Nej.

Jag tänker självklart inte försvara incest. Men i denna hopplösa debatt vill jag försvara en presumtion, presumtionen mot straff. Det är svårt att hitta en värre fråga att göra det i. Det är ju så ofräscht med incest. Som tidelag och elakare former av SM. Sådana saker de flesta av oss helst inte vill tänka på. Men skall det vara förbjudet? Inför brottsbalkens införande avstyrktes det av de utredningar som tittade på frågan. Förbudet höll man dock fast vid.

Om man bortser från de rent moraliska aspekterna till en början så är det svårt att hitta några goda argument för incestförbudet under förutsättning att man håller fast vid grundpresumtionen om att förbud är undantaget och friheten huvudregeln. Incest som innebär övergrepp skall naturligtvis vara förbjudet – men för det behövs inte den särskilda incestregeln. Det finns det andra regler som tar hand om. Våldtäkt mot barn gäller även här, till exempel. Dessutom kan det finnas genetiska skäl som talar för att motverka att reproduktion sker inom familjer. Men i sådana fall så är det reproduktionen som skall beivras – inte det sexuella umgänget i sig. (Om det nu är så att det finns genetiska skäl som talar för det.)

Kvar står egentligen bara de moraliska argumenten. De ringer ovanligt starkt i det här fallet. Det finns nog få direkt moraliskt grundade straffbud som så många är beredda att skriva under på som incestförbudet. Konsensus får mig alltid att bli skeptisk och det än mer i värdefrågor. Men ingen är immun mot värdepåverkan – jag reagerar med samma instinktiva motvilja mot incest som de flesta andra.

Men det räcker inte med moraliska instinkter för att backa upp ett förbud. Att många – som jag själv – ogillar incest på ett moraliskt plan är ett dåligt argument för förbud. Ett förbud skall som utgångspunkt i alla fall kunna stödjas på argument om att det syftar till att hindra att människor skadas. Det är idag en allmän uppfattning bland författare om straffets legitimitet . ”most writers on our subject have endorsed a kind of ”presumption in favor of liberty”, konstaterar Feinberg, J Feinberg, Harm to Others, s. 9.) Frivilligt sexuellt umgänge mellan vuxna, fullt friska familjemedlemmar skadar ingen.

Ur principiell synvinkel borde det inte vara straffbart. Men vi behöver inte gilla det för det.

*

Se för en mer klassisk värdekonservativ inställning här  och, med en liknande framtoning, här.

Den där feinbergska presumtionen hänger generellt sätt väldigt löst bland svenska ”liberaler”.