Dagens Nyheter rapporterar idag om att Sveriges konsumenter kräver att sms-lånen förbjuds. Visst, det kan man göra – det bör man kanske göra. Men inbilla er inte att problemet försvinner.

Sms-lånen är tveksamma på alla plan. Jag kan förvånas över att någon går på det dumma knepet att det skulle vara en bra idé att låna 3 000 kr. och betala 3 300 kr. tillbaka om en månad: hur är man funtad, kan jag undra. Icke desto mindre är det en trist realitet att alltför många personer, utbildade som outbildade, är beredda att betala ohyggliga pengar för ett kort lån för att tillfredsställa ett begär eller för att på ett vansinnigt dyrt sätt ta sig ur en tillfällig svacka. Sms-lånen är tydligen en guldgruva, och någon större tveksamhet att utnyttja människors dumhet eller trångmål (i den ordningen) verkar inte finnas hos de finansbolag som står bakom lånen.

Så visst kan man leka med tanken att förbjuda sms-lån eller att åtminstone göra konsumentkreditlagen, med dess krav på kreditprövning med mera, användbar på sms-lånen. Då har man skjutit budbäraren.

Budskapet är dock kvar: det finns alltför många människor som är beredda att låna till kortfristig konsumtion. Detta  begär efter snabba pengar försvinner inte för att man förbjuder sms-lån. Det kommer snart att komma ett nytt sätt att skuldsätta sig effektivt och grundligt – mark my words.

En processrättslärare i England sade till mig att det finns två saker i livet som är säkra: på lång sikt är vi alla döda, och ekonomisk aktivitet följer alltid den mest lönsamma stigen. Han hade helt rätt: ett förbud av sms-lånen kommer inte att lösa problemet med överskuldsättning – andra sätt kommer att uppfinnas.

En annan fråga och besvärande detalj är faktiskt om ett förbud av sms-lån kommer att vara juridiskt möjligt. I den mån det rör sig om utländska europeiska kreditgivare som erbjuder lånen, innebär nämligen ett förbud av sms-lån att Sverige inskränker kapitalets fria rörlighet, och den får medlemsstaterna inte ingripa i hur som helst. Med andra ord är Sveriges juridiska rörelsefrihet inskränkt har. Det kan alltså mycket väl hända att Sveriges konsumenter skjuter förbi målet.

Personligen kan jag tycka att den som tar sms-lån sätter sig i sin egen obäddade säng. Det är alltså inte ”de här lånen” som förstört en människas liv, det är faktiskt – och jag tycker att det är viktigt att konstatera här – den ifrågavarande människan själv. Detta leder inte nödvändigtvis till att jag skulle vara emot ett förbud, även fast jag måste erkänna att jag principiellt är mot förbud mot verksamheter som ganska öppet skyltar med de tveksamt höga räntor som tas. Ett förbud känns ganska främmande från min liberala synvinkel, men jag kan hålla med om att det från en välfärdsideologisk synvinkel kan vara befogat.

Til syvende og sidst kommer det ändå att göra vare sig till eller ifrån: ekonomisk aktivitet följer alltid den mest lönsamma stigen – människans kortfristiga tänkande.