Det tog tid men till slut presenterade regeringen ett lagförslag om en kriminalisering av smygfotografering i privata sammanhang. I framtiden kommer det alltså inte vara tillåtet att fotografera människors toalettbesök med dold kamera på kaféet Vetekatten, vilket idag är tillåtet. Om nu lagförslaget går igenom och det finns det inget som tyder på att det inte skulle göra.
Förslaget är en självklarhet. Det enda konstiga med det är att det tog sådan tid. Genom förbudet mot smygfotografering så tar vi åtminstone ett litet steg närmare att uppfylla våra skyldigheter enligt Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, vars integritetsskyddsregel Sverige idag inte når upp till.
I diskussionen om förslaget har det redan talats om att journalister borde vara undantagna förbudet. Ett sådant undantag är naturligtvis helt orimligt. Journalister kan inte ges särskilda privilegier att kränka människor. Däremot kan ett journalistiskt ändamål göra att en integritetskränkning ska anses försvarlig. Uppdrag gransknings dolda kameror är ett exempel. Den typen av försvarliga integritetskränkningar lämnar lagförslaget också öppningar för. Smygfotograferingar är således straffria om de är försvarliga, och ett granskande syfte kan vara en faktor som gör fotografering försvarlig.
Smygfotograferingsförbudet är dock inte tillräckligt. Även på allmänna platser kan vår integritet förtjäna ett rättsligt skydd. Lagförslaget kriminaliserar även sådan fotografering men är härvid alltför försiktigt. Men det är en bra början.
Se för ett längre inlägg om rätten att få vara ifred här. Departementspromemorian med lagförslag finns här. Klamberg skriver bra och här på bloggen även Jakob.
17 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
januari 24, 2011 den 10:38 f m
Centraliserade och decentraliserade sanktioner « Juridikbloggen
[...] Ekot rapporterar att justitieministern aviserar ett förslag 0m lagstiftning som skall göra det straffbart att genom fotografering avsiktligen kränka annans integritet. Förlaget bygger enligt uppgift på ett gammalt förslag i liknande riktning som integritetsskyddskommittén lade fram för tre år sedan (och som alltså borde finnas här, se s. 303 ff.). Ekot länkar ingenstans, och jag kan inte heller hitta det nu aktuella förslaget på regeringens eller justitiedepartementets hemsida (Uppdatering: Mårten har hittat och har – självfallet – också åsikter i frågan: se här). [...]
januari 24, 2011 den 11:40 f m
Johan Silversjö
Ett riktigt korkat lagförslag! Jag ser fram emot alla “jag känner mig faktiskt kränkt av den där bilden” rättegångar som vi kommer att få se i framtiden. Grattis Beatrice du är ständigt högaktuell och alltid lika ogenomtänkt.
januari 24, 2011 den 1:33 e m
Bo Baldersson
Det framgår inte vilken färg hon hade tänkt sig på kuverten för dessa brott.
januari 24, 2011 den 2:04 e m
Bo Baldersson
Borde förresten inte detta brott föras in under begreppet våldtäkt?
januari 24, 2011 den 12:02 e m
Carl Johan Rehbinder
Hmmmm… Jag tycker INTE att det är en särskilt bra idé med ett sådant lagförslag.
Jag deltog i en debatt kring detta lagförslag i våras, på Galleri Kontrast, och mina kombattanter var Johan Linander och Kalle Larsson.
Det går att läsa mer om debatten och mina argument mot lagförslaget på min blogg: http://tantrikblog.wordpress.com/2010/06/26/fotograferingsforbud-for-integritetens-skull/
Klippt från bloggen:
Förutom lagförslaget skulle även diskuteras grundläggande frågor som potentiellt ställer två intresseområden i konflikt med varandra – den personliga integriteten gentemot rätten att avbilda sin omgivning med kamera. Var går gränsen när man kränker den enskilda individen? Är det rätt eller fel att använda andra människor som objekt för ett konstnärligt syfte? I ett samhälle där i praktiken alla har kameror (något som alltså inte längre är förbehållet proffsfotografer och turister), är det inte integritetskränkande att begränsa rätten att fotografera?
Återigen använder politikerna nyspråk när ännu en lag som inskränker människors rättigheter skall införas, och eftersom Piratpartiet har fått upp begreppet integritet i den politiska dagordningen trasslar politikerna förstås skickligt till det genom att använda begreppet på ett lömskt sätt. Integritet får i detta fall bli beteckning på något som i själva verket är en slags förhandscensur.
Istället för att låta fotografer och bildredaktörer göra urvalet efter att bilderna är tagna, och en eventuell publicering som grund för eventuella tryckfrihetsmål, vill regeringen nu att avgörandet om en bild är laglig eller ej skall kunna bedömas redan vid fotograferingstillfället. Det ska helt enkelt bli förbjudet att ta vissa bilder, och alla som fotograferar måste i och med denna lag (om den införs) nu förvänta sig polisanmälningar för olaga fotografering.
På ytterligare ett område vill regeringen alltså påbjuda självcensur, med lagstiftning som trubbigt instrument. Det räcker inte att medborgarna blir mer försiktiga med vad de skriver till varandra eller säger till varandra över telefon (FRA, Datalagringsdirektivet m.m.). Nu kommer vi att behöva hindra oss själva från att fotografera vår omgivning.
Resultatet blir rent konkret att många bilder som hittills har varit tillåtna att både fotografera och publicera nu blir olagliga. Casper Hedbergs bild av Hagamannen 2006, som blev vald till Årets Bild av Pressfotografernas Klubb, skulle högst sannolikt vara olaglig att ens ha fotograferat med den nya lagstiftningen i kraft.
Integrationskommitténs lagförslag innebär konkret att det kan att bli straffbart att utan samtycke fotografera eller filma personer som befinner sig på platser som ex. bostäder, vårdavdelningar, klassrum, hotellrum, omklädningsrum, anstalter, toaletter, provhytter m.fl. Platser där man kan räkna med att bli lämnad i fred. Och det kan man ju tycka är högst försvarligt, och kanske t.o.m ett bra förslag. Men de problem som det skapar kan bli fler än lagförslaget syftar till att förhindra.
Till att börja med kan man fråga sig hur stora problemen med smygfotografering är egentligen. Det finns redan lokala regler mot fotografering på badhus och andra platser, som därför inte behöver ytterligare lagreglering. Och en inskränkning kan leda till en sluttade plan-effekt, där fotografering i allt ökande grad ses som något hotande och subversivt. Och så skärper man lagen lite till, och lite till, och snart har vi det som i England, och vissa delstater i USA, där det är förbjudet att fotografera poliser under tjänsteutövning.
Det finns en grundläggande misstro mot medborgarna inbakad i denna formidabla lavin av integritetskränkande lagar som ökat i intensitet de senaste 4-5 åren. Folk vet inte sitt eget bästa, och i grunden är människan onda, giriga och illvilliga, tycks våra ”förnuftiga” politiker resonera. Vi kan inte själva avgöra vad som är ett anständigt och omtänksamt beteende, och därför måste våra beteenden på alla områden lagregleras. Och härmed introduceras ännu ett område på vilket individen fråntas ansvaret att själv känna av vad som är O.K. eller inte – fotografering. Frågan vi nu förväntas ställa oss själva vid ett fotograferingstillfälle blir inte längre ”tycker jag att det är schysst att göra så här?”, utan istället ”får jag göra så här för pappa staten?”.
Min främsta invändning mot detta förslag, som jag också både inledde och avslutade debatten med, är att det finns en kraftig övertro på lagstiftning som styrande inslag i människors liv. Folk struntar i dumma lagar, och finns det för många lagar orkar man inte hålla reda på dem. För många ologiska och omotiverade lagar gör att man allmänt tappar respekten för lagar, vilket potentiellt är ett jätteproblem i en rättsstat. Och slutligen – de som verkligen vill skada andra bryr sig naturligtvis inte ett skit om lagstiftning.
januari 24, 2011 den 12:55 e m
Mårten Schultz
Lagstiftningen behövs för att de som drabbas skall ha tillgång till ett rättsmedel. Som rättighetsliberal vänder jag mig emot att frekvensen av övergrepp har relevans för bedömningen av om det skall ställas upp ett förbud. Det räcker med att en enda person i en skyddsvärd situation omfattas av denna regel för att den ska vara legitim. Och själv är jag egentligen så intresserad av lagen som styrmedel heller. Jag vill att lagstiftningen ska ge den som utsätts en möjlighet att få upprättelse.
Dessutom så händer det här ofta. Särskilt bland kidsen är det vanligt förekommande med smygtagna sexfilmer och -bilder som sedan sprids. Jag tycker att det är uppenbart vrickat att det inte är straffbart om A i smyg filmar när hon har sex med B. Vidare: Om A sedan sprider filmen och lägger till meddelandet “film tagen i smyg” så kan hon kanske inte heller dömas för förtal. Och då är även spridningen tillåten.
Och då kan man inte förverka filmerna, och man kan inte heller döma ut skadestånd. Straffrätten har ju betydelse även för andra, sådana, rättsverkningar. (Se Jakobs inlägg på Juridikbloggen.) Det kan man ju beklaga. Jag beklagar själv att integritetsskyddet i svensk rätt i så stor utsträckning förutsätter en straffrättslig reglering. Men det är ju en mycket större sak.
januari 24, 2011 den 1:45 e m
David Bergkvist
Det tycks ju onekligen som det behövs lagstiftning på området. Det jag inte inser är varför “straffbestämmelsen inte ska gälla fotografering eller annan bildupptagning som utgör ett led i en myndighets verksamhet’” (se http://www.regeringen.se/sb/d/14153/a/159570). Om det nu är så kränkande att bli fotograferad när man t ex byter kläder i en provhytt, så inser jag inte varför t ex skatteverket ska få genomföra sådan fotografering.
Vidare så inser jag inte varför det bör vara tillåtet för mig att fotografera folk som t ex har sex i skogen, men inte folk som har sex i min lägenhet. (Med detta vill jag inte ha sagt att jag brukar påträffa folk som har sex i skogen eller i min lägenhet). Specifikt inser jag inte vad kriteriet “inomhus i en bostad” ska vara bra för.
januari 24, 2011 den 4:48 e m
Ola Berg
I USA har medborgare haft problem med den här typen av lagar när de velat dokumentera myndigheternas maktutövning. Poliser har tagit den upptäckta kameran i beslag med hänvisning till smygfotograferingsförbudet, det har senare konstaterats att fotograferingen inte stred mot lagen och medborgaren fick tillbaks sin kamera.
Men utan att maktutövningen kunde dokumenteras.
Grundlagsskydd för dokumentation av maktutövning skulle vara ett välbehövligt komplement. Då skulle inte heller poliser haft rätt att täcka över övervakningskameror vid beslag, t ex vid beslagen av helt ovidkommande datorer när de skulle beslagta TPB:s datorer.
januari 24, 2011 den 6:37 e m
Dags att göra upp med hederskulturen | Port Freedom
[...] utåt och ett skamfyllt och hemligt privatliv inåt? Kanske är det bäst att vi inför ett fotoförbud i offentliga rum, för att ytterligare skydda folk mot egen dumhet eller klantighet som riskerar [...]
januari 25, 2011 den 9:06 f m
Pär C
Nog för att det straffbara området kan behöva vidgas, smygfilmande hyresvärdar i duschen m m känns inte riktigt okey, men rimligtvis hade räckt med att utvidga tillämpningsområdet för ofredande och/eller sexuellt ofredande.
januari 25, 2011 den 11:59 f m
Beatrice Ask (M) är inte trovärdig när hon pratar om personlig integritet | Peter Lindén
[...] länkar: DN I SvD I Expressen I Dagens Juridik I Krassman I Johan Westerholm I Mårten Schultz I Juridikbloggen | [...]
januari 26, 2011 den 8:21 f m
REx
Det är väl ok att förbjuda “kränkande” fotografering i utrymmen där man normalt skall kunna förvänta sig att få vara ostörd som t.ex. toaletter, duschrum och omklädningsrum. Som komplement till förbudet att fotografera vissa skyddsobjekt.
Däremot så är det åt pipan om man tänker sig att förbjuda fotografering på offentliga platser, från offentliga platser eller andra platser dit allmänheten har tillträde. Om man kan se det med blotta ögat så skall det vara tillåtet att fotografera.
januari 26, 2011 den 10:02 f m
Bo Baldersson
Observera rekvisiten, som alla måste vara uppfyllda:
a) olovligen, b) på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet c) fotograferar eller annars med tekniska hjälpmedel d) tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme
Hur avgör man om handlingen är ägnad att kränka den enskildes integritet?
Det verkar vidare sakna betydelse om bilden förstörs direkt efter upptagningen. Det verkar som om brottet är själva det kränkande i att bli fotograferad.
januari 26, 2011 den 10:47 f m
Goodwin Strawman
“handlingen är ägnad att kränka”
Bedömningen i praxis kommer troligtvis handla om vad som är “typiskt” sett en kränkande handling d.v.s. det avgörs av domarens diskretionära prövning.
januari 26, 2011 den 10:19 f m
Björn W
REx mfl: det handlar ju t.ex. om (den faktiskt inträffade) situationen att en person fotar upp under en kvinnas kjol i en rulltrappa. Idag är detta inte straffbart om hon inte märker när fotot tas. Vill minnas att i det aktuella fallet var det en väktare som uppmärksammade ‘fotografen’.
En rulltrappa är inte den typen av utrymme att man automatiskt kan förvänta sig att vara ifred, men att hålla in en kamera under kjolen bör väl knappast vara tillåtet för det..?
Sen är det en annan sak att eventuell lagreglering så klart bör vara så snäv att det bara är verkligt integritetskränkande fotografering som förbjuds.
januari 26, 2011 den 10:40 f m
Bo Baldersson
I den mån jag kanske tillhör “mfl” så var min fundering om “ägnad att” innebär att det måste finnas ett uppsåt. Men det verkar som om “ägnad att” på vanlig svenska betyder “typsikt sett” (http://lawplanet.com/answers/5536).
Den som fotograferar någon under kjolen i rulltrappan behöver således inte visas ha för avsikt att kränka, utan det typsikt sett är kränkande.
Avsikten behöver ju inte vara att kränka, det kan ju till exempel vara ett uttryck för någon form av skruvad sexualitet.
januari 26, 2011 den 10:49 f m
Goodwin Strawman
Ops, hade jag läst hit ned först, skulle jag inte skrivit mitt svar till dig ovan. Sorry!