Enligt giftermålsbalken gällde att ”Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte målsman och eger söka och svara för henne”. Naturligtvis var kvinnan inte straffri, men hela 24 kap. 1864 års strafflag om åverkan mm avsåg uteslutande målsägandebrott.

Det är egentligen inte så konstigt. Idag är arbetsgivare ansvariga för anställdas gärningar i tjänsten.

Byggningabalken tillkom ju på frihetstiden då kvinnor bland annat hade rösträtt. Att de samtidigt inte skulle kunna begå brott eller att deras män skulle ansvara civilrättsligt för deras brott verkar konstigt.

Dessutom verkar det väl märkligt att inte alls reglera att kvinnors och hjons handlingar i vissa fall är otillåtna och medför civilrättsligt ansvar för deras förmyndare?

Det är den typen av inskränkta resonemang som har gjort att man lyckats slå blå dunster i ögonen på folk om s.k. allemansrätt.

Man kan inte se lagstiftning i byggningabalk eller strafflag isolerat, utan man måste se till hela rättsordningen vid olika tidpunkter.

Doktrinen säger att det faktum att 1864 år strafflag inte räknade upp bär eller svamp som straffbart eller gjorde det generellt sett straffbart att beträda någon annans mark innebar inte att det vid den tiden var en rätt för ”löske män”.

Av allt att döma beror lagens tystnad på att plockande av bär och svamp ansågs vara kvinnogöra och kvinnan, liksom tjänstehjonen, stod under husbondens förmyndarskap. Att göra sådant straffbart vid tinget skulle i så fall uppgradera kvinnors och tjänstehjons ställning i samhället och själv ansvara för sina handlingar inom rättsområdet. Det var i stället målsmännen som hade på sitt ansvar att se till att de som stod under hans förmyndarskap inte gjorde något som inte var önskvärt och hade rätt att utdela bestraffningar för den saken.

Man kan jämföra med diplomater, som inte kan åtalas för brott. Det betyder inte att rättsordningen tillåter envar diplomat att utföra de brottsliga handlingar denne finner gott, utan har andra orsaker och hanteras i särskild ordning. En brottslig diplomat klan i stället förklaras ”persona non grata” i landet.

Enligt allmänna rättsgrundsatser innebär det faktum att en handling inte är straffbar inte automatiskt att det är en rättighet gentemot en annan. I stället träder civilrätten in.

I Finland, där byggningabalken i 1734 års lag även gällde, och på 1800-talet införde en strafflag med nästan exakt samma ordalydelse som i Sverige tolkades lagen i slutet på 1800-talet så. En löskeman som tog för sig alltför vidlyftigt kunde alltså i Finland vid den tiden i stället utkrävas skadestånd.

Målsäganden har ju samma möjlighet att ”säga till” under allmänt åtal. Målsäganden kan ju väcka enskilt åtal. Men det blir inte mer eller mindre brottsligt för det.

Det är en myt att man hittade på allemansrätten. Vad man gjorde var att man lagstadgade den i positiv ordning. Allemansrättens gränser har ”hela tiden” varit stadgade i lag, se t.ex. byggningabalken.

Vad de framför är ju rena lögner och påhitt. Det kanske man inte förstår utan att vara insatt i Quick-fallen, men det måste ju ändå vara där bedömningen hamnar. Inte om ifall det är förtalande uppgifter att påstå att det finns starka bevis för att någon är mördare (och dessutom samtidigt utan anledning påpeka att denne begått sexbrott mot barn och en allvarlig misshandel.)

Ibland är det nämligen tvärt om. Ett rättsområde som jag råka kunna mycket om är s.k. allemansrätt. För tagande av olovlig väg (BrB 12 kap. 4 §) har målsäganden inget att säga till om. Det får bara åtalas av allmän åklagare om det är påkallat ur allmän synpunkt. Jag kan tillägga att när man hittade på allemansrätten på 1940-talet var det inte så.

Nej, just det. Man kan inte förtala sig själv, men om andra säger samma sak som man själv är det förtal.

Man kan inte förtala sig själv.