Roman Polanski kunde inte undkomma rättvisan längre. Efter att mer än trettio år hållit sig undan det amerikanska rättsväsendets tentaklar och kraven på att han skulle fullgöra sitt straff drogs han till slut inför skranket (om än inte bokstavligen).

Gripandet gav reaktioner. Polanski har mäktiga vänner. Framstående regissörer som kräver hans frisläppande och manar till aktioner. Kändisar som revisionistiskt hävdar att det säkert inte var någon riktig våldtäkt – trots att Polanski erkänt. Och ingen mindre än Frankrikes president har ägnat sig åt att försvara Polanski, och bidrar indirekt till fördomen om en fransk elit som ser människor som statister i kulturens tjänst.

Nu har även svenska media ställt sig bakom Polanski-försvaret. Expressen har således liksom många andra tidningar publicerat Polanskis debattartikel – ett förfärligt pekoral BTW – om varför det är synd om honom. Ett brev, som enligt Expressens kulturredaktör, handlar om varför Polanski ska sluta ”jagas” av amerikanskt rättsväsende. (Ordet ”jagas” i det sammanhanget är avslöjande – Polanski är villebrådet, offret.)

Isobel H-K , i samma tidning, reagerar på publiceringen av Polanskis brev. (Och får omedelbart mothugg av kulturredaktören.) Hon undrar varför ingen bryr sig om brottet. (Som behandlas i förhöret här.) Eller rättare sagt, varför har inte brottet fått alls den uppmärksamhet i diskussionen som frågan om varför en gammal man skall jagas för brott som ligger så långt tillbaka.

Det kan man verkligen undra. Debatten på kultursidorna illustrerar att många kulturskribenter verkar ha trampat sönder sina moraliska kompasser. I en text kan t.ex. man läsa insinuationer att processen mot Polanski är driven av åklagarens äregirighet eller fåfänga. Utan att över huvud taget relatera till brottet i sig.

Frågan här är egentligen den eviga som aktualiseras vid gamla brott där ingen tidigare lagförts: Skall de någonsin preskriberas? I sådana fall varför? Och när? Framför allt så aktualiserar Polanski-fallet alltså frågan om preskriptionens principer.

Vilka borde principerna vara enligt Polanskis apologeter? Det är i vart fall rimligt att avkräva den som nu hävdar att Polanskis brott borde ligga så långt tillbaka att straff inte borde utkrävas att de är konsekventa. Och är man konsekvent så måste man alltså anse att en grov våldtäkt av en trettonåring skall preskriberas inom trettio år, eller något åt det hållet. Jag har själv svårt att se skälen för en sådan allmän preskriptionstid. Särskilt inte när brottet är erkänt.

Det om juridiken. När det gäller debatten så kan man fundera över – som Isobel gör -varför så många tycks ha glömt bort brottet i sig. Och tanken på en för alla likvärdig rättvisa.

About these ads