Kommentarer till Bör rättvisan vara beroende av vem som är justitiekansler? ett debattinlägg av jur. kand. Benjamin O J Boman

Av: Voltaire

Voltaire — Tue, 04 Sep 2012 11:33:37 +0000

Som ett tillägg till mitt inlägg ovan, kan jag nu även hänvisa till Danelius bok, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2012, s. 185: ”Om det är myndigheternas fel att preskription har inträtt påverkar detta bedömningen”. Som framgår av HDs beslut var det inget man brydde sig om i somras.

Av: Mårten Schultz

Mårten Schultz — Tue, 04 Sep 2012 09:38:54 +0000

nej, jag har bara legat efter lite med admin! sorry. jag tror jag publicerat det inlägg du till slut ville ha med?

Av: Nomen Nescio

Nomen Nescio — Sun, 26 Aug 2012 16:14:35 +0000

Nu vet vi att det har stor betydelse vem som råkar vara JK. Om
det är Lambertz kan åtta fällande domar granskas inom loppet av en
vecka. Om JK hetat Leif G W hade det tagit längre tid och fått
annan utgång.

Av: Voltaire

Voltaire — Sat, 25 Aug 2012 08:10:19 +0000

Hej,
har skrivit ett inlägg (4 gng) som varje gång ändrats något och sen försvunnit. Är det censur eller ngt tekniskt?

Tacksam om du du meddelar mig på advm@bredband.net om jag är bannlyst eller inte!

Mats

Av: Voltaire

Voltaire — Thu, 23 Aug 2012 21:02:57 +0000

I senaste Juridisk Publikation skriver Tove Lindgren om: “Kan skadeståndsfordringar på grund av kränkningar av rättigheter i Europakonventionen preskriberas?- förlåt för att du fick bo i en josef fritzl-källare under hela 1900-talet”. Hon pekar bl.a. på en dom från 2010 där Europadomstolen ansåg att preskription av fordran utgjorde ett oproportionerligt ingrepp i skyddet för äganderätten och stred därmed mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Samtidigt har professor Nergelius i sin senaste bok, som just kom från trycket, påpekat att denna artikel genom praxis kommit att omfatta den enskildes ekonomiska intressen i vid mening. Så, i det aktuella fallet kan denna artikel ha kränkts av staten, då läkarna de facto drabbades av yrkesförbud, liksom artikel 6, då det knappast kan sägas råda proportion mellan det legitima ändamålet och åtgärden. ”Detta kan möjligen innebära att nationell domstol i vissa fall vid tolkning av preskriptionsbestämmelser ska frångå praxis samt uttalanden i förarbetena och doktrin till förmån för ett effektivt genomslag av rättigheterna i artikel 6.1”, påpekar Lindgren.

Som jag ser det är HDs beslut den 10 juli 2012, under sommaren då medborgarna och journalister hade annat att syssla med, att inte bevilja pt i hovrätten närmast en rättsskandal. I beslutet sägs att nuvarande JK upplyst HD att staten kommer att göra en preskriptionsinvändning för det fall pt beviljas i hovrätten. ”En sådan invändning måste leda till att invändningen godtas. Det innebär att talan i alla händelser ska ogillas på grund av preskription”.

Skandalen består av att preskriptionsfrågan borde ha prövats, som andra instans, i hovrätten på ett fullödigt sätt. Läkarna har befunnit sig i en kafka-liknande situation sen tingsrätten ”fällde” dem för styckning – i domskäl . I mina ögon har staten sammantaget kränkt deras mänskliga rättigheter, och som Lindgren antyder är preskriptionsfrågan inte så enkel, att HD under högsommaren i en mening kan sopa frågan under matten, genom att frångå instansordningens princip, vilket måste anses utgöra ett grovt rättegångsfel.
Om jag var läkarnas ombud skulle jag begära resning i HD, och i sista hand ta frågan om statens ansvar till Strasbourg. Statens och HDs hantering är inte värdig en rättsstat!

Av: Voltaire

Voltaire — Wed, 22 Aug 2012 18:30:58 +0000

Om jag var läkarnas ombud skulle jag begära resning i HD, och i sista hand ta frågan om statens ansvar till Strasbourg! Är inte statens (JKs) förutskickade preskriptionsinvändning redan det en kränkning, något Lambertz kanske kände på sig? Och i så fall ska förstås en domstol bortse från den. HDs hantering är inte värdig en rättsstat!

Av: Voltaire

Voltaire — Wed, 22 Aug 2012 13:26:08 +0000

Mina fyra sista meningar skulle rätteligen lyda som följer:

Skandalen ligger i att preskriptionsfrågan borde ha prövats i hovrätten på ett fullödigt sätt. Läkarna har befunnit sig i en kafka-liknande situation sen tingsrätten ”fällde” dem för styckning – i domskäl . I mina ögon har staten sammantaget kränkt deras mänskliga rättigheter, och som Lindgren antyder är preskriptionsfrågan inte så enkel, att HD under högsommaren med en rad kan sopa frågan under matten, genom att frångå instansordningens princip. Om jag var läkarnas ombud skulle jag begära resning i HD, och i sista hand ta frågan om statens ansvar till Strasbourg! Är inte statens (JKs) förutskickade preskriptionsinvändning redan det en kränkning? Och i så fall ska förstås en domstol bortse från den. HDs hantering är inte värdig en rättsstat!

Av: Alexander

Alexander — Tue, 21 Aug 2012 10:47:11 +0000

Den tidigare justitiekanslern Göran Lambertz uttalande häromdagen om att Thomas Quick inte skulle vara oskyldigt dömd i fallen Therese Johannesen och Johan Asplund väcker obehagliga associationer till da Costa fallet. De fem fakta som Göran Lambertz framför i DN debatt är söndersmulade sedan långt tillbaka. Det är pinsamt med en så dålig utvärdering av Quick-materialet. Anders Agells och andras genomgång av da Costa fallet visar att det är ytterst osannolikt att läkarna överhuvudtaget mördat eller styckat da Costa. Det är ett faktum att de är i praktiken dömda för ett brott de inte begått. Det är ett faktum att detta aldrig prövats. Det borde prövas. Det känns fel att preskribering överhuvudtaget kan anropas! I ett vanligt fall jobbar rättsväsendet mot tiden. En utredning har ett visst antal år på sig att väcka åtal. I da Costa fallet (det felaktiga utpekandet av läkarna) där rättsväsendet är den anklagade jobbar systemet med tiden. Läkarna har ingen chans i världen att få rätt mot ett system som inte har intresse av att pröva frågan och kan förhala prövning tills allt är preskriberat.

Av: Benjamin O J Boman

Benjamin O J Boman — Mon, 20 Aug 2012 15:33:10 +0000

Lambertz uttryckte att han tänkte släppa invändningen om läkarna företräddes av ett kompetent ombud. Läkarna företräddes senare av kompetenta advokater. Han framförde vidare att det fanns starka skäl för materiell prövning. Detta är rimligen delvis en juridisk bedömning som JK gjorde. För läkarna i det aktuella fallet innebar bytet av JK alltså att statens juridiska bedömning av behovet av materiell prövning ändrades, vilket kan antas ha lett till att någon materiell prövning i överrätt inte skedde. Jag undrar vart de starka skälen för materiell prövning försvann, så snart Skarhed blev JK. Rättssubjektet statens agerande – i samma process – präglas här av brist på konsekvens, vilket är något helt annat än att olika domare dömer olika. Detta tycker jag är anmärkningsvärt, då det leder till bristande förutsägbarhet för enskilda motparter, oavsett vad man kan tycka i frågor om skuld etc. i det aktuella fallet. Huruvida den upplevda ”undertonen” är ”juridisk” eller inte, är knappast relevant; jurister måste kunna dra slutsatser som inte i egentlig mening är ”juridiska”, som att det är olyckligt när ett byte av en enda ämbetsman ändrar statens processuella (och materiella?) inställning i ett uppmärksammat mångmiljonmål.

Av: P N

P N — Sun, 19 Aug 2012 14:38:56 +0000

Artikeln argumenterar alltså med stöd av att Lambertz spekulerade om sin egen benägenhet att släppa invändningen, samma persons debattpåstående om alla jurister samt en förståelse av Lambertz inställning som går ut på att den samtidigt är sig själv och sin motsats.

Slutsatsen är att eftersom den faktiska utgången måhända kunde blivit en annan om justitiekanslerämbetet inte vore ett övergående uppdrag är det bristfälligt och har oönskade konsekvenser.

Slutsatsen vilar på premissen att en annan utgång än den faktiska vore mer rätt.

Personligen tycker jag att det är en ganska svag slutledning och att den underton av att det är synd om de före detta läkarna som ges mycket utrymme inte känns så juridisk.

Men jag kanske har missförstått texten helt.