Utåtriktade jurister som bryr sig om rättsstatsideal har gillat Göran Lambertz - en justitiekansler som inspirerat inte bara genom utövandet av sitt uppdrag utan också hur han har gjort det. Den kansler som nu lämnar sitt arbete har bättre än några andra jurister i motsvarande nivå insett vikten av att rikta sig inte bara till juristerna utan till alla – genom att medverka i det offentliga samtalet, genom att ställa upp när journalister ringer och tv-program behövde sakkunskapen. Sådant tar tid. Ofta obetald tid. Den jurist i en justitiekanslers, ett justitieråds, eller någon annan hög juristposition (åklagare, domare, advokat) som lägger tid på att försöka förklara juridikens mekanismer gör det av idealistiska skäl. Sådan idealism ska en rättsstat vara tacksam för.

Många har därför under Lambertz sista dagar som JK givit uttryck för den typ av tacksamhet som särskilt framträdande företrädare för offentliga uppdrag förtjänar. Många har också noterat sättet som Lambertz lämnar sitt uppdrag på. Vår hitintills mest aktivistiska JK lämnar uppdraget med pistolerna i händerna. Här på Juridikbloggen har andra redan skrivit om JK:s beslut rörande informatörshanteringen hos polisen och JK Lambertz sista ställningstagande för rättssäkerhetsfrågorna. Men yttrandet i den s.k. Hillegren-affären har passerat de flesta förbi.

Hillegren var åklagaren som uttalade sig osmidigt om våldtäktsbrottet i SvD i sommaren och som därefter fick löpa gatlopp i pressen. Hillegren blev därefter offentligt desavourerad av sin chef. En chef som också passade på att förklara för pressen att Hillegren inte längre skulle handlägga sexualmål.

Här någonstans beslutade sig svenska media för att såga av den gren de sitter på. Mest besynnerligt var den förtjusning som DN i sin huvudledare gav uttryck för efter att Hillegren blivit åthutad för att ha uttryckt en åsikt – nota bene: bara en åsikt – i media. Så ser det ut när en svensk tidning glömmer bort tryckfrihetens grunder. Hillegrens grundlagsskyddade rätt att fritt få meddela sig till tidningar nämndes inte med ett ord.

De rättsvårdande myndigheterna har i vilket fall tagit tryckfrihetsfrågan på större allvar än journalisterna. Frågan om Hillegren utsatts för repressalier prövades av JK Lambertz i elfte timmen. Och Lambertz kom fram till att även om något brott mot repressalieförbudet inte skett så var det icke desto mindre de åtgärder som vidtagits från chefsåklagaren med anledning av Hillegrens yttrande olämpligt. 

Meddelarfriheten är idag ifrågasatt. Delvis på goda grunder – meddelarfriheten är i vissa situationer alltför kantig. Men meddelarfriheten behöver fler försvarare i de situationer där den faktiskt utgör ett viktigt instrument för att skydda en öppen debatt om vad som kan uppfattas som missförhållanden i de offentliga systemen. Här har JK haft en central roll för att dra gränserna. Och varit skarp när gränserna överträtts. Som i beslutet från förra veckan här.

Så går man ut med flaggan i topp.

About these ads