräva det, tycker jag, liksom av journalister.
september 23, 2012 den 1:51 e m
Ingegerd Wahl
Ok, nu hänger jag med lite mer. Det som borde debatteras tycker jag – förutom det du säger – är migrationslagstiftningens utestängande funktion i sig, och sedan vad barnkonventionen faktiskt betyder, och hur dessa två ska kombineras. Vilken ska ha företräde? Ska barnkonventionen göras till en lag, vilket tydligen skett i andra länder? Har den företräde där då?
(Kan förstå att man som jurist vill slippa vara i denna mölja… Men som psykiater kan man inte välja bort patienter med tragisk bakgrund.)
Tack för meningsutbytet!
september 23, 2012 den 2:11 e m
Jakob Heidbrink
Ingegerd och Anders: Då har vi inte längre någon meningsskiljaktighet. Min poäng är att det enskilda fallet aldrig kan vara mer än maximalt ett symptom på att något är fel. Där tycker jag att det brister på åtskilliga håll i Hadille-diskussionen, där många kritiker tycks såga i stort sett allt på grundval av ett enda fall.
Förhållandet mellan barnkonventionen och i stort sett all annan lagstiftning är komplicerat. Jag personligen har dock – och där tror jag att jag har de flesta jurister med mig – att det inte är tillrådligt att i en konflikt någon som helst där många olika intressen gör sig gällande plocka ut ett intresse och säga att det i alla fall slår alla andra synpunkter. Helt bortsett ifrån att jag tycker att det är simplistiskt är jag bergsäker på att en sådan förenkling sedan i sin tur leder till oönskade resultat.
september 23, 2012 den 3:03 e m
Vidi
Är inte problemet, som flera gånger i det förflutna, att Sverige under-
tecknar konventioner utan avsikt att tillämpa dem? Enligt
transformationsprincipen.
september 23, 2012 den 3:16 e m
Ingegerd Wahl
Då undrar jag följande: vem är det som har ansvar för att förhållandet du nämner ovan är komplicerat? Går det att svara på den frågan? Och går det att förändra/förbättra på något sätt? För oberoende av denna ”folkstorm” så antar jag att de flesta jurister tycker att det är en olycklig situation som uppstått så att en tvååring, som bara talar svenska dessutom, ska skickas iväg från de enda ”föräldrar” hon känner till. Hur ska hon kunna förstå det som sker? Eller göra sig förstådd, på franska??
september 23, 2012 den 4:23 e m
Jakob Heidbrink
Ingegerd: Problemen är flera, men jag pekar på två. Det första problemet är detsamma som alltid dyker upp i dessa sammanhang, nämligen att det principiella ställningstagandet som du gör (alltså principen bakom Hadille-fallet) kan formuleras som så att om någon har nära kontakt med svenskar, talar bättre svenska än modersmålet och stannat här en stor del av sitt liv, han eller hon får stanna. Överfört på andra fall: fördröjer jag som barnfamilj bara asylförfarandet tillräckligt mycket, får barnen och därmed nästan med automatik föräldrarna stanna. Vill vi att migrationslagstiftningen skall kunna kringgås på det sättet? Om Hadille får stanna, har ganska många andra också rätt att stanna.
Det andra problemet är EU:s i och för sig mer än diskutabla policy att folk som kommer från ett säkert land där de skulle kunna få stanna, de skall stanna där: vi är tydligen beredda att ta hand om flyktingar, men inga andra. Hadille kommer från Frankrike. Medan jag inte tror att någon tycker att en utvisning är idealisk, är frågan varför vi skall avvisa andra som kommer från Frankrike, Tyskland, Polen, men inte Hadille. Hon ska behandlas som andra som kommer från ett EU-land.
Märk väl att jag inte säger att dessa skäl är övertygande. Det som jag däremot tycker är att dessa skäl är av sådan vikt för själva dt migrationsrättsliga systemet att de väger tungt även i ett fall som Hadilles. Den relevanta frågan är varför vi ska låta Hadille stanna, men inte 15-årige Ali, eller – om båda ska få stanna – varför Ali och Hadille får stanna, men inte 43-åriga Fazzam. Har vi gränsdragningar, måste vi också hålla på den gräns vi dragit.
september 23, 2012 den 5:48 e m
Ingegerd Wahl
Intressant att se hur du formulerar, som jurist. ”Det principiella ställningstagandet som jag gör…” Om någon har nära kontakt med svenskar, talar bättre svenska än modersmålet osv. Detta har inte alls föresvävat mig som någon princip. Är det så på ”juridiska”?
Jag ser enbart att här har vi ett mycket litet barn som inte vet något annat om världen än att hon bor sedan nästan livets början hos några som fungerar som hennes föräldrar, och de talar svenska med varandra. Varför skulle man översätta det till andra fall som inte har denna bakgrund? Är det för att juridik fungerar så? (Måste 15- årige Ali få stanna bara för att denna tvååring får? Låter konstigt för mig som lekman.)
Hon kommer inte från Frankrike i praktiken, hon är född här, men hon ses väl som kommande från Frankrike i juridisk mening eftersom hennes mamma är fransyska. Eller? Här är väl ett exempel där juridik inte är kongruent med verklighetens konsekvenser. (Jag är född i Stockholm på 40-talet av svensk mamma, har alltid bott i Sverige. Eftersom min pappa var tysk så fick jag tyskt medborgarskap först. Har alltid känt mig som bara svensk, speciellt som mina föräldrar skildes tidigt.)
Kan tänka mig att det är svårt med gränsdragningsfall, men är man konsekvent nu med det system vi har? Är det rättssäkert? Hellre fria än fälla? Du själv är ju för en fri invandring, en verkligt human och humanistisk inställning.
september 23, 2012 den 7:06 e m
Jakob Heidbrink
Det nuvarande systemet är inte rättssäkert, bland annat för att de fall som hamnar i tidningarna tenderar till att få förtursbehandling. Vad gäller frågan om likabehandling, är väl det det mest grundläggand rättvisekravet: att lika skall behandlas lika och olika ska behandlas olika? Om du nu inte tycker att Ali som kom för nio år sedan och nu skall utvisas tillsammans med sin familj som faktiskt inte har skäl för uppehållstillstånd, men som lyckats dra ut på processen, och Hadille, måste du – eller snarare juristen – kunna ange ett prinicpiellt skäl som håller över flera fall som kan utgöra skiljelinjen mellan Hadille och Ali, eller mellan Ali och Hadille på den ena och andra fall å den andra sidan. Jag hoppas att du inser vidden av det problem som migrationslagstiftning ger upphov till.
Migrationslagstiftningen gör skillnad mellan folk och folk, det är själva dess syfte. Om vi nu gör skillnad, måste vi vara konsekventa med det sätt på vilket vi gör skillnad, annars blir godtycket totalt.
september 23, 2012 den 8:09 e m
Ingegerd Wahl
Kort, på allvar, denna gång: Ali utvisas tillsammans med sin familj medan tvååringen skiljs från sin ”familj”. Han kan fortsätta att tala med dem som finns runtom, hon hamnar i ett land där hon inte kan göra sig förstådd med sitt svenska språk. Två tillräckliga skillnader?
september 23, 2012 den 9:08 e m
Erik
Vad innebär det att du ”accepterar de sociala problem som fri invandring innebär”? Att du accepterar att läsa om dem? Eller att du accepterar att bära och dela dem? Och vad innebär i så fall det?
september 23, 2012 den 10:25 e m
Johan Tjäder
Medierna skriver att fosterföräldrarna gärna vill adoptera, så jag undrar om det finns sådana hinder mot adoption att den inte kunnat genomföras under de dryga två år som flickan har varit familjehemsplacerad.
Jag tänker nu på 4 kap. 5a § FB. Modern befinner sig så som det beskrivs på okänd ort och fadern får man anta har inte haft del i vårdnaden. Jag har inte sett att det skulle finnas någon särskilt förordnad vårdnadshavare utsedd. Vad jag förstår utses en sådan först när frågan om uppehållstillstånd är prövad. Men det betyder att det inte finns någon som kan motsätta sig adoptionen på grunden att den som ska adopteras är under 18 år.
Sedan ska man förstås pröva om adoptionen är lämplig överhuvudtaget, men det är ju inte första gången som övergivna barn adopteras i så fall. Att barnet saknar uppehållstillstånd torde vara oväsentligt för prövningen av adoptionen. Går adoptionen igenom så blir ju barnet svensk medborgare (med svenska föräldrar förstås).
september 24, 2012 den 4:21 f m
Jakob Heidbrink
Idag börjar arbetsveckan igen, så jag ignorera Eriks fråga (men svaret innebär att jag dels kan tänka titta mig på det elände som skapas genom sociala spänningar, omfattande också acceptens av att jag skulle kunna utkonkurreras från arbetsmarknaden, dels inte har något problem med att kanske inte talas svenska i delar av Sverige, med mera). I övrigt vill jag egentligen inte diskutera fallet Hadille: min poäng har hela tiden varit en annan, nämligen krocken mellan det enskilda fallet och systematiska hänsyn, där de senare hela tiden stryker med i den offentliga debatten.
Tack för ett gott samtal och pååterseende så småningom på denna kanal.
september 25, 2012 den 8:30 e m
Jeanette
Hej inser det du skriver,..men…Om vi aldrig skulle reagera över ömmande fall skulle vi heller inte komma till lagändringar. Lagar sätts ju ytterst i ett led från våra makthavare. Därför är den allmänna opinionen av vikt. Om opinionen inte kan leda till lagförändring finns det risk för diktatur på sikt.
november 7, 2012 den 8:28 e m
Hannes
Du skriver ”jag accepterar de sociala problem som fri invandring innebär eller i vart fall kan innebära”. Det åter rätt cyniskt. Ett sådant socialt problem är väl att socialförsäkringssystemet totalt skulle gå på knäna, dvs. att statens funktioner skulle reduceras till en nattväktarstat och att facket helt skulle slås ut, dvs. att lönedumpning och en ny underklass skulle uppstå. För det nuvarande socialförsäkringssystemet klarar väl inte heller riktigt av den stora andel bidragsberoende människor som redan idag finns i Sverige. Jag kan inte tänka mig att du är lika naiv som många miljöpartister så jag undrar lite hur du tänker? Om man redan nu tar emot massor av människor som söker sig hit i jakt på ett bättre liv och de inte får några jobb utan tvingas leva på bidrag/svartjobb är det väl inte rimligt att förespråka fri invandring?
november 8, 2012 den 5:39 f m
Jakob Heidbrink
Hannes: Jag vet inte varifårn du fått det där med ”massinvandring”, men det simpla faktum är att det netto – invandring minus utvandring – rör sig om kanske 30 000 personer, varav de flesta är medelklasseuropéer (återvändande svenskar inkluderat). Ditt argument är faktamässigt så fel att det knte är värt att bemötas mera.
november 16, 2012 den 10:13 f m
Anders Morell
Inte för att jag på något sätt är någon expert på området men jag tycker att ”fri invandring” borde kunna villkoras med ett högt satt tak på invandringen. Om situationen förändras dramatisk, till exempel på grund av stora omvälvningar i omvärlden, så får mydigheterna kliva in och utvärdera situationen.
På så sätt får man ”fri invandring” men också någon form av säkerhetsspärr. För att ta i ordentligt, skulle en miljon människor komma till Sverige inom loppet av några månader så är det sannolikt en orealistisk situation att hantera. Vart exakt gränsen skulle gå är bortom min förmåga att avgöra.
december 16, 2012 den 4:30 e m
Hannes
”Ditt argument är faktamässigt så fel att det knte är värt att bemötas mera.” Hmm, eller så är det ditt argument som är faktamässigt fel – i alla fall om man ser till Migrationsverkets egna siffror över invandringen i år och prognos för nästa år (och då även tar hänsyn till anhöriginvandring). Kanske bäst att inte vara så tvärsäker.