Mårten Schultz har redan skrivit om nyheten att facket måste betala skadestånd för sin blockad i samband med Vaxholmskonflikten. Jag läser i DN att Byggnads Ordförande Hans Tilly ställer sig frågande till Arbetsdomstolens dom om att förbundet ska betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader om 2,7 miljoner kr ”eftersom domstolen tidigare godkänt och gett grönt ljus” för Byggnads att vidta stridsåtgärder. Längre ner i artikeln kan man läsa följande.
Arbetsdomstolen tog ett interimistiskt beslut för fem år sedan. Då hade vi rätten på vår sida, säger Hans Tilly.
Det ligger i sakens natur att ett interimistiskt beslut är provisisoriskt och därmed kan ändras. Den som vidtar åtgärder (Byggnads) på grundval av ett interimistiskt beslut bör vara medvetna att de själva står risken om beslutet senare ändras. Det är vad som hänt nu och är inget konstigt i sig. Abetsdomstolen skriver följande i sin dom (sid. 56).
Frågan är vidare om det bör ha någon betydelse att Arbetsdomstolen i ett senare skede, när stridsåtgärderna redan vidtagits, i sitt interimistiska beslut inte fann att det förelåg sannolika skäl för att stridsåtgärderna var otillåtna. I beslutet konstaterade domstolen att det på den då föreliggande utredningen inte gick att dra några tillräckligt säkra slutsatser om stridsåtgärdernas förhållande till de EG-rättsliga reglerna. Domstolens majoritet avslog bolagets yrkande och följden av beslutet blev att stridsåtgärderna kunde fortsätta. Enligt de fackliga organisationerna bör denna omständighet också vägas in vid den bedömning som nu ska göras. Arbetsdomstolens interimistiska beslut innebar emellertid inte att Arbetsdomstolen med någon hög grad av säkerhet uttalade sig i fråga om stridsåtgärderna tillåtlighet. Det bör därför inte till-mätas någon betydelse i detta sammanhang.
Sedan kan man diskutera sakfrågan, om utstationeringsdirektivet är rätt utformat eller om EG-domstolen tolkat regelverket rätt, men det förtjänar en egen debatt. Personligen anser jag att fack ska få vidta stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal med utländska företag som är stationerade i Sverige förutsatt att följande förutsättningar är uppfyllda.
De villkor som krävs av den svenska arbetstagarorganisationen ska:
1. motsvara villkoren i ett centralt branschavtal som tillämpas i Sverige på motsvarande arbetstagare,
2. bara avse minimilön eller andra minimivillkor på vissa områden,
3. vara förmånligare för arbetstagarna än det som följer av lag.
Det är i enlighet med EG-rätten och också vad regeringen föreslår i en proposition. På detta sätt upprätthålls det svenska systemet med kollektivavtal samtidigt som man värnar den fria rörligheten och rätten för utländska företag att stationera arbetstagare i Sverige.
Media och bloggar
SvD, Per Altenberg, Mark Klamberg
23 kommentarer
Comments feed for this article
december 2, 2009 den 2:27 e m
profanum_vulgus
Men man kan väl inte grunda skadestånd för otillåtna stridsåtgärder för den tid som dessa varit tillåtna?
Det interimistiska beslutet gäller ju tills något annat beslutas, det är inte ett icke-beslut. Om arbetsdomstolen nu var så osäker att man inte kunde fatta ett beslut så borde man ju inte heller gjort det utan hänskjutit frågeställningen.
december 2, 2009 den 2:35 e m
Mark Klamberg
AD skrev i sitt interimistiska beslut att det inte gick att dra några tillräckligt säkra slutsatser om stridsåtgärdernas förhållande till de EG-rättsliga reglerna. Det fanns således en risk för att stridsåtgärder skulle anses oförenliga med EG-rätten, en risk som Byggnads tog på sig och accepterade när de vidtog stridsåtgärderna.
december 2, 2009 den 2:44 e m
profanum_vulgus
Klamberg:
Men så kan man ju inte utforma ett beslut, det måste väl ändå ha stått i protokollet?
december 2, 2009 den 2:46 e m
Mark Klamberg
AD återger det interimistiska beslutet på detta sätt i sin dom, protokollet från den 22 decmber 2004 har jag inte läst.
december 2, 2009 den 3:11 e m
Per Altenberg – ett liberalare Sverige » Blog Archive » Byggnads diskriminering av Laval
[...] även vad Mark Klamberg och Mårten [...]
december 2, 2009 den 3:22 e m
profanum_vulgus
Klamberg:
Jag har inte heller sett själva handlingen. Men det verkar ju konstigt att avfatta ett beslut som ”Jag vet inte”, ett interimistiskt beslut ska ju avgöra frågan tills vidare, det är ju poängen. Vad jag vet är det inte helt reglerat men skälen till beslutet ska ju framgå av beslutet (ibland införs de i protokollet vilket jag anser är felaktigt). Rätten kan ju inte heller som skäl ange att den inte vet.
Om det finns ett beslut som ger facket rätt så hade de ju också rätt under tiden som beslutet gällde (även om det inte var rätt).
december 2, 2009 den 3:45 e m
Mark Klamberg
Jag jämför gärna med ett avgörande som vi diskuterade på grundkursen i folkrätt, ”Pulp Mill” vid Internationella Domstolen (ICJ).
Uruguay ville bygga ett pappersbruk vars produktion riskerade att förorena vatten i Argentina. Argentina begärde ett interimistiskt förbud för Uruguay att bygga pappersbruket. Jämför med Laval som ville ha ett interimistiskt förbud mot stridsåtgärder.
ICJ avslog Argentina begäran men konstaterade samtidigt att Uruguay stod risken att domstolen i sitt slutliga beslut kunde döma till Uruguays nackdel. Jämför gärna med AD som avslog Lavals begäran om interimistiskt förbud.
december 2, 2009 den 10:17 e m
Avokadon
Att det interimistiska beslutet inte gick Lavals väg betyder ju inte att det är fritt fram för facken att vidta stridsåtgärderna från den dagen till dess att dom meddelas. Det skulle vara väldigt märkligt om ett interimistiskt beslut skulle få den effekten.
Samma princip gäller ju i många andra frågor, inte bara inom folkrätten som Marks exempel. Om någon exempelvis yrkar på interimistiskt förbud med stöd av någon av de immaterialrättsliga lagarna och sådant inte meddelas men den slutligaa domen går kärandens väg är ju svarandens ansvarig för sådana intrång som han gjort sig skyldig till även efter det interimistiska beslutet. Samma gäller inom det marknadsrättsliga området.
december 3, 2009 den 8:15 f m
Andreas
Instämmer med Avokadon: Vid det interimistiska belsutet har AD prövat om det fanns sannolika skäl för att stridsåtgärden var olovlig vid denna tidpunkt och utifrån den rättsliga argumentationen som den hade presenterats vid detta tillfälle. Att AD skriver att det inte kan dras klara slutsatser är således helt i sin ordning i ett interimistiskt beslut.
Den rättsliga argumentationen har sedan dess förändrats och frågan om hur man ska bedöma svenska stridsåtgärder mot EG-rätten har sedan dess klarnat. Då är det inte så konstigt att AD bedömer frågan annorlunda jämfört med det interimistiska beslutet.
december 3, 2009 den 8:55 f m
profanum_vulgus
Avokadon och Andreas:
Ska man då kunna få skadestånd och ansvar för annat rättande efter interimistiska beslut också?
Om en person utsätts för tvångsvård och detta fastställs i länsrätten och sedan upphävs i den slutliga domen, ska då de som hållit personen frihetsberövad dömas för olaga frihetsberövande?
En förälder som får ensam vårdnad interimistiskt och efterlever det ska dömas för egenmäktighet med barn om vårdnaden sedan går över till den andra föräldern i domen?
En person som interimistiskt får kvarsittanderätt i en bostad ska dömas för olaga intrång om detta ändras i domen?
Kan man dra det ännu längre så att man även kan ansvara för att ha rättats sig efter en felaktig dom?
december 3, 2009 den 1:32 e m
Andreas
Profanum:
Det var många frågor och eftersom jag arbetar med förvaltningsrätt vill jag passa i frågorna om vårdnad och kvarsittanderätt.
Naturligtvis är det underligt när domstolen kommer till en slutsats i till exempelvis ett interimistiskt förordnande som inte synes vara samstämmigt med det slutliga avgörandet. Det finns det fler exempel på, exempelvis när en skattskyldig begär anstånd med att betala skatt enligt ett beslut han eller hon överklagat. Dvs att den skattskyldige inte vill betala skatten i väntan på domstols avgörande. Där kan det bli så att anstånd inte medges, men att rätten ändå kommer att bifalla överklagandet. Oftast handlar det dock om att den rättsliga argumentationen vid prövningen av anståndsfrågan inte är färdig, eller att rättsläget i frågan senare klarnar eller att nya omständigheter tillkommer.
Vad gäller frågan om ett fackförbunds ansvar torde det råda konsensus om att domstolens interimistiska förordnande inte fråntar fackets ansvar för en blockad.
Vad gäller tvångsvården tolkar jag din fråga som att du menar ett hovrättsavgörande (eller RegR) när du menar slutlig dom. Visst kan en chefsöverläkare som beslutat om tvångsvården ställas inför ansvar för detta, precis som länsrättens ledamöter torde kunna anses ha ett ansvar när de bifallit en ansökan som sedan undanröjs.
december 3, 2009 den 2:49 e m
profanum_vulgus
Andreas:
Men innebär det då att skatteverket har begått ett olovlig tillgrepp av pengarna däremellan?
T.ex. omedelbart LVU ska underställas länsrätten inom en vecka, sedan bereds det för slutlig dom. Om den slutliga domen nekar LVU men barnet varit omhändertaget under tiden. Har då de som följt det tillfälliga beslutet olovligen frihetsberövat barnet?
december 4, 2009 den 8:18 f m
Magnus
En svensk arbetstagarorganisation vidtog stridsåtgärder mot ett lettiskt bolag, som hyrde ut arbetskraft från Lettland till företag som bedrev verksamhet i Sverige. En annan svensk arbetstagarorganisation vidtog sympatiåtgärder mot det lettiska bolaget. Bolaget hävdade då bl.a. att stridsåtgärderna stred mot EG-rätten och begärde därför att Arbetsdomstolen interimistiskt skulle häva stidsåtgärderna (AD 11/2004). Vid prövningen av det interimistiska yrkandet – som alltså inte är ett avgörande av frågan i sak – uttalade Arbetsdomstolen bl.a. följande sammanfattning ”Arbetsdomstolen finner att den hittillsvarande utredningen i målet inte ger stöd för att de vidtagna stridsåtgärderna är otillåtna. Bolagets yrkande om interimistiskt förordnande skall därför avslås.” Arbetsdomstolens ställningstagande vad gäller det interimistiska förordnandet innebär naturligtvis inte att de vidtagna stridsåtgärderna därmed är tillåtna, det innebär bara att det vid det prövningstillfället inte är så pass sannolikt att de är otillåtna att de därför skall omedelbart skall hävas. Samma sak är det med alla beslut av interimistisk karaktär, exempelvis häktningar, inhibitioner, omedelbara omhändertaganden. De baseras på det utredningsmaterial som är tillgängligt vid beslutstilfället, men innebär inte att själva sakfrågan kan få en annan utgång.
Att Arbetsdomstolen avslog det interimistiska yrkandet att häva stridsåtgärderna innebar därför inte att stridsåtgärderna därmed var tillåtna. Numer står det ju också klart att stridsåtgärderna varit otillåtna.
december 4, 2009 den 9:46 f m
profanum_vulgus
Magnus:
Men innebär det då att t.ex. häktespersonal och familjehemspersonal ska bli skadeståndsskyldiga för tiden som de frihetsberövat den som inte skulle frihetsberövas?
december 4, 2009 den 10:34 f m
Avokadon
PV: nej – det gör det inte. Det ligger ju inget olovligt eller felaktigt i det bara för att det sedan vid en slutlig dom blir ett frikännande.
Om de inblandade har begått tjänstefel vid beslutsfattandet (dömandet) kan det vara annorlunda. JK har ju t.ex. nyligen anmält två domare till personalansvarnämnden (eller vad den nu heter) när de i domskälen till en fällande dom tog in uppgifter från en annan förundersökning än den i målet.
Däremot ersätter ju staten personer som har suttit häktade om de sedan frikänns – som jag antar att du vet? Samma gäller vid resning och därpå eventuellt följande frikännande – Joy Rahman fick väl 10 mkr om jag inte minns fel.
Systemet är alltså detsamma i straffrätten som i AD:s fall och i övrigt i civilprocess såtillvida att staten – som är den åtalades motpart – ersätter den åtalade som frikänns för den skada han har lidit av det interimistiska beslutet att frihetsberöva honom.
Enskilda medlemmar som blockerade Laval hålls ju inte ansvariga för skadan av AD, utan det är ju förbundet som part som är ansvarigt. Samma sak gäller staten som part.
december 4, 2009 den 10:49 f m
profanum_vulgus
Avokadon:
Nej det är ju precis det jag säger.
Precis, staten ersätter dem (närmast symboliskt) i vissa fall. De som har handlat efter det interimistiska beslutet behöver inte ersätta någon för att de har rättat sig efter beslutet. Så med konsekvens borde då staten ersätta laval för den tid som det interimistiska beslutet gällde.
Men det är ju inte enskilda medlemmar som blockerat.
Och hur är det då med t.ex. kvarsittanderätt i hemmet och vårdnad,boende och umgänge. Då är det allmänna inte part, men det utgår ändå inget skadestånd från de som rättat sig efter ett interimistiskt beslut som sedan ändras.
december 4, 2009 den 10:58 f m
Avokadon
PV: en sista kommentar från mig:
En sökande som får ett interimistiskt förbud (eller annat beslut) men sedan förlorar den slutliga prövningen har ju ett strikt ansvar för att ersätta svaranden den skada denne har lidit pga. förbudet och måste ställa säkerhet för denna skada, se RB 15:6 om säkerheten. Med ditt resonemang borde ju inte sökanden behöva ersätta svaranden i sådana fall heller, eller?
Svaranden har en något annorlunda situation och är om han fortsätter med den verksamhet (blockad, intrång i varumärke eller vad det nu kan vara) som käranden har begärt skall förbjudas så gör han det på eget ansvar fram till dess att slutlig dom meddelas. Att ett interimistiskt beslut går svarandens väg är förstås en indikation på hur processen kan tänkas sluta – men det är, som Andreas skrev ovan, ingalunda säkert att det blir så. Att domstolen inte biföll Lavals interimistiska förbudsyrkande skall ju inte tolkas motsatsvis som att de godkände fackens blockad som tillåten, domstolen kom bara fram till att den inte skulle förbjudas. Däri ligger den avgörande skillnaden.
Jämför slutligen med situationen att Laval inte framställt något interimistiskt yrkande och AD således inte hade prövat frågan, då hade ju naturligtvis facket varit skadeståndskyldigt för hela blockadperioden (som jag antar att det rör) – finns ingen anledning att minska deras ansvar bara för att det inte förbjöds interimistiskt.
Vad gäller dina exempel på slutet om kvarsittanderätt m.m. vet jag inget om hur rättsläget ser ut och har alltså ingen åsikt.
december 4, 2009 den 11:22 f m
profanum_vulgus
Avokadon:
Det handlar ju bara om kvarstad, och att man särskilt reglerat detta borde väl rimligen betyda att det inte är en generell regel. Dessutom krävdes väl ingen säkerhet av facket?
Men då är det inget beslut, då är problemet ett helt annat.
Nu förutsatte vi ju att det fanns ett beslut och att ena parten rättat sig efter detta och sedan får betala skadestånd för att rätta sig efter beslutet.
Ja så är det ju. Precis som om häktespersonalen låser in någon utan häktningsbeslut eller om ett familjehem kidnappar ett barn utan beslut.
december 4, 2009 den 2:05 e m
Björn
När kommer en juridisk kommentar till den franska idén om särlagstiftning för att kunna tillåta ”islamsk finansiering”? Är det möjligt med hänsyn till EG-rätten, och skulle det kunna bli aktuellt i Sverige?
december 4, 2009 den 3:07 e m
Avokadon
PV: domstolens beslut var ju inte ett godkännande av fackens blockad utan ett avslag på Lavals begäran om förbud. Om du inte tycker att det finns en skillnad mellan dessa två sakerna så tror jag att du kommer bli överraskad fler gånger av domar.
Kravet på säkerhet i 15:6 rör alla interimistiska åtgärder enligt 15 kap och inte bara kvarstad. 15:3 ger utrymme för väldigt många andra typer av åtgärder.
december 4, 2009 den 3:18 e m
profanum_vulgus
Avokadon:
Det som överraskar är väl att fatta ett beslut som inte utgör ett beslut. Men om beslutet inte var ett beslut så är ju inte domen konstig.
Men nu hade man väl inte krävt någon säkerhet?
december 4, 2009 den 6:14 e m
Goodwin Strawman
Man kan väl konstatera att interimistiska beslut inte är särskilt rättssäkra, då beslutet bygger på ett undermåligt underlag och medför ej förutsebara konsekvenser.
december 5, 2009 den 10:39 f m
profanum_vulgus
Goodwin:
Fast ibland måste ju saker beslutas innan det är helt utrett hur det ska bli.