Svenska dagbladet innehåller idag en ledare som jag ändå måste beteckna som besynnerlig. Tidningen ondgör sig över den debattartikel som socialdemokraten Björn Fries och kriminologen Jerzy Sarnecki publicerade i lördags. Varför lördagens debattartikel är ”moraliskt tondöv”, framgår enligt min mening inte riktigt, men om jag inte förstår ledaren helt fel, handlar det om att Fries och Sarnecki väljer fel perspektiv, nämligen gärningsmannens, inte offrets. Straff påstås dock av Svenska dagbladet vara rättsstatens sätt att visa skillnaden mellan rätt och fel, och alltså handla om offret, inte om gärningsmannen.

Sakta i backarna. Det här är en argumentation som förbryllar, och det alldeles oavsett om man råkar hålla med Fries och Sarnecki eller ej. Argumentationen går nämligen inte ihop för fem öre.

För det första det där om att straff är rättsstatens sätt att visa på skillnaden mellan rätt och fel. För att det här skall gå ihop, måste man välja ett av två perspektiv. Antingen så är det staten (i det här fallet rätts-staten) som visar skillnaden mellan rätt och fel. Straffar inte staten, upplöses skillnaden mellan rätt och fel. Väljer man detta perspektiv, är staten alltså orsaken till skillnaden mellan rätt och fel. I så fall skulle det vara politikernas sak att via strafflagstiftningen bestämma skillnaden mellan rätt och fel. Jag hoppas att vi ändå har mer moralisk ryggrad än att vi behöver Salin eller Reinfeldt för att berätta för oss hur vi skall bete oss, och jag hoppas också att Svenska dagbladet litar lite mer på individen än så.

Det andra perspektivet är att staten så att säga förstärker de sociala koderna genom att straffa. Individerna vet själva vad som är rätt och fel, men får medhåll av staten genom att straff delas ut. Det här är ett perspektiv som jag skulle kunna acceptera (trots att jag inte är övertygad om att det stämmer), men frågan är vilken roll i så fall straffets hårdhet spelar. Om statens uppgift i sammanhanget är att tydligt ställa sig på offrets sida, kan det väl inte spela någon roll om gärningsmannen låses in under fyra eller fem år? Straff som straff, signal som signal.

Man skulle kanske kunna säga att fem års straff är en mera eftertrycklig solidaritetsförklaring än fyra år. Kanske. Men jag förstår inte på vilket sätt. Det är som att ett instämmande i en diskussion med en annan talare blir mera äkta för att det skriks istället för att framföras i sansad ton.

Sedan det där med offercentrering. Där är vi tillbaka till min käpphäst avseende straffets syfte. Är straffets syfte att rehabilitera gärningsmannen så att denna inte begår nya brott (individualprevention)? Är straffets syfte att visa för alla att staten menar allvar med sina straffhot, så att alltså den enskilda gärningsmannen instrumentaliseras för det större samhälleliga goda (allmänprevention)? Eller är straffets syfte att släcka offrets blodtörst för den oförrätt som vederfarits henne (vedergällning)?

Fries och Sarnecki argumenterar ganska tydligt med individualpreventionen i åtanke. Detta kan väl knappast vara fel: om statens uppgift är att skydda medborgaren mot brott, måste väl åtgärder som leder till att en gärningsman inte upprepar sitt brott vara ett förnuftigt uppfyllande av denna funktion. Men det tycks inte Svenska dagbladet anse. Det är gärningsmannacentrerat och därför på oklara grunder fel att tänka så. Ok, återstår allmänprevention och vedergällning.

Svenska dagbladet tycks inte vara särskilt intresserat av allmänpreventionen. På sin höjd kan tidningen sägas vilja allmänprevenera genom att allmänheten ser vilka  stränga straff som lagen har i beredskap för styggingarna. Skall man förlänga denna tankegång, tycks egentligen skamstraff vara mycket bättre än fängelsestraff. Piska gärningsmännen! Sätt upp skampålar på torgen igen! Låt allmänheten se brottslingens förnedring, så att alla blir rädda för att sätta sig emot lagen!

Jag vill inte tro att tidningen tycker så. Jag kan inte heller föreställa mig att en potentiell brottsling tänker: ”Oj, nu är det visst fem istället för fyra års fängelse för det här brottet – bäst att låta bli att begå brott.” Hårdare straff har, vilket också är Fries och Sarneckis nummer, ingen särskild påverkan på benägenheten att begå brott.

Återstår vedergällning, och jag kan inte tolka Svenska dagbladet på något annat sätt än att det är det som tidningen är ute efter – hämnd. En kvinna har våldtagits, alltså skall våldtäktsmannen låsas in och nyckeln kastas i sjön. Eller ännu bättre, kanske, våldtäktsmannen kastreras. Öga för öga, tand för tand, om det nu får offret att känna sig bättre.

Jag tror i och för sig att vedergällning i det allmänna medvetandet är straffets främsta funktion. Jag tror att folk i gemen på något grumligt sätt räknar upp år i fängelse mot offrets smärta (hur dessa två storheter jämförs med varandra, är oklart). Därmed är inte nödvändigtvis sagt att det är rätt att också låta vedergällningen vara straffets funktion i lagstiftningen.

Om Svenska dagbladet hade haft vett att problematisera frågan, hade tidningen kanske kunnat bidra till en förnuftig debatt. Som det är nu, ropar tidningen efter blod och förnedring. Jag undrar hur offret blir mindre slaget, mindre våldtaget eller mindre rånat genom att gärningsmannen låses in under fem istället för fyra år, och jag undrar vad Svenska dagbladet vill åstadkomma med sin solidaritetsförklaring med våra lägsta instinkter. Men tidningens rop på vedergällning kanske handlar om magreflex snarare än om tanke.

Vilket i så fall innebär att tidningen inte argumenterar, utan i bästa populistiska anda appellerar till våra instinkter.