Funderingar om barnkonventionen

Svenska dagbladet innehåller idag dels en allmän artikel om barnkonventionen, dels en debattartikel av flera olika organisationer som engagerar sig i barns rättigheter, där brister i Sveriges uppfyllande av konventionen påtalas. Jag är ingen expert på barnrättigheter, och jag är allmänt mycket tveksam till det ofta rätt så allmänt hållna snacket om rättigheter på längden, tvären och i djupet, eftersom det ofta saknas en känsla för att rättigheter alltid är begränsade på något sätt och aldrig är absoluta. Jag kan alltså inte säga mycket i sak om själva konventionen. Det jag dock kan göra, är att fundera lite på bakgrunden till artiklarna, där två inslag ger upphov till ytterligare frågor.

Den ena frågan är varför man över huvud taget måste göra en konvention till lag. Innebär inte det att man så att säga förringar konventionen, från att ha varit folkrätt och alltså bindande allmänt, till att bli en vanlig svensk lag?

Nja, inte riktigt. För det första är en konvention i all regel inte bindande för någon stat innan den ratificerats av statens parlament. Det innebär att regeringens underskrift på en konvention (som utgör ett folkrättsligt avtal) allena inte är bindande, utan att parlamentet måste ge sitt godkännande. Med andra ord kan en stat glatt låta sin regeringsföreträdare skriva under en konventionstext (då syns man nämligen också på fotot och kan få politisk cred för det) och sedan tyst och stilla strunta i att ratificera konventionen, varigenom den aldrig blir bindande för staten. Detta innebär att konventioner inte är bindande för alla, utan bara för dem som ratificerat dem.

Ok då. Men Sverige har ju ratificerat konventionen, då binder den väl rimligen alla i Sverige? Nja, inte det heller, faktiskt.

Inom folkrätten finns två uppfattningar, och båda är fullt accepterade. Den ena uppfattningen är att när en stat ratificerat en konvention, denna är bindande för alla medborgare i landet. Nederländerna har exempelvis denna uppfattning. Problemet med denna uppfattning är att enligt traditionellt sätt att se saken enskilda medborgare inte är delaktiga i folkrätten: det är bara stater. Med andra ord berör folkrätten endast staten som juridisk konstruktion, inte dess medborgare. Det innebär att det blir lite konstigt att låta medborgare få rättigheter och skyldigheter genom en internationell konvention bara för att deras stat ratificerat den: medborgarna har inget med konventionen att skaffa.

Därav följer den andra uppfattningen, nämligen att staten är bunden av konventionen gentemot andra stater, men att konventionen inom staten själv inte har någon som helst vidare verkan. Detta är Sveriges uppfattning. Sverige har alltså enligt svensk uppfattning som stat en förpliktelse mot Argentina att uppfylla barnkonventionen, men denna förpliktelse angår inte Alva eller Bertil i Sverige. Staten och medborgarna är två olika personer, och den enas skyldigheter är i detta sammanhang inte den andras rättigheter. Så är det med alla konventioner i Sverige: Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna blev exempelvis inte svensk lag förrän 1994, och dessförinnan kunde inte svenska medborgare åberopa sina ”mänskliga” rättigheter inför en svensk domstol eller en svensk myndighet.

Personligen kan jag tycka att det ligger ett visst mått av hyckleri i att lova Maldiverna att uppfylla någon viss konvention, men att inte ge konventionens rättigheter till Bengtsson eller Gür. Om man nu ratificerar en konvention, bör denna också komma medborgarna till godo, och det på ett effektivt sätt, nämligen genom att medborgarna kan klaga inför domstol under åberopande av konventionen. Allt annat tycks mig vara ett spel för gallerierna, eller åtminstone ett moraliskt inte helt tilltalande plockande av russinen ur kakan, nämligen av de russin som lagstiftaren i sin höga vishet är beredd att slänga åt medborgarna.

Men: så är det alltså i Sverige. För att vi medborgarna skall få åberopa barnkonventionen direkt, krävs att den blir svensk lag. Därav ropen idag på svensk lagstiftning.

Men här får jag ytterligare ett problem. Barnkonventionen innehåller inga sanktioner. Det innebär att den stat som bryter mot barnkonventionen förvisso riskerar andra staters bannor, men att det inte finns någon skadestånds- eller annan mekanism för att bestraffa en stat som bryter mot sina förpliktelser. Inom folkrätten är detta naturligt: det skulle se konstigt ut om en domstol tillsatt av u-länder skulle få döma ut bestraffningar av i-länder till höger och vänster, eller tvärtom. Staterna är suveräna, vilket innebär att ingen får sitta till doms över dem. (Det finns några undantag här, men de är sällsynta och därför mycket uppmärksammade: det normala är att folkrätten saknar sanktioner för avtalsbrott.)

Inom den svenska rätten skulle detta dock vara konstigt: du får en rätt till utbildning, men när du kräver in den, kan domstolen förvisso säga att du har rätt till utbildning, men den kan inte tvinga kommunen att skaffa en plats åt dig och den kan inte heller utdöma ett skadestånd. Detta håller för närvarande sakta på att förändras, eftersom Högsta domstolen helt enkelt tagit sig rätt att döma ut skadestånd för brott mot Europakonventionen, men jag är alls inte säker på att domstolen skulle göra samma sak för barnkonventionen. Det innebär att det blotta faktum att barnkonventionen görs till lag och därför formellt binder svenska myndigheter inte är någon garanti alls för att den också följs.

Men, vi lever ju i en demokrati: visst följer våra myndigheter lagstiftningen? Nja. Lagen om offentlig upphandling ignoreras med stor regelbundenhet, trots att den har sanktioner. Sekretesslagstiftningen överanvänds: allt möjligt som borde vara offentligt undanhålls medborgarna. Vårdgarantier har en tendens att stanna på pappret. Exemplen kan flerfaldigas. Det är lite si och så med efterlevnaden av lagstiftningen, och en lagstiftning utan tänder är närmast dömd att ignoreras i de viktiga fallen, nämligen i dem då lagstiftningen är störande för staten, kommunen eller myndigheten.

En enkel överföringsåtgärd till lag är därför knappast vishetens sista slut, utan det arbetet måste göras lite grundligare, i vart fall om lagstiftningen skall fungera. Sedan kan man undra.

Är det verkligen förnuftigt att allt mer blir rättigheter i juridisk bemärkelse? Är det så smart att vi måste gjuta etiska och moraliska ställningstaganden i lagtext för att ha en skarpare sanktion tillgänglig än att kalla ett svin för ett svin? Är förhoppningar och målsättningar verkligen ett lämpligt ämne för lagstiftning? Riskerar vi inte att nedgradera lagstiftningen? Bör inte lagstiftningen vara rätt så klar, förutsebar och tillämpbar som möjligt, istället för att utgöra någon form av ”signal” från samhällets sida?

Jag är som sagt dåligt insatt i just barnkonventionen, men jag kan inte låta bli att undra.

Forskning, skatt och gåvor

Under rubriken ”Välfärdsstaten skall inte ersättas av gåvor” skriver idag socialdemokraten Lars Johansson på Svenska dagbladets Brännpunkt om den såkallade gåvoincitamentsutredningen. Föga förvånande är han emot förslaget att göra gåvor till vissa ändamål avdragsgilla. I grunden är detta en politisk fråga som man i slutändan måste rösta om, men Johansson glider på några ställen på ett sätt som jag inte riktigt anser avspeglar hela det rådande läget. Skall vi diskutera förslaget på ett förnuftigt sätt, måste faktaunderlaget stämma.

Den första glidningen är att Johansson å ena sidan talar om den offentliga finansieringens demokratiska legitimitet, men sedan jämför detta med att privata donationer leder till ett beroende av donatorn. Detta är två skilda saker. Den offentliga finansieringen av exempelvis forskningen må vara aldrig så demokratisk, den leder icke desto mindre till en beroendeställning hos mottagarna. Detta ser man ganska tydligt i den vinkling som nästan alla inom forskarvärlden är medvetna om behövs för att vinna framgång med en ansökan om finansiering. Det senaste decenniet har denna vinkling bestått i genus: hade du inte genus med i din forskningsansökan, var chanserna att få pengar genast mycket mindre, och detta närmast oavsett i vilket ämne du ville forska. Genus skulle det vara, oavsett om detta passade forskningsbehovet eller inte. För närvarande är klimat under stark uppsegling.

Denna förkärlek för vissa infallsvinklar är nära nog ofrånkomlig, men i många fall olycklig. Den som vill forska om primtalen eller om teoretiska förklaringar till varför vi anses sluta avtal när vi kliver ombord på en buss, har helt enkelt ställt en fråga som inte har med genus att göra. Man kan ställa andra frågor om liknande ämnen som har med genus att göra, men fokuseringen på genus och numera klimat har lett till att vissa frågor som kanske skulle vara viktiga att ställa har ytterst svårt att hävda sig i bidragskonkurrensen. Det innebär att hela forskarkollektivet ställer frågor som för forskningen i vissa fall är så där halvintressanta, bara för att där finns möjlighet att få pengar för att forska över huvud taget. Märk att detta är ett fenomen som den offentligt finansierade forskningen lett till. Jag har svårt att se varför detta beroende på något sätt skulle vara bättre än ett beroende av Wallenbergstiftelserna eller någon annan donator till forskningen. Faktum är att Wallenbergstiftelserna många gånger tycks ha mera respekt för forskningens egen logik än den offentliga finansieringen.

Beroendet är alltså lika i båda fallen, när finansieringen är offentlig och när finansieringen är privat. Den demokratiska legitimiteten skiljer sig måhända, men då bör Johanssons argument också uttryckas på det sättet.

Det kan vidare ifrågasättas huruvida den offentliga finansieringen är så himla mycket mera demokratisk än den privata. Åtminstone inom forskningen är själva proceduren nära nog densamma, med sakkunnigutlåtanden och peer reviews. Resultaten av processen redovisas normalt inte, så att man inte får veta varför en ansökan vunnit över den andra. Kanske är det Johansson menar att de demokratiska instanserna beslutar vart pengarna skall gå, alltså huruvida det generellt skall forskas om genus eller klimat. Detta är dock bara ett argument i så måtto att det vid offentlig finansiering handlar om offentliga medel som självfallet måste förvaltas av demokratiska organ. När det handlar om privata medel, har jag svårt att förstå på vilket sätt det finns något krav på att någon annan än den som betalar bestämmer vilket ändamål medlen skall gå till. Är det demokratiskt betänkligt att Wallenbergstiftelserna investerar i primtalen istället för genus? Jag tycker nog att detta åtminstone inte är så självklart som Johansson antyder.

Johansson försvarar också det nu existerande systemet med att de ideella organisationerna inte betalar skatt för de bidrag och gåvor som ges. Detta argument går förbi utredningen. Poängen är att den som donerar måste betala skatt också för de pengar som hon ger till allmännyttiga ändamål. Med andra ord måste en potentiell donator tjäna så mycket pengar att hon kan skatta mellan 50 och 60 procent av sina pengar (om hon är en privatperson) och ändå ha så mycket över att donationen inte bara blir en oanvändbart låg summa pengar. Det är där skon klämmer: i andra skattesystem – där det ofta finns en avdragsrätt – kan även måttligt förmögna personer ha råd att donera pengar till allmännyttiga ändamål, eftersom donatorn inte behöver betala skatt. Frågan om mottagarens skattskyldighet är en annan fråga som inte lämpligen diskuteras samtidigt.

Slutligen låter det hos Johansson som om en avdragsrätt för donationer skulle innebära välfärdsstatens slut. Det tvivlar jag på. Det tyska välfärdssystemet är på många punkter fullt jämförbart eller bättre än det svenska. Icke desto mindre finns i Tyskland en avdragsrätt för donationer till allmännyttiga ändamål. Välfärdsstat och avdragsrätt för donationer är rent empiriskt inte ömsesidigt uteslutande storheter.

Det finns en mängd problem (däribland juridisk-tekniska) med en avdragsrätt för donationer, och det finns en mängd problem när staten lastar över välfärdsstatliga uppgifter till ideella organisationer. I slutändan är det hela en fråga som vi måste rösta om, då klara besked om avdragsrättens lämplighet inte går att få. För att vi skall kunna bedöma frågorna, måste man dock kräva att åtminstone riksdagens skatteutskotts ordförande diskuterar något så när ärligt, så att vi kan bilda oss en upplyst uppfattning och inte röstar för eller emot spöken.

Jag ifrågasätter huruvida Johansson uppfyller detta krav.

Fotboll, straff och skadestånd

SvD och DN (egentligen TT) skriver om den överförfriskade dansken som sprang in på fotbollsplanen, gav sig på domaren och därmed räddade Sveriges seger mot Danmark i kvalet 2007. Rubriken säger att gärningsmannen ådömdes miljonböter. Högt, inte sant?

Men så är det naturligtvis inte. Dansken har redan avtjänat sitt straff, 20 dagar. Nu var det fråga om skadestånd. Och det blev högt eftersom skadan var stor. Men det är ju något helt annat än böter.

Igen om JK`s beslut angående SÄK´s informatörshantering

Iförra veckan skrev jag att JK prövat ett ärende angående SÄK´s hantering av informatörer. De som läste JK´s beslut kunde se att ett möte mellan JK, företrädare för SÄK och en f d polisagents ombud varit synnerligen frostigt.

Följande information om JK-ärendet finns på SÄK´s hemsida, http://www.sakerhetspolisen.se/publicerat/nyhetsarkiv/nyheter2007/justitiekanslernhargranskatsakerhetspolisensverksamhetmedinformatorer.5.34ffc68f1235b740c068000521.html

Istället för att lägga in JK´s beslut, vilket borde vara det brukliga, så har man gjort en egen förskönande omskrivning och läser man detta så ser det ut som om JK öst beröm över SÅK´s sätt att ta hand om sina förbrukade informatörer.

.

SMS-lån

Ytterligare ett steg har idag tagits i rättsstatens relativt sett mycket utdragna process med att hantera de s k snabb- och sms-lånen. Fem domare i marknadsdomstolen har enhälligt beslutat att ingripa med vitesföreläggande mot en central aspekt i fenomenet. Domstolen ingriper i MD 2009:34 med 12 § Konsumentkreditlagen och 3 § Avtalsvillkorslagen för konsumentförhållanden mot bruket att ange vederlaget som ”avgift”.

Kreditgivaren lyckades inte med argumentationen att de bara tillhandahöll en enda produkt och att de därför borde kunna benämna allt vederlag för avgift eftersom alla kostnader de har därför är hänförliga till denna produkt. Kostnadsposterna marknadsföring, kreditförluster, kontorslokal och upplåning underkänns helt. Kostnader för personal, sms, telefoni eller datakommunikation, kreditprövning och fakturering underkänns till de delar de inte avser just den ifrågavarande krediten. Likaså underkänns kostnader för ”vinsttäckning”, eller m a o förfarandet att ta ut vinst och kalla det avgift.

Konsekvensen borde rimligen bli att dessa produkter hädanefter marknadsförs med angivande av effektiv ränta, i enlighet med 6 § Konsumentkreditlagen. För flera av dem som idag ger sig in på denna typ av transaktioner är det dock antagligen inte särskilt mycket mer avskräckande att det anges hur många hundratals procents effektiv ränta som det handlar om. Man kan därför fråga sig om domen alls har någon betydelse?

Svaret på den frågan har kanske att göra med att det också kan komma att finnas andra läsare av villkoren. När den civilrättsliga och straffrättsliga regleringen skall tolkas har det kanhända betydelse att Marknadsdomstolens domare definierat begreppen. Det skall bli intressant att även fortsatt följa utvecklingen kring detta den moderna tidens kanske vardagligaste och tydligaste exempel på rättspolitiska föreställningars betydelse.

Med flaggan i topp

Utåtriktade jurister som bryr sig om rättsstatsideal har gillat Göran Lambertz - en justitiekansler som inspirerat inte bara genom utövandet av sitt uppdrag utan också hur han har gjort det. Den kansler som nu lämnar sitt arbete har bättre än några andra jurister i motsvarande nivå insett vikten av att rikta sig inte bara till juristerna utan till alla – genom att medverka i det offentliga samtalet, genom att ställa upp när journalister ringer och tv-program behövde sakkunskapen. Sådant tar tid. Ofta obetald tid. Den jurist i en justitiekanslers, ett justitieråds, eller någon annan hög juristposition (åklagare, domare, advokat) som lägger tid på att försöka förklara juridikens mekanismer gör det av idealistiska skäl. Sådan idealism ska en rättsstat vara tacksam för.

Många har därför under Lambertz sista dagar som JK givit uttryck för den typ av tacksamhet som särskilt framträdande företrädare för offentliga uppdrag förtjänar. Många har också noterat sättet som Lambertz lämnar sitt uppdrag på. Vår hitintills mest aktivistiska JK lämnar uppdraget med pistolerna i händerna. Här på Juridikbloggen har andra redan skrivit om JK:s beslut rörande informatörshanteringen hos polisen och JK Lambertz sista ställningstagande för rättssäkerhetsfrågorna. Men yttrandet i den s.k. Hillegren-affären har passerat de flesta förbi.

Hillegren var åklagaren som uttalade sig osmidigt om våldtäktsbrottet i SvD i sommaren och som därefter fick löpa gatlopp i pressen. Hillegren blev därefter offentligt desavourerad av sin chef. En chef som också passade på att förklara för pressen att Hillegren inte längre skulle handlägga sexualmål.

Här någonstans beslutade sig svenska media för att såga av den gren de sitter på. Mest besynnerligt var den förtjusning som DN i sin huvudledare gav uttryck för efter att Hillegren blivit åthutad för att ha uttryckt en åsikt – nota bene: bara en åsikt – i media. Så ser det ut när en svensk tidning glömmer bort tryckfrihetens grunder. Hillegrens grundlagsskyddade rätt att fritt få meddela sig till tidningar nämndes inte med ett ord.

De rättsvårdande myndigheterna har i vilket fall tagit tryckfrihetsfrågan på större allvar än journalisterna. Frågan om Hillegren utsatts för repressalier prövades av JK Lambertz i elfte timmen. Och Lambertz kom fram till att även om något brott mot repressalieförbudet inte skett så var det icke desto mindre de åtgärder som vidtagits från chefsåklagaren med anledning av Hillegrens yttrande olämpligt. 

Meddelarfriheten är idag ifrågasatt. Delvis på goda grunder – meddelarfriheten är i vissa situationer alltför kantig. Men meddelarfriheten behöver fler försvarare i de situationer där den faktiskt utgör ett viktigt instrument för att skydda en öppen debatt om vad som kan uppfattas som missförhållanden i de offentliga systemen. Här har JK haft en central roll för att dra gränserna. Och varit skarp när gränserna överträtts. Som i beslutet från förra veckan här.

Så går man ut med flaggan i topp.

JK Lambertz avskedsord

JK Lambertz slutar idag och är från och med på måndag justitieråd (ledamot i Högsta domstolen) Lambertz. Idag publicerar han något som kan uppfattas som hans avskedsord på Dagens Nyheters debattsida. Hans ord är välbalanserade och kloka och bör dels läsas, dels begrundas, dels leda till åtgärder från lagstiftarens sida.

Under de 20 månaderna som nu haft denna blogg, har jag fått många kommentarer av i synnerhet en, men sammanlagt flera och olika kommentatorer som jobbar med praktisk juridik. En återkommande typ av kommentar är att domstolarna är mycket dåliga på att motivera sina domar. Lambertz tycks slå in en öppen dörr. Det är illa att justitiekanslerämbetet känner sig föranlett att föreslå lagstiftning som skall tvinga domstolarna att faktiskt göra sitt jobb och motivera sina domar.

Vad gäller Lambertz uttalanden om att lära domarna lite kognitiv psykologi och ödmjukhet, vet jag faktiskt inte hur landet ligger till, men jag har själv mött några domare som med övertygelsens bröstton förkunnat att de inte behöver ta ansvar för sina domar då just talaren är objektiv och bara tillämpar lagstiftningen. Det räcker egentligen med detta fåtal domares uttalanden för att det skall löna sig att införa obligatoriska moment om kognitiv psykologi i domarutbildningen. Man kan också säga att dessa domare faktiskt är tveksamma jurister: juridiken är inte matematik och någon objektivitet finns inte inom ämnet (om nu någon objektivitet över huvud taget finns, ens i matematiken).

Det som får mig som universitetslärare att bli lite skrämd å mina egna vägnar är faktiskt Lambertz andra punkt, att det inte är ”godtagbart att vissa blir fällda för att domaren inte har kunskaper om hur man prövar ett åtal på ett rättssäkert sätt”. Här talar Lambertz om ett kunskapskrav som jag egentligen ställer på alla jurister, inte bara på domare, eftersom prövning av rättsliga frågor på ett rättssäkert sätt måste kunna göras av oss alla. Om det finns brister där, är detta inte enbart en fråga om lagstiftning – då krävs det att juristutbildningen görs om och förbättras. Jag är dock rädd att just denna detalj i Lambertz resonemang kommer att gå oss inom högskolevärlden förbi.

Vi får hoppas att Anna Skarhed, den nya justitiekanslern, har kraft att följa upp den tråd som Lambertz idag lägger ut.

JK-beslut angående polisens informatörshantering

JK  har den 11 november 2009 meddelat två viktiga beslut (här och här) angående polisens informatörshantering. I det ena uppdrar han åt Rikspolisstyrelsen att verka för att resning kommer till stånd i sådana fall där det har förekommit polisprovokationer av sådant slag och under sådana omständigheter som enligt Högsta domstolens beslut den 8 juli 2009 i mål Ö 3798-08 ska föranleda resning. 

Genom detta beslut ställs det för första gången krav på polisen att gå igenom de ärenden där de haft informatörer som på polisens uppdrag provocerat någon till brott. Man får utgå ifrån att JK och/eller media kommer att följa upp beslutet.

Det andra beslutet avser Säkerhetspolisens (SÄK)  användande av informatörer. Beslutet är synnerligen läsvärt och det står klart att JK varit arg på några av SÄK:s jurister når han skrev beslutet. Juristerna får sig en tidigare aldrig skådad avhyvling av JK för att de vid ett möte angående förlikning uppträtt ohyfsat mot den f d infiltratörens ombud. Beslutet kommer att starkt ogillas av SÄK eftersom deras uppfattning tycks vara att allt de ägnar sig åt är hemligt och inte skall/får granskas. Av beslutet framgår också att SÄK utnyttjat en informatör på ett sådant sätt att det riktatats en talan mot dem, vilket lett till förlikningsmötet hos JK. Fler liknande fall är att förvänta.

Barns ansvar: Ett märkligt fall

Barns skadeståndsansvar påminner idag rättsligt om de vuxnas. Det kan ge märkliga konsekvenser, särskilt om det inte finns någon som är på plats i tingsrätten för att föra barnets talan.

Som i detta fall. När man läser Aftonbladets redogörelse  (eller TT-notisen i SVD och DN) så känns det onekligen som att något är fel (och ja, jag har läst domen också). En nioåring blir betalningsskyldig för en skada uppgående till nästan två miljoner kronor utan att ens målet prövats i sak (det blev tredskodom). Det kan inte vara rimligt att ett barn som är så litet som detta skall riskera så stor skuldbörda utan att det finns någon – en förälder, en god man , en advokat – som är där att försvara barnet, att lägga fram argumenten, att begära jämkning.

I det här fallet så orsakade barnet skadan när det var hos en annan familj som gäst. I framtiden så blir denna skuld föräldrarnas (eller den ensamma mamman – om jag förstår det rätt), om regeringens förslag går igenom. (Men beloppet kommer att vara betydligt mindre.) Trots att modern inte gärna kunde göra något åt det hela. Det illustrerar förslagets orimlighet.

(Se några synpunkter kring tredskodom här)

Justitiekanslerns lämplighetsbedömningar

Under sommaren så var en av de stora diskussionerna i media och andra sammanhang Aftonbladets publicering av en artikel om en israelisk organhandelskonspiration och efterföljande reaktioner, eller icke-reaktioner, på artikeln. En av de saker som då diskuterades febrilt var om ett uttalande som gjorts av Sveriges ambassadör i Israel, där hon tog avstånd från artikeln, kunde utgöra ett rättsligt problem. Själv hade jag svårt redan då att förstå på vilket sätt uttalandet skulle kunna falla under juridikens sanktionsregler.

Idag kan man läsa i pressen att JK inte finner anledning att kritisera ambassadörens yttrande. Låter rimligt. Vad skulle JK ha för grund för det? Men man kan vidare läsa att JK finner ambassadörens formulering ”olämplig”.  Det kan man förstås anse. Men på vilken grund uttalar JK en sådan kritik, om än den inte är en kritik i den formella bemärkelse som uttrycket används i här? Det är inte helt ovanligt, att JK - och det gäller säkert även tidigare innehavare av ämbetet - uttrycker omdömen av det här slaget i samband med tillsynen över yttrande- och tryckfrihetsområdet - att ett uttalande är mer eller mindre lämpligt, även om det inte direkt faller under lagens regler om repressalieförbud eller liknande. Sådana JK-uttalanden ligger i sig (något ironiskt) och skaver mot meddelarfrihetstanken: Att bli offentligt utpekad som omdömeslös, om än inte det räcker till för kritik, av JK kan säkerligen för många framstå som en form av sanktion.  

Ingår det verkligen i JK:s mandat att göra allmänna uttalanden om lämpligheten i de uttalanden som offentligt anställda gör?