Varje termin så är jag med i en paneldebatt för nya studenter på juristlinjen. På debatten finns det företrädare för de flesta traditionella juristkategorier: Jag är (den för studenter svårfångade) forskaren, det finns en domare, en affärsjuridiskt orienterad advokat, en bolagsjurist, en åklagare och – inte minst! – Douglas Johnson-Roos. Och så finns det en försvarare, för det mesta Juridikbloggens Johan Åkermark.

En sak som Johan brukar framhålla under debatterna för studenter, som överlag tycker att Johan har det coolaste jobbet bland panelens ledamöter – det här är innan juristutbildningen hjärntvättat studenterna att anse att företagsöverlåtelser är intressantare – är hur viktig försvararen är för sin klient redan under förundersökningen och framåt.

Försvaren är ofta den enda som står på den misstänktas sida. Och mot sig står oerhört mäktiga krafter: Staten, genom åklagaren och det rättsväsende som kanske frihetsberövat den misstänkta personen. I uppmärksammade fall så har den misstänkta inte sällan också allmänheten och medierna mot sig. Tidningarna skriver om brottet – ett mord, ett sexualbrott, en omfattande narkotikahärva – och piskar upp stämningar. Idag spiller mediebevakningen ofta över i de sociala medierna: Det bildas hatgrupper och kampanjer mot den misstänkta personen, på Facebook, bloggar, och i andra fora. Oskuldspresumtionen omhuldas förhoppningsvis fortfarande av den domstol som senare eventuellt får i uppgift att döma i målet. Men i alla andra sammanhang är den misstänkta personen dömd – i en sådan situation kan det nog upplevas som att alla är emot en.

Utom en person. Försvaren. Den enda som tveklöst sitter i den misstänktas ringhörna.

Försvaren får ensam rollen av ett slags rättsstatens värn, mot prematurt skuldbeläggande, för den enskildas rätt till sin oskuldspresumtion.

Varifrån kommer denna gråtmilda panegyrik över försvarsadvokaten, tänker ni nu. Det är naturligtvis affären med den sexbrottsmisstänkte före detta polischefen som spökar. Sällan har väl en sådan mur av förakt och klander byggs upp på så kort tid. Media skriver om fallet, med namn och bild på den misstänkta. Detaljer ur polischefens sexliv, även detaljer som inte har med några brottsmisstankar att göra, fläks ut på löpsedlar. De sociala medierna mobiliserar sitt ogillande. Krönikörer tar fallet som utgångspunkt för svepande bedömningar av ”kvinnosynen” hos polisen. Polisens ledning går ut offentlig och kritiserar den misstänkta (häktade) personen och betecknar det som ett svek.

I allmänhetens, medias och polisorganisationens ögon är snuskgubben redan dömd. Och i det läget finns det bara en person som backar upp den misstänkta personen. Försvararen. Det skall de av oss, som värnar om oskuldspresumtionen och att även misstänkta personer skall ha rätt till sin integritet, vara tacksamma för.

Han kan ju faktiskt vara oskyldig.