Bilder på misstänkta i sociala medier

DN skriver idag om hur polisen allt oftare använder sociala medier för att ta reda på identiteten på misstänkta personer. DN beskriver i artikeln hur en sådan publicering lett till att rasistiska inlägg skrevs i anslutning till en viss publicering. Anne Ramberg uttalar sig i artikeln och betonar de oanade konsekvenserna en sådan publicering kan få för den enskilde, som naturligtvis ska betraktas som helt oskyldig till dess att domstol finner något annat.

Justitieombudsmannen har tidigare uttalat sig om publicering av sådana bilder på polisens egen hemsida (JO 2010-12-21). Även om beslutet inte avsåg sociala medier kan det resonemang som JO förde i beslutet vara av nytta även i denna fråga.

Vad sade JO i sitt beslut? Jo, i beslutet betonas att en förundersökning ska bedrivas i diskretion så långt det är möjligt, den enskilde ska  inte onödigt utsättas för misstanke eller vidkännas kostnad eller olägenhet. JO betonar vidare att en publicering kan få stora konsekvenser för framför allt den misstänkte och dennes anhöriga, men även för den som har ett utseende som påminner om den misstänktes.  En publicering får aldrig ske slentrianmässigt eller som en genväg när det finns andra måhända mer resurskrävande, men ändå praktiskt genomförbara, åtgärder som kan vidtas för att nå samma resultat.

Det krävs inte ett geni att förstå att bilder på misstänkta får en större spridning om de inte bara läggs ut på polisens hemsida, utan även av polisen själv läggs ut på sociala medier. Som DN också beskriver kan denna spridning innebära ytterligare olägenhet för den misstänkte, där det skrivs exempelvis rasistiska inlägg i anslutning till bilderna. Förutom de problem som DN tar upp kan man fråga sig om bilderna kan tänkas leva kvar i de sociala medierna även efter det att den misstänkte identifierats. Det skulle då kunna innebära en än större olägenhet för den misstänkte.

Jag är övertygad om att polisen naturligtvis ska få använda sig av sociala medier för att bl.a. identifiera misstänkta eller på andra sätt i sin brottsutredande verksamhet. Det är ett fantastiskt verktyg. På kort tid och till låg kostnad får man en spridning som kan vara till stor nytta i utredningen. Men just denna ytterligare spridning kan, precis som Advokatsamfundets generalsekreterare betonar, också vara ett problem.

Som jag ser det måste polisen innan en publicering på sociala medier fundera över om samma publicering kan leda till att bilderna ”får ett eget liv”. Om bilderna kommer att användas utanför dess sammanhang. Detta följer av kravet på att en förundersökning ska bedrivas diskret (så långt det är möjligt) och att den misstänkte inte onödigt drabbas av olägenhet. Jag vet inte om polisen kanske redan resonerar på det här sättet, men vissa uttalanden i DN-artikeln tyder på att man tyvärr inte gör det.

Journalister: Ni hade fel, åklagaren hade rätt

Inför tingsrättens prövning i det s.k. Expressenmålet – där ett antal medarbetare på tidningen Expressen åtalats för vapenbrott efter att ha köpt ett vapen på svarta marknaden – mobiliserades en mäktig mediearmé. Måltavlan var framför allt  åklagaren. Löjligt, dumt och okunnigt, framhöll chefredaktörer och journalister om åtalet. När nu den självklara domen fallit hade jag gissat att dessa kritiker skulle ta ett djupt andetag och fundera över sitt missriktade klander tidigare. Men icke. Man dundrar på som aldrig förr.

En skandal säger Sydsvenskans chefredaktör. Journalistförbundets boss köttar oförtrutet på med sin egen uppsåtslära, den där det finns ett journalistiskt uppsåtsbegrepp som ska ersätta det traditionella. Och Aftonbladets ledarredaktion fortsätter på den inslagna utilitaristiska linjen: Bara vissa brott borde beivras, inte de som begås av journalister.

Det kan noteras att i princip ingen av rättsväsendets belackare anför några mer konkreta rättsliga argument för varför domstolen skulle ha friat i målet. Det finns en mängd åsikter, värderingar och indignation. Och det helt absurda argumentet att andra journalister tidigare gjort liknande saker utan att åtalas. Det är som när min dotter olovligen tar godis ur skåpet och pekar på sin systers karamellkladdiga nävar och säger: ”Men titta hon då!”

Det finns däremot väldigt litet precis argumentation för hur domstolen mer specifikt borde ha resonerat för att ha kommit till ett annat slut. Det finns trots allt sådana argument. Några av dessa tas upp av Suzanne Wennberg i ett utlåtande i målet, som ifrågasätter att innehav ska anses ha skett. Möjligen kan ett krystat argument om social adekvans anföras (men då får man banne mig vara generös i sin syn på denna ansvarsfrihetsgrund). I kritiken finns emellertid inte några sådana argument. Där finns bara den rättmätigas indignation.

Här är mitt förslag till er journalister, pampar och direktörer som nu uttrycker ert ogillande över Malmö tingsrätts välskrivna och pedagogiska dom. Om ni verkligen, handen på hjärtat, vill att journalister ska kunna begå vapenbrott om det sker i ett journalistiskt syfte: Skriv till lagstiftaren och begär att grundlagen görs om så att nästa journalist som lämnar över några skrynkliga sedlar till en kriminell i utbyte mot en Glock undgår ansvar. Tänk dock på att ett sådant undantag kommer att gälla inte bara för Expressen, utan också för tidningar som företräder extremistiska intressen. Kanske vill ni därvid fundera på riskerna med en sådan reglering.

Men innan ni skriver till lagstiftaren föreslår jag att ni skriver ett brev till åklagaren som ni misstänkliggjort och häcklat så mycket. Och be om ursäkt. För att ni hade fel, och han hade rätt.

*

Debattartikel i Aftonbladet.

I love you with full faith and credit

Ibland gör juriststudenter briljanta saker. Som denna video om processrätt i tvistemål.

Full faith and credit.

 

Nämndemän och jäv

Breivik-rättegången hade inte mer än hunnit inledas innan en av nämndemännen fick gå. Han hade tidigare uttryckt att Breivik förtjänade dödsstraff, i en statusuppdatering på Facebook.

Efter en lång tid i häktet skall nu en av de personer som Breivik själv framhållit som sina förebilder, den s.k. Malmöskytten, ställas inför domstol. Nyheter24 har nu uppmärksammat att en av de nämndemän som utsetts att vara domare i målet uttryckt åsikter om gärningarna i ett tidigare tillfälle. I en artikel i SvD gör politikern jämförelser mellan Malmöskytten och den s.k. Lasermannen John Ausonius.

Det är dock inte fråga om ett ställningstagande för straff av det slag som nämndemannen i Breivik-rättegången hade gjort. Så här sade Malmöpolitikern mer precist: ” Om det är någon som jagar efter invandrare så här blir man orolig. Tankarna går direkt till att det kan vara någon som försöker att likna lasermannen.”

Det är ett ganska sansat omdöme, får man väl säga. Det är ju dessutom sant: Om rättegången visar att den åtalade jagat invandrare just för att de är invandrare finns det en tydlig likhet med Lasermannans brott.

Samtidigt illustrerar det ett problem med nämndemannarollen. Politikerns uttalande hade inte samband med hans roll som domare. Men när han nu utsågs att vara domare blir det tidigare uttalandet betydelsefullt.

Vad det kokar ned till är inte i första hand huruvida lekmannadomaren kan vara neutral eller inte, utan om man kan få intrycket att domstolen inte kan tillhandahålla en rättvis prövning till följd av att en av domarna uttalat sig om gärningarna långt innan bevisen lagts fram.

Om en sådan bedömning mynnar ut i att domstolens neutralitet kan ifrågasättas bör nämndemannen inte döma i målet.

*

Nu har nämndemannen petats från uppdraget. Förutom det som nämns ovan hade nämndemannen också tidigare intervjuat ett offer. Motiveringen från chefsrådmannen är väldigt klok, tycker jag: ”En dom ska helt och hållet grunda sig på vad som har avhandlats under rättegången och det finns i detta fall en viss risk för att nämndemannen i vart fall omedvetet låter sig påverkas av den tidigare gjorda intervjun.”

I repron kan ingen höra dig gråta. Gästinlägg av Helen Mirren.

[Med ojämna mellanrum skriver pseudonymen Helen Mirren inlägg om jurister utifrån administratörens perspektiv. Läs!]

Under min långa konvalescens efter ett post-itrelaterat nervöst sammanbrott, insåg jag att mina tidigare blogginlägg uteslutande bestått av anekdoter med bitter eftersmak. Kanske roliga för stunden, men egentligen inte speciellt matnyttiga. De innehåller inga råd till den Icke-jurist som, mot bättre vetande, ska inleda sin bana på en juridisk arbetsplats, sin ’descent into hell’ så att säga. Med den naiva förhoppningen att kunna förenkla tillvaron för denna arma själ i inledningen av sitt gisslartåg, tänkte jag här lämna några få överlevnadstips*.

Först av allt, så fort du har börjat på din nya arbetsplats se till att hitta en plats där du kan gråta osedd. Repron är bra, för där man alltid skylla sina rödgråtna ögon på tonerallergi.

Lär dig fula tecken på något obskyrt språk. Så när du säger ”Ok, jag printar om allt för att kantlinjerna inte har rätt nyans av grått” kan du samtidigt göra en handrörelse som betyder att du planerar att kastrera Juristen med en ojämn smörkniv.

Hitta en bra förebild, en persona som du kan anta på jobbet så att du inte tar allt så personligt. En självutplånande, självuppoffrande Florence Nightingale skulle funka, men för mig funkar husalfen Dobby bäst. Såsom herren ser på husalfen, så ser Juristen på Icke-juristen. Någon som ska finnas tillgänglig precis i den sekund som Juristen behöver den, och som försvinner så fort som Juristen inte behöver den längre.

Lär dig läsa tankar. Utan en telepatisk förmåga är du hjälplös, för hur skulle du annars förstå exakt vad Juristen förväntar sig att du ska göra. Om Juristen säger till dig att hoppa från bassängkanten, menar Juristen egentligen att du ska göra en mollbergare från tiometerssvikten, synkront med en annan hoppare. Och du skulle ha gjort det igår.

Det må vara mänskligt att fela, men det är inte juristigt. Du kanske förväntar dig förståelse för att du är ny och inte kan allt. Fel! Att du är ny är ett av dina grundläggande fel. Som du skall ta ansvar för att arbeta bort. Snarast. Jag menar ASAP.

Förvänta dig inte kollegialitet. Juristen och Icke-juristen jobbar visserligen på en och samma arbetsplats, men de tillhör helt olika världar som skiljs åt av något som vi kan kalla juristprogrammet. Det är inte naturligt att umgås över yrkesklasserna. Acceptera detta så kommer det inte svida lika mycket när Juristpacket går förbi din arbetsplats när de vallar in varandra till lunch.

Jag kan fortsätta rabbla upp småtips, men egentligen är det bara att skrapa på ytan. Det finns en insikt som gör att allt faller på plats, som gör alla råd självklara, som förklarar varför du spelar en biroll i din egen arbetssituation. Insikten att Juristen kan allt om allt. Juristen skulle egentligen kunna göra ditt jobb, om de hade haft tid. Det krävs ingen specifik yrkesskicklighet för det du gör. Det finns inget som du kan bidra med, förutom din tillgänglighet. Även om du har ett antal universitetspoäng inom ett ämne, så kommer Juristen inte be dig om råd. Eftersom du är Icke-jurist så har dina eventuella kunskaper ingen bäring eftersom Juristen kan allt om allt.

Mitt avslutande råd är att skaffa dig ett totem á la Inception (det är en allmängiltig referens, look it up) så att du enkelt kan hålla reda på om du befinner dig i Juristvärlden eller i verkligheten. I verkligheten är du en människa med egenvärde. I Juristvärlden är du en funktion, utbytbar med nästan vem som helst ute på gatan. Det är också praktiskt om ditt totem är ett mjukisdjur, för då har du någon att prata med under arbetstid. Och som kan trösta dig i repron.

*Det här gäller inte IT-snubbar eller kalaspinglor. Av någon anledning behandlas ni med respekt för det ni nu gör.

Mycket mer pengar, uthålligt över lång tid

Försvaret går finansiellt på knäna och dess förmåga att fungera måste starkt ifrågasättas, rapporterar Svenska dagbladet. Jag betvivlar inte att det är sant, men jag tar storyn bara till avstamp för det som jag egentligen vill säga. Artikelns avslutande citat fick mig nämligen att fundera. Johan Tunberger citeras där med orden:

Försvaret suger redan på ramarna. Rätt vad det är kommer den totala kollapsen. För att få en operativ förmåga så att försvaret ska fungera krävs det mycket mer pengar, uthålligt över lång tid.

Det där har jag hört tidigare, i många andra sammanhang. Rättsväsendet. Högskolan. Vården. Infrastrukturen. Alla säger sig behöva mer pengar, emellanåt mycket mer pengar, uthålligt över lång tid. Frågan är: kan vi ge alla dessa verksamheter sådana pengar?

Jag är inte ekonom, jag är inte insatt i svenska statens budget. Jag kan alltså inte ge något verkligt svar på frågan. Men jag undrar om inte dessa rop på pengar bör leda oss att fundera på statens uppgift.

Den moderna välfärdsstaten har – på gott och ont – tagit på sig många uppgifter som tidigare sköttes inom familjen eller på annat sätt utanför den statliga sfären. Barnomsorg, hälsa, livsmedelskontroll, byggföreskrifter, sjukvården, skol- och högskoleutbildningen, omsorg om privatpersoners upptagande av kredit… You name it. Allt detta kostar pengar, inte bara i utgifter vid slutpunkten – alltså när en skola, ett sjukhus eller en parkanläggning skall byggas – utan också när det kommer till att förvalta allt detta: byråkrater och tjänstemän kostar pengar. Den statliga kvoten av ekonomin har i motsvarande mån ökat, det vill säga mycket av det som vi tidigare finansierat ensamma eller inte alls bekostas nu genom våra skattepengar. Många personer – statliga och kommunala tjänstemän, sjuksköterskor, lärare med flera – är dessutom beroende av skattepengar för sin inkomst.

Denna inkomst förväntas öka i ungefärligen samma takt som i det privata näringslivet – minst. Vissa yrkesgrupper bör eller skall dessutom ha mer än den allmänna löneökningen, eftersom de i jämförelse med den kompetens de har är finansiellt undervärderade: både lärare och sjuksköterskor hör till denna kategori. Med andra ord ökar de nominella utgifterna (antalet kronor) med varje år, även om vi håller välfärdsstaten konstant. Bara lönekostnader sväller med några procentenheter, vilket innebär att anspråken på statsbudgeten – på dina, mina, våra skattepengar – ökar med några procentenheter.

Jag är som sagt ingen ekonom, men jag förstår inte hur statsbudgeten skall varje år kunna öka på inkomstsidan i samma utsträckning som kostnaderna ökar. Det är inget under att man förr eller senare slår i taket. Vill man dessutom minska statens andel av ekonomin eller sätter man åtminstone någon gräns för hur mycket av ekonomin som bör eller skall vara statligt, finns en gräns för vad vi kan finansiera genom statsbudgeten.

I den politiska processen har det därför varit och är svårt att prioritera. Eftersom pengarna inte kan fås att öka hur mycket som helst hela tiden, måste man prioritera. I den prioriteringen är det förstås lättare att prioritera bort det som inte syns och det som inte protesterar än det som gör det. Det betyder i klartext att infrastruktur (när funderade du senast på infrastrukturpolitiken?), försvaret (där det finns en god tradition av att finna sig i det som statsmakterna föreskriver) och högskolesektorn (en massa enstöringar som har svårt att samarbeta) får leva med att deras andel av utgifterna minskar. Så har det varit länge: underhållet av järnvägsinfrastrukturen har varit eftersatt i decennier, högskolornas budget har trots alla engångssatsningar i reella termer minskat sedan början av 1990-talet, försvarets budget har efter kalla krigets slut brandskattats. Vi börjar komma till en punkt där vi tycks behöva välja mellan fungerande infrastruktur, utbildning och försvar och föräldrapenning, elsäkerhet och bygglov.

Allt detta innebär att vi måste ställa oss frågan vad staten egentligen är till för. Vi skall vara solidariska med varandra, säger somliga (många). Det kan man säkerligen hålla med om, men i vilken utsträckning får detta gå ut över samhällets basala behov, såsom vägar och yttre säkerhet? Staten skall i främsta rummet se till att det finns vägar, försvar och rättsväsende, i övrigt bör alla själva ta hand om sina egna behov, säger andra. Måhända, men var går smärtgränsen: accepterar vi att barn blir utan utbildning, att människor lider av sjukdom, för våra principers skull?

Jag vet ingen stat i Västvärlden förutom måhända USA de senaste åren (se denna intressanta artikel i The Economist) där statens uppgift verkligen diskuteras. Jag börjar dock få en känsla av att vi nalkas vägs ände, och att frågan måste få ett svar om vi skall kunna ha någon som helst form av klar linje i vår politik:

Vad har vi staten till för, och hur mycket är vi beredda att betala för att den skall kunna fylla sin således definierade uppgift?

*****

Under maj månad är jag under bloggradarn. Måhända blir det något enstaka inlägg, men först i juni är jag verkligen åter på denna kanal.

Envarsgripande och misstanke om plankning: Gästinlägg av Johan Tisell

Jag arbetar inte med brottmål, men har handlagt ett antal civilrättsliga tvister mellan resenärer och västtrafik.

 

Nu kokar det i Göteborg igen, se t.ex. här.

 

Den viktiga, juridiska frågan har dock inte adresserats: Har kontrollanten rätt att göra envarsgripande och i så fall när och med vilka begränsningar?

 

Först skall det konstateras att ”tjuvåkning” i normalfallet anses vara en civilrättslig förseelse och den regleras i den korta och enkla lagen Lag (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik.

 

Denna lag har endast 6 §§ och det – i vart fall för resenäern – väsentliga fins i 2 §. Den lyder:

 

2 § Tilläggsavgift får ej tagas ut om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktlig med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet.

 

Jag tolkar denna reglering som att det inte är helt självklart när tilläggsavgift kan tas ut.

 

I allvarliga fall kan ”tjuvåkningen” även utgöra bedrägligt beteende. Förekomsten av den citerade lagen leder dock till det rimliga antagandet att handlingen endast är brottslig i de svårare fallen. Och för brottslig handling krävs uppsåt.

 

I Göteborg finns inte som i Stockholm spärrar. Den som hoppar över en spärr får anses ha brottsligt uppsåt, men den som går tankspridd på en buss, eller som missar tekniken i biljettsystemet, eller inte stämplar byte med mer begår knappast brott.

 

Kontrollanterna griper resenärer med stöd av reglerna för envarsgripande, RB 24:7. Jag tolkar denna regel att man måste se någon begå brott för att kunna gripa någon. Endast polis kan gripa någon på endast misstanke.

 

Med denna bakgrund kan det konstateras att Västtrafiks kontrollanter nog balanserar på slak lina och ofta har ramlat av. I det nu aktuella fallet hade resenären, som för övrigt har månadskort på vintern och cyklar på sommarhalvåret om det inte regnar – då använder hon kontantkort, gått ombord och satt sig, varit morgontrött och stressad. Efter en stund kom hon på att hon inte längre hade månadskort och att hon glömt stämpla. Hon reste sig och gick mot maskinen. Efter att ha stämplat konfronterades hon av kontrollanterna. De ansåg att hon börjat gå mot maskinen först efter att hon sett dem. Resten finns på YouTube.

 

Hade hon kvalificerat sig för tilläggsavgift? Sannolikt inte. Hade hon begått brott? Mycket osannolikt. Hade kontrollanterna sett henne begå brott? Nej, jag tycker inte det. Och i och med det finns ingen solid grund för envarsgripande.

 

Med tanke på att Västtrafik tills helt nyligen försökt hindra dem som fotograferat, men nu slutat med det, kan man fråga sig om hur stor lagkunnighet Västtrafik har.

 

Om demokratibegreppet

Det är ett tag nu, men äntligen kommer jag ihåg att länka till denna kolumn i den finländska tidskriften Ikaros, där jag slår ett slag för ett trångsynt demokratibegrepp.

”Expressenåtalet”

Pressdrakarna mobiliserar igen. I bombastiska termer skåpas åtalet mot de Expressenmedarbetare som köpt ett vapen ut fullständigt. En juridisk pinsamhet, säger Martin Jönsson på SvD. Sveriges dummaste rättegång, säger Aftonbladets ledarblogg. Expressens Thomas Mattson, bless his soul, skriver på sin blogg att ”Journalistiken står inför rätta”.

Journalister försvarar sina kollegor och Mattson försvarar sig själv. Det är psykologiskt inte så förvånande. Men det förvånande är hur de försvarar sina kollegor.

Att Expressens medarbetare objektivt sett begått brottet är klart. Själva poängen  var att utföra en handling som är kriminaliserad.

Det fanns goda syften bakom handlandet. Det finns ofta goda syften bakom brottsligt handlande. Men goda syften gör inte i och för sig kriminella handlingar straffria.

Expressens påhejare menar emellertid att det goda syftet borde påverka uppsåtsbedömningen. Anders Lindberg på Aftonbladet har t.o.m. lanserat en innovativ uppsåtslära: ”Uppsåtet var att genom normal granskande journalistik kontrollera om det stämde att vapen var lätt tillgängliga på Malmös gator.”

Jag kan inte tro att det är normal granskande journalistik att begå brottsliga handlingar, men det vet förstås Lindberg mer om än jag. Men det är en orimlig inställning. Jag kan inte stjäla något, för att sedan lämna tillbaka det, och hävda straffrihet för att jag tänkt skriva om det i DN.

Om man tittar litet mer nyktert på åtalet framstår uppsåtet som uppenbart. Uppsåtet var just att köpa ett vapen. Det var en medveten handling. Uppsåt föreligger således.

Men, som jag framhållit många gånger tidigare. Att en handling är brottslig betyder inte alltid att den är moraliskt klandervärd. Ibland finns det goda skäl att bryta mot lagen. Genom sitt reportage har Expressen gjort en viktig journalistisk insats. Det kan vara berömvärt alldeles oavsett vad som händer i brottmålet.

(Addendum: Det är inte den juridiska personen Expressen som åtalats. Jag har nu sett ett flertal krav på att ”Expressen borde frias”, men i Sverige kan inte t.ex. en tidning åtalas utan enbart människor. Straffansvar gäller bara för människor. Till skillnad från skadeståndsansvar som också kan drabba företag eller föreningar.)

*

Domen kommer dröja, rapporterar nu DN.

Strategiska förtiganden

Idag får jag via regeringens nyhetsbrevtjänst denna broschyr på skärmen. Den är, såvitt jag kan se, i stort sett rättvisande vad gäller det som faktiskt står där. Jo, transportarbetet har ökat. Jo, på detta sätt måste reformen betraktas som lyckad. Det som jag irriteras av är förtigandena. Dessa förtiganden innebär att skriften utgör en partsinlaga i debatten långt mera än någon balanserad informationsskrift. Tre saker förtjänar att särskilt framhävas.

För det första har trafiken ökat och det finns säkerligen utrymme för trafiken att öka ännu mer, i synnerhet på personsidan. Infrastrukturen har dock inte hängt med. Det framgår endast i bisatserna, men det är staten som har huvudansvaret för infrastrukturen: Trafikverket, en statlig myndighet, förvaltar nio tiondelar av det svenska spårnätet. I synnerhet i Stockholmsområdet är nätet nära sin kapacitetsgräns. Det innebär att nätet är känsligt för störningar.

Om ett tåg blir stående på grund av något fel på ett ställe där andra tåg inte kan köra om eftersom det saknas sidospår, kan trafiken på stora delar av tågnätet påverkas, med förseningar som följd. Det finns helt enkelt inga marginaler längre. På godssidan har detta lett till att flera aktörer uppgivit att de upplever transporter på järnväg som osäkra: den producerande industrin håller idag inga lager värda namnet längre, och är tåget med nästa leverans av produktionsmaterial försenat, står fabriken stilla. Med andra ord leder just den framgång som reformen innebär till ökade krav på infrastrukturen, och där har inte alls lika mycket skett de senaste 20 åren som inom lagstiftningen.

Den svenska infrastrukturen är gammal, sliten och otillräcklig. Det innebär att de eventuella fördelar som konkurrensen mellan operatörer kommer att leda till riskerar att gå om intet, eftersom det inte går att lita på spårnätet. Att fixa detta är endast och uteslutande statsmakternas uppgift, och trots olika engångssatsningar som olika regeringar funnit nåd att företa, brister det på denna punkt. Den här baksidan på medaljen borde ha nämnts i en balanserad informationsskrift.

För det andra finns på en öppen marknad där det kostar att få använda annans spårnät och där aktörerna är beroende av att gå med vinst incitament för operatörerna att spara på tågunderhållet, i synnerhet sådan underhåll som inte syns för resenärerna. Detta är ett av de tyngsta argumenten mot reformen. Jag kan inte (ännu) avgöra hur mycket äkta substans argumentet har, men det är tillräckligt plausibelt för att jag tills vidare skall ta det at face value.

Problemet med bristande tågunderhåll är att det potentiellt påverkar infrastrukturen. Ett tåghjul som inte är perfekt runt, slår mot rälsen, med påföljd att rälsen slits mycket snabbare än annars skulle vara fallet. En pantograf – den delen på taket av tåget som tar el från kopplingsledningen – som inte är väl underhållen riskerar att skada kopplingsledningen, så att denna rivs av, med resultat att hela sträckor är utan el. Med andra ord påverkar tågunderhållet infrastrukturen och dess skick. Eftersom tågoperatören inte har något finansiellt ansvar för infrastrukturen, finns en risk att tågoperatören inte bryr sig om infrastrukturen och alltså inte heller om tågunderhållet. Man kan förvisso tänka sig att Trafikverket gör tågoperatören skadeståndsrättsligt eller kontraktsrättsligt ansvarig för skadan, men också sådant tar tid och är resurskrävande. Processer utgör kostnader som man lämpligen bör undvika. Risken finns alltså att det delade ansvaret leder till att staten och därmed skattebetalaren får stå för bristande tågunderhåll och dessutom lida av upprepade förseningar i tågnätet för att någon eller några av operatörerna inte hållit sina fordon i skick.

Som sagt vet jag inte huruvida detta argument mot reformen är hållbart, men det borde åtminstone ha nämnts som en öppen fråga i en balanserad informationsskrift. Att förtiga detta argument förvandlar skriften från information till propaganda.

För det tredje innebär en fragmenterad marknad istället för ett monopol nya och andra samordningssvårigheter. Som antagligen framgått, är spårnätet ett nät där samtliga aktörer är beroende av varandra. Inom den gamla monopolkoncernen fanns samtliga aktörer inom samma bolag. Detta uteslöt förvisso inte maktkamper och revirkissande, men det fanns chefer som uppifrån kunde säga åt olika enheter att samarbeta och det fanns personliga kontakter anställda emellan. Detta byråkratiska nät har nu ersatts av ett nät baserat på avtal. Bengtsson och Nilsson som tidigare fanns inom samma bolag, fast på olika enheter, sitter nu mittemot varandra med ett avtal mellan sig som både Bengtsson och Nilsson har tjänsteskyldighet att bevaka i sina arbetsgivares intresse. Eftersom kostnader inte längre stannar inom samma bolag, blir det en annan fråga än tidigare vem som får ta vilket ansvar. Kostnaden skiftas numera från en oberoende aktör till en annan, och det innebär friktioner som branschen ännu inte lärt sig att hantera. Jag tvivlar inte på att läroprocessen kommer att leda till resultat, men en del av det kaos som vi några gånger fått uppleva på tågmarknaden har att göra med att det är svårt att gå från en organisationsform till en annan. Även detta borde ha sagt i en balanserad informationsbroschyr.

Vi har en föreställning om att staten på något underligt vis skulle vara oberoende av enskilda intressen, att staten vill oss alla väl och är en neutral skiljedomare mellan oss. Det är staten inte. Den här såkallade informationsskriften, som i realiteten utgör strategisk marknadsföring, är ett bra prov på detta.