Migrationsverket utreder huruvida en anställd som lämnat en omdiskuterad kommentar på facebook kan jobba kvar på myndigheten, rapporterar radions Eko och Dagens Nyheter. Enligt min mening är detta en skandal: en i och för sig berömvärd anständighet får myndigheten att glömma medborgarnas frihet att ha och yttre politiska åsikter.

För även tjänstemän är medborgare. Ingen slutar vara medborgare bara för att man har ett offentligt jobb. Det som är svårt i ett offentligt jobb på en myndighet, är att man stundtals – på vissa myndigheter kanske mycket ofta – måste implementera lagstiftning som man inte tycker om. Det är dock i och för sig inget problem, utan är ett välkänt fenomen som går att hantera. Det finns nog ingen enskild person som helt håller med hela den svenska lagstiftningen. Icke desto mindre förmår många, förhoppningsvis de flesta, tjänstemän att implementera den.

Nu tolkas i och för sig den ifrågavarande tjänstemannens kommentar som vore han rasist. För det första kan man då väl anmärka att det ordet blivit någon form av generalbeskyllning för alla som törs påpeka att invandringen fört sociala problem med sig. Skällsordet rasist har blivit på ett liknande sätt innehållslöst som ordet fascist blev på 1970-talet. Vi saknar förmåga att skilja det lilla från det stora, och tolkningen av tjänstemannens kommentar som rasistisk är… kreativ, för att säga det minsta. Kommentaren är inte särskilt begåvad, men rasistisk? Nåväl.

Men även om vi förutsätter att kommentaren är rasistisk, är detta inget som Migrationsverket skall ha åsikter om. Talet om att verkets tjänstemän minsann påverkar enskildas liv och att därför vissa åsikter inte får förekomma, är gravt överdrivet, för att säga det minsta.

För när skiljde vi senast en tjänsteman i socialförvaltningen för att denna tycker att socialbidragstagare är lata? När skiljde vi senast en polis från tjänsten för att hon tycker att brottslingar är slödder? När skiljde vi senast en tjänsteman på Skatteverket från tjänsten för att hon tycker att skatterna i Sverige är orimligt höga?

Vi är selektiva i vår varseblivning. Upprörda blir vi över tjänstemännens privata åsikter i stort sett bara när det rör sig om invandring eller kön (men jag har känslan av att klimat snart kommer att segla upp som stark kandidat också). Senast vi hade ett liknande ärende på lite högre nivå rörde det åklagaren Hillegren som givit uttryck för uppfattningar om våldtäktsbrottet som inte föll i smaken (jag bloggade då om saken här och här). I det fallet, precis som i alla andra liknande fall, fick den goda smaken oss att glömma mycket grundläggande värderingar utan vilka vi hela vårt liberalt och socialistiskt präglade samhällsbygge blir rangligt och riskerar att störta samman.

Det allmänna skall ge fanken i vad medborgarna tycker och tänker. Det allmänna har, precis som andra arbetsgivare, rätt att av sina tjänstemän kräva att de sköter sitt jobb och att de är lojala mot myndigheten. Men det allmänna har inget att skaffa med tjänstemannens politiska inställning. Det får inte spela någon roll om någon är moderat, socialdemokrat, sverigedemokrat, vänsterpartist, anarkist eller vad som helst annars. Det allmänna skall inte styra våra politiska uppfattningar, utan skall implementera medborgarnas politiska uppfattningar.

Tjänstemannen i det aktuella ärendet har inte påståtts ha misskött sitt jobb. Han har inte påståtts ha bemött utlänningar på ett olämpligt sätt. Han har över huvud taget inte påståtts ha misskött sig. Han påstås ha olämpliga åsikter.

Men vad är en lämplig åsikt? Är bara folk välkommet på Migrationsverket som tycker att alla kulturer är lika sympatiska? Är bara folk välkommet som tycker att alla utlänningar är hjärtligt välkomna till Sverige? Är bara folk välkommet som tycker att den vid varje tidpunkt gällande utlänningslagstiftning är vishetens yttersta höjdpunkt?

Som alltid i yttrandefrihetssammanhang är det farligt att börja mixtra med yttrandefriheten, helt enkelt för att man inte vet var det slutar. Martin Niemöller sade avseende nazisternas förföljelse av oliktänkande:

Erst kamen sie für die Kommunisten, und ich habe nicht gesprochen, weil ich kein Kommunist war. Dann kamen sie für die Juden, und ich habe nicht gesprochen, weil ich kein Jude war. Dann kamen sie für die Katholiken, und ich habe nicht gesprochen, weil ich ein Protestant war. Dann kamen sie für mich, und jetzt war keiner mehr übrig der für mich hätte sprechen können.

[Först kom de för kommunisterna, men jag sade inget, eftersom jag inte var kommunist. Sedan kom de för judarna, men jag sade inget, eftersom jag inte var jude. Sedan kom de för katolikerna och jag sade inget, eftersom jag var protestant. Sedan kom de för mig, och då fanns inte längre någon som skulle ha kunnat tala för mig.]

Jag påstår inte att vi ens tillnärmelsevis är i närheten av någon systematisk förföljelse av oliktänkande. Jag påstår dock att det går häpnadsväckande fort när vi väl har börjat sålla mellan lämpliga och olämpliga åsikter. Vi måste akta oss om vi inte vill vakna en dag och märka att plötsligt en mängd åsikter och åsiktsyttringar är förbjudna. Det allmänna skall inte lägga sig i enskildas åsikter. Det är farligt.

Yttrandefriheten måste nämligen bestå i att få säga smaklösa, dumma, motbjudande och inskränkta saker, som jag inte tröttnar på att betona.