Osämja har uppstått. Det rör en fråga som alltid engagerar, nämligen frågan om hur barnlösa som vill ha barn skall hjälpas i sin strävan mot föräldrarskap.

Idag skrev företrädare för tre av Allianspartierna i en debattartikel att de ville tillåta insemination av singelföräldrar. I praktiken innebär det alltså att den skattefinansierade sjukvården ska bistå med detta. Kristdemokraterna är som enda parti i borgerligheten emot förslaget. Folkpartiledaren beklagar att konsensus inte kunde uppnås men någon öppning för överenskommelse verkar inte finnas.

Det finns mycket man kan säga om detta. Jag har själv förståelse och sympati för båda inställningarna. Det är ofta så med sådana här frågor om liv och död, att båda sidor har goda argument på sin sida. Den enda oacceptabla inställningen är inställningen att sådana här frågor är enkla.

Majoriteten i Alliansen förtjänar sympati för att de inser att en önskan att få barn kan vara en av de mest konsumerande känslor som finns. Den ofrivilligt barnlösa förtjänar all sympati. Samtidigt finns det goda argument som talar emot ett sådant här förslag. Distributiva rättviseargument kan göra det, t.ex. Är det verkligen rimligt att skattebetalarna skall betala för en sådan här åtgärd? Om man vill lösa det på egen hand så visst, gör det. Men annars borde kanske inte sjukvården belastas med kostnader för människor som inte är sjuka.

Mot det kan man invända att vården redan idag tar massor av kostnader som inte hänger direkt samman med sjukdom i ordets rätta bemärkelse. I ett sådant läga är det orättvist att inte sjuvården tar kostnaden för denna åtgärd när en massa andra, enbart delvis med sjukvård sammanhängande åtgärder, bekostas.

Ett annat argument som förtjänar respekt är att det ofta är önskvärt att ett barn får god kontakt med både en mamma och en pappa. Ibland är det inte önskvärt, men ofta. Rättsordningen bör inte skapa lösningar som institutionaliserar singelförälderskapet när det ofta är bra med två föräldrar. Å andra sidan: En riktigt god förälder kan många gånger vara lika bra som två dåliga. Och egentligen – ett barns uppväxtförhållanden handlar väl inte om antal föräldrar? I så fall borde man kanske skapa regler som möjliggör massor med föräldrar, även rent rättsligt. Men då…

Alla dessa argument är relevanta. Det här hör till de olösliga frågorna egentligen.

Men det finns ett argument som stör mig. Och det är det argument som framförs av Göran Hägglund, vars inlägg i övrigt var tänkvärt. Alla barn har rätt till en pappa, säger Hägglund. Han tar avstamp i Barnkonventionen för detta och skriver: ”FN:s Barnkonvention slår fast att varje barn har rätt till sina föräldrar”. Men det är en konstig inställning, oavsett vad Barnkonventionen säger.

Om man har rätt till något betyder det att man har ett legitimt krav på att det man har rätt till kan uppnås. Det betyder konkret, i varje fall när man som Hägglund talar om en rätt i kontexten av en föreslagen lagreform, att den som har rätten också kan kräva av den offentliga apparaten att det tillstånd som man har rätt att uppnå också kan uppnås. Kort sagt: Om ett barn har rätt till en pappa kan det inte betyda annat än att barnet med stöd av den offentliga makten ska få en pappa.

En sådan rätt är något helt annat än rätten att få veta vem som är ens pappa. Det är också något helt annat än att ha rätten att få vissa behov tillgodosedda av just sin pappa. Denna rätt tar sikte på själva grundfrågan: Att det skall finnas en pappa.

Men någon sådan ”rätt” kan förstås inte tas på allvar. Om A:s pappa går bort i en tragisk olycka har hon ingen ”rätt” att av staten få en ny pappa. Om fadern till ett barn är okänd och omöjligen kan identifieras har inte barnet rätt att få någon annan som pappa. Hon kanske får det ändå, men något legitimt krav gentemot staten på att den skall besätta den vakanta papparollen finns inte.

Nu skakar ni på huvudet. Ni vet ju att inte Hägglund menar detta. När han citerar Barnkonventionen så tänker han inte att det är fråga om en rätt på samma sätt som en äganderätt till ett hus eller rätten att slippa tortyr. Det är en annan rätt, en rätt som inte kan genomdrivas genom den offentliga makten. Det är mer en form av målsättning, en önskvärd sak att sträva efter i ett samhälle. Jag delar den inställningen på det hela taget.

Men jag har oerhört svårt för språkbruket. När man använder sig av ordet ”rätt” på det här sättet reducerar man begreppet i sin helhet och kollektiviserar rättighetstanken. ”Men det förstår du väl att vi inte menar att just DU har rätt att yttra dig misshagligt just på det här sättet – det är mer att vi strävar efter att folk ska få yttra sig, i allmänhet.”

Då kanske man kan säga att detta problem inte är Hägglunds fel, egentligen. Han citerar ju Barnkonventionen. Och det är delvis sant. (Om än bara delvis – hans tolkning är extensiv.) Men det är av skäl som dessa som jag menar att Barnkonventionen inte lämpar sig som svensk lag. Och Hägglunds artikel visar på riskerna med just Barnkonventionen och liknande texter.

Litet omärkligt smyger sig begreppsglidningen in i diskussionen genom att alla vill visa att de minsann står på barnens sida – vem gör inte det? – och att man därför bara måste kräva barnkonventionens införlivande i SFS. På köpet får man en diskurs som man inte gillar. Så är det ofta med paketlösningar.

Barnkonventionen är en paketlösning som lagstiftaren enligt min ringa mening borde undvika. Istället bör barnets rättigheter stärkas på de olika ställen där det behövs genom riktade åtgärder och de stolta målsättningsartiklarna, som den om att alla barn borde få kunskap om Barnkonventionen, kan lämpligen behandlas i sådana sammanhang där man tar upp allmänna målsättningar. I riksdagens talarstol till exempel.

Barn har inte ”rätt” till sin pappa. Däremot borde vi sträva efter, som människor men också tillsammans, att skapa förutsättningar för goda barn-pappa-relationer i de fall där sådana relationer är något positivt och det är de flesta fall (men långt ifrån alla, har jag kunnat iaktta i Brottsoffermyndighetens referatsamling).

Det finns något mer att sträva efter. Jag ser gärna att vi också strävar efter att inte urholka rättighetsterminologin när vi diskuterar dessa saker.

*

Idag onsdag fyller Hanne Kjöller på med fler tankar kring rättigheter i frågan. Och PJ Anders Linder skriver ledare i saken.