Vi jursiter som diskuterar frågan utgår närmast självklart ifrån att det är vi själva som ska göra detta, men är detta så självklart?

I Sverige har vi som tradition att riksdagen, i egenskap av folkets högsta företrädare, är den främsta uttolkaren av grundlagen. Om nu denna makt ska flyttas över på en författningsdomstol kan säkerligen i vart fall politikerna tycka att det är rimligt att i vart fall en majoritet av platserna i domstolen reserveras för nuvarande eller förutvarande folkvalda personer. Det är trots allt dessa som i formell mening skrivit och antagit den konstitution som ska tolkas. Jag ser en uppenbar risk för att en författningsdomstol kommer att bli en politisk institution snarare än en juridisk och frågan är då, vad har vi vunnit med detta?

Det finns också en risk för att en sådan institution skulle urholka de vanliga domstolarnas rätt att åsidosätta lagstiftning på sätt som idag sker. Det logiska vore att en sådan rätt enbart skulle tillkomma författningsdomstolen i egenskap av specialdomstol. I sådana fall skulle alla vanliga mål i allmän eller förvaltningsdomstol där konsittutionella frågor uppkommer behöva vilandeförklaras i avvaktan på att den frågan avgörs av författningsdomstolen. Behöver vi verkligen ännu längre väntetider i svenska domstolar?

Om en författningsdomstol hade rätt att höra generella klagomål mot en viss föreskrift, eller ett visst beslut av regeringen så skulle det ju tillföra något.

Men ytterst hänger det på vilka mål som förs upp och hur parterna argumenterar. Centrum för Rättvisa har här på kort tid gjort mycket för att ”judikalisera” frågor som annars enbart hanterats i den politiska sfären. En begynnande insikt finns- också bland rödgröna journalister- att politiska majoritetsbeslut också kan innefatta kränkning av grundläggande fri- och rättigheter och att dessa rättigheter bäst skyddas av just domstol – även i Sverige.

Problemet här är ju att i grundlagsfrågor blir de politiska partierna part i målet. De har möjlighet att snacka sig samman och sen förväntas vi väljare godkänna genom att rösta på samma politiska partier – eller förkasta genom att rösta på helt andra politiska partier som inte finns.

Att vi nyligen renoverat hela Regeringsformen har väl gått de allra flesta medborgare förbi kan jag tro. Likaså att det sitter en kommitté och filar på vad som ska bli vår framtida yttrandefrihet.

Ett problem är vilka som är parter i målet i en författningsdomstol. Riksdagen, regeringen eller den myndighet som beslutat om en föreskrift är definitivt på den ena sidan – men vem företräder folket när folkets företrädare är ställda inför rätta? Alla och envar? En korporation? Statschefen? En ämbetsman? Vad? I både Tyskland och USA finns en maktdelning mellan förbundsnivån och delstatsnivån där förbundsnivåns omfattning är någorlunda definierad.