Nämndemannafrågan fortsätter att utmana. Nu har frågan dykt upp efter att Nationaldemokraterna tagit plats i de politiska församlingarna. Expressen skriver bra om detta idag. Under rubriken ”Domaren är rasist” framhåller ledaren att det inte är Nationaldemokraterna i sig som är problemet, utan institutet med nämndemän som sådant.  Det är även min inställning: Det största problemet med nämndemän är inte att de kan komma från Nationaldemokraterna eller Sverigedemokraterna utan att de över huvud taget rekryteras bland de politiska partierna. Jag recyclar igen ett inlägg som jag skrev för en tid sedan efter att Kd lag ett förslag på hur man skulle kunna refomera lekmannadomarsystemet. Den otåliga läsaren kan hoppa till punktlistan nedan för en cliffnotes-version av mina argument.

Kristdemokraterna har lagt ett förlag på hur nämndemannainstitutet skall kunna reformeras. Förslaget innebär att nämndemän skall utses genom att uppdraget som lekmannadomare följer med de medborgerliga skyldigheterna och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (Jakob Heidbrink skriver om det här ). [Ett sidospår: Jurysystemet uppfattas ofta som något typiskt amerikanskt men vi har faktiskt jury även i svenska rättegångar, nämligen vid rättegångar i tryckfrihetsfrågor.]

Bakgrunden till förslaget står att finna i det hopplösa svenska nämndemannasystemet. Alla vet nog inte vad en nämndeman är, eller, rättare sagt, vilken offentlig makt som följer med nämndamannauppdraget. En nämndeman är en domare som inte är jurist. Nämndemannen är lika mycket domare som en juristdomare – en nämndeman är en full domare med i princip samma makt som en juristdomare. En nämndeman är alltså en person som givits statens befogenhter att döma sin medmänniskor enligt lagen men som inte skolats i vad lagen innebär eller hur den skall tolkas eller vilka värderingar varpå den vilar.  

Kristdemokraterna har i och för sig identifierat ett centralt problem med det nuvarande nämndemannainstitutet, nämligen att nämndemännen rekryteras i de politiska partierna. Väl rekryterade skall nämndemännen enligt nuvarande ordning inte fungera som partirepresentanter. Men redan den politiska rekryteringen skickar ut en obehaglig signal som är ovärdig en rättsstat, nämligen att domaren är politiskt tillsatt. Det finns dock fler problem – och det är när dessa problem ses tillsammans som nämndemannainstitutets orimlighet framträder tydligt.

  • Ett centralt problem med nämndemännen är alltså den politiska rekryteringen. Domstolarna ska inte bara skipa rättvisa – rättssystemet skall också befrämja bilden av att det skipar rättvisa. ”Justice must not only be done, but must also be seen to be done”. Den politiska rekryteringen av nämndemännen utgör inte ett hugg i köttet på denna princip enbart när domaren rekryteras från ett extremparti, utan aktualiseras även annars. Kan den förmögna moderaten få en rättvis prövning av en nämnd bestående av fackligt anslutna låginkomsttagare som aktivit arbetat för fördelningspolitik? Kan anarkisten få en rättvis prövning av en nämnd bestående av äldre ärkekonservativa ledamöter? Svaret på båda frågorna är förstås: Kanske, men redan intrycket av att den politiska färgen på domarna kan påverka utgör ett problem. Problemet med nämndemännen är dock mer omfattande än att de är politiskt tillsatta. Låt mig upprepa några tidigare framförda argument.
  • Det största problemet vid sidan om den politiska rekryteringen är att nämndemännen definitionsmässigt är juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man nämligen i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget.
  • Forskning visar att nämndemän inte bara i teorin utan också i praktiken har bristande förståelse för att dömandet skall ske under lagen. Nämndemannen dömer på magkänsla - vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen.
  • En domare förväntas vara laglydig. Nämndemännen kan däremot ha ett kriminellt förflutet. Det påverkar respekten för domaren.
  • Nämndemän har mindre förståelse för hur fundamental principen om ”hellre fria än fälla är”, visar erfarenheterna. Annorlunda uttryckt: Nämndemännen vill fälla mer än juristdomarna.
  • Problemet är också att nämndemännen bygger på tanken att det behövs representanter för folket – vilket bygger i sin tur på en uppfattning att, säg, en sjuttioårig pensionär med partibok bättre representerar allmänheten i en domstol än juristen. Men jurister är också människor. (Jag lovar!) Tanken att jurister på grund av sitt yrke avviker mer från ”allmänheten” än en nämndeman är fel i grunden eftersom det helt och hållet beror på vilken jurist vi tittar på, vilken nämndeman vi tittar på och vilken allmänhet vi vill jämföra med.
  • Ett annat problem med nämndemännen är att deras uppdrag vilar på en feltänkt idé om att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom” och annan kunskap. Anledningen till att det är en feltänkt idé är att den person som är anklagad för något i en domstol skall ha rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot honom – och dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. Men när nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Nämndemannans tillförande av kunskap – om det nu sker – förblir hemlig.

Detta har jag tjatat om tidigare. Men det finns en sak som jag inte talat om tidigare som gör nämndamannauppdraget än svårare idag. Ansvarsbedömningar i domstolen blir, tror jag, alltmer komplicerade och när det blir alltmer komplicerat blir det alltmer tydligt att lekmannadomare inte kan ha full insikt om vad det är som de är med och beslutar om (vilket naturligtvis är helt orimligt).

Anledningen till att ansvarsbedömningarna är svårare numer är att förutom den traditionella svenska lagstiftningen domstolen idag också måste beakta europeiska rättskällor. Och det är inte sällan väldigt svårt, svårt också för skolade jurister. Om den seniora juristdomaren har svårt att applicera Europakonventionens artikel. 6 – rätten till en rättvis rättegång – i ett fall av, säg, påstådd brottsprovokation är det lätt att inse att den genomsnittliga nämndemannen är helt lost inför en sådan bedömning.

Inget av dessa problem löses med att domare rekryteras ur hela befolkningen istället för hos partierna. Det enda problem KD:s reform läker är problemet med att nämndemännen är politiskt tillsatta. (DN har en annan uppfattning – KD:s förslag löser enligt DN:s grunda analys alla problem med nämndemännen. Expressens inventering är mer fullödig.) Det kan komma till rätta med intrycket av ett politiserat rättsväsende. (Ett intryck som dock sällan infinner sig i domstolen i praktiken utan mer på det teoretiska planet.) På köpet får man med KD:s förslag emellertid fördjupning av andra problem med nämndemännen. Idag så kan rutinerade nämndemän ändå upparbeta ett visst mått av kompetens om de sitter som domare under en längre tid.

Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören. Och om det känns alltför radikalt med en stor reform av det slaget kan man börja med att avskaffa nämndemännen ur hovrätten. Oavsett vilken inställning man har i övrigt så kan det konstateras att i hovrätten så är nämndemannainslaget helt meningslöst.

About these ads