För ovanlighetens skull har en juridisk avhandling uppmärksammats i dagspressen. Intressant nog under rubriken ”Rättsförakt i mångkulturens namn”. Dessutom med kritik mot att fakulteten inte såg några problem med att doktoranden fick tillstånd att lägga fram avhandlingen för juris doktorexamen, den borde varit filosofi eller teologi. Eftersom det är ett vanligt missförstånd att vi jurister sysslar med värderingsfri verksamhet finns det anledning att ta upp temat här. Som Uppsalafakultetens Dekanus, Torbjörn Andersson, svarar är det ju inte riktigt så.
Johan Perhsson, rättspolitisk talesman för Folkpartiet:
”Vi måste ändra lagen så att unga som döms till sluten ungdomsvård för grova brott ges den dubbla tiden. Den nya halvan skall inbegripa eftervård i hemkommunen efter avtjänat straff.”
Skall vi fortsätta straffa efter avtjänat straff?
Igår var jag med i SVT:s program Debatt och diskuterade barnläkarmålets implikationer för förhållandet mellan juridik och vården. Programmet finns här (den länken kommer att försvinna om 30 dagar, alltså i början av mars 2010) och en debattartikel som jag ombads skriva i samband med programmet finns här.
Den 4 mars 2009 skrev jag om Internationella Brottmålsdomstolens arresteringsorder gentemot Sudans president al-Bashir för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i regionen Darfur.
Förundersökningskammarens beslut överklagades av åklagaren eftersom arresteringsordern ej omfattade folkmord, vilket åklagaren gjort gällande. Idag, kl. 10.30, ska domstolens överklagandekammare meddela beslut i frågan (pressmeddelande). Frågan är relevant för mitt avhandlingsarbete (bevisfrågor i internationell straffprocess) eftersom åklagaren anfört att domstolens förundersökningskammare tillämpat ett för högt beviskrav. Åklagaren menar att förundersökningskammaren tillämpat kravet ”bortom rimligt tvivel” som endast ska användas när skuldfrågan slutgiltigt prövas och inte när en arresteringsorder ska utfärdas.
Majoriteten i förundersökningskammaren motiverade sitt beslut den 4 mars 2009, (paras. 153,154 and 156) med att avsikt att begå folkmord kan härledas från all sammantagen bevisning även när varje bevisföremål var för sig inte kan motivera en sådan slutsats. För att nå en sådan slutsats måste förekomsten av avsikt för folkmord vara den enda rimliga slutsatsen som kan dras av bevisningen. Åklagaren menar att kravet ”den enda rimliga slutsatsen” är kopplat till beviskravet när skuldfrågan slutgiltigt prövas och inte när en arresteringsorder ska utfärdas. Det fanns en skiljaktig domare i förundersökningskammaren, Anita Ušacka. Hon ansåg i sin skiljaktiga mening att arresteringsordern även skulle omfatta folkmord. Som en anekdot kan nämnas att jag arbetade för domare Ušacka under 2006.
De aktuella bestämmelserna anger följande.
Arresteringsorder
Article 58 Issuance by the Pre-Trial Chamber of a warrant of arrest or a summons to appear
1. At any time after the initiation of an investigation, the Pre-Trial Chamber shall, on the application of the Prosecutor, issue a warrant of arrest of a person if, having examined the application and the evidence or other information submitted by the Prosecutor, it is satisfied that:
(a) There are reasonable grounds to believe that the person has committed a crime within the jurisdiction of the Court; and
/…/
Slutlig prövning i skuldfrågan
Article 66 Presumption of innocence
/…/
3. In order to convict the accused, the Court must be convinced of the guilt of the accused beyond reasonable doubt.
Överklagandekammarens beslut kommer garanterat att kommenteras i min avhandling, förundersökningskammarens beslut är redan med. Denna typ av beslut är guld värda. Jag menar att det finns brister i grunderna för förundersökningskammarens beslut och därmed är åklagarens kritik rimlig. Det är dock inte givet att slutsatsen om folkmord i sig är felaktig eller att överklagandekammaren på egen hand ändrar beslutet, det är möjligt att förundersökningskammaren istället beordras att överväga att omvärdera beslutet och dess grunder.
Varför är detta viktigt? Medan åklagaren påstår att Sudans regering och dess företrädare är ansvariga för ett folkmord menar regimen i Khartoum att människor förvisso dödats i Darfur men det är inget folkmord. Istället kan motiven för regeringens våldsanvändning förklaras som en kamp mot upprorsmakare (counter-insurgency campaign). Avsikten är inte att begå folkmord och därmed skulle åtalspunkterna avseende folkmord falla. Andra brott kan mycket väl ha begåtts, men inte nödvändigtvis folkmord. Detta synsätt har majoriteten i förundersökningskammaren anslutit sig till, se paras. 67, 74-78, 83, 94, 100, 104, 108-109, 149-156, 170-172 och särskilt 193-201: ”the Majority considers that the existence of reasonable grounds to believe that the GoS acted with genocidal intent is not the only reasonable conclusion of the alleged commission by GoS forces”. Med andra ord, åklagaren har inte lyckats eliminera alternativa förklaringar till sitt påstående att folkmord har begåtts. Frågan är alltså om åklagaren har en skyldighet att eliminera samtliga alternativa förklaringar när en arresteringsorder ska utfärdas.
Uppdatering. Jag har följt överklagandekammarens presentation av sitt beslut via webbsändning. Överklagandekammaren gick på åklagarens linje vilket innebär att förundersökningskammaren begått ett rättegångsfel (”error of law”) genom att använda ett för högt beviskrav. Överklagandekammaren följde min prognos och skickar tillbaka målet till förundersökningskammaren för att göra en ny bedömning med korrekt beviskrav. Överklagandekammaren har alltså inte utökat arresteringsordern att även omfatta folkmord, det ankommer på förundersökningskammaren att pröva denna fråga på nytt.
Media och bloggar
Eftersom en av kommentatorerna nedan anklagade mig för att vara tröttsam i mitt fåfänga försvar för rättsväsendets integritet så vill jag nämna något helt annat. Idag kom en dom från Högsta domstolen i en fråga som var mycket mer intressant än den först verkade.
En fastighet hade överlåtits i Halmstad kommun mellan två bolag som i praktiken styrdes av samma personer och som hade företagit överlåtelsen inom ramen för en omstrukturering av verksamheten; förvärvaren var härvid ett nybildat bolag bakom vilket alltså samma personer som säljaren stod.
Kommunen försökte smita igenom i fastighetsöverlåtelsen och hävdade förköpsrätt. Förvärvaren (och säljaren) menade att ett förköp skulle vara oskäligt och fick härvid visst stöd från Länsstyrelsen. Kommunen stod på sig hela vägen till vägen till regeringen som konstaterade att kommunen inte hade rätt att förvärva fastigheten eftersom det skulle ha varit oskäligt.
Det förvärvande bolaget yrkade därefter ersättning för den skada som uppstått genom kommunens agerande. Företaget menade att kommunens ageranade utgjorde fel eller försummelse vid myndighetsutövningen. Kommunen hade fattat sitt beslut om förköpsbegäran på ett dåligt underlag men under tiden framgick det för kommunen att det fanns en stark intressegemenskap mellan köpare och säljare, menade bolaget. Och då borde kommunen låtit bli att förhala transaktionen med en dödfödd förköpsprocess.
Kommunen invände att den hade rätt att få en prövning av fallet – och att det inte förelåg myndighetsutövning.
HD fann, föga överraskande, att det var myndighetsutövning. Därefter skiljer sig meningarna i HD åt. Majoriteten, tre justitieråd, ansåg att det inte förelegat fel eller försummelse. Det finns utrymme för rättsliga avvägningar i dessa fall och det kan därför inte anses culpöst av kommunen att gå vidare till regeringen trots att det fanns etablerad praxis som talade emot att förköp skulle kunna förekomma.
Minoriteten, JustR Lindskog och HD:s nya ordförande Lundius, kom till motsatt slutsats: Detta utgjorde fel eller försummelse.
Fallet är intressant. Det har visat sig, det visade sig i alla fall idag då jag under en kurs fick information om liknande problem på andra rättsliga områden, att myndigheter liksom kommunen i detta fall framhärdar med rättsliga processer som enligt etablerad praxiss framstår som lönlösa, för ”att få en prövning”. I sådana situationer är min uppfattning att det finns anledning att ta in minoritetens position i detta fall. Minoriteten för ett övertygande argument kring riskerna med att förköpsreglerna i dessa fall används för närmast otillbörliga syften.
En rätt till skadestånd kan i dessa fall fungera som en möjlighet till korrektion.
Äntligen – efter en tidsutdräkt som ännu tarvar en förklaring har nu åtalet i barnläkarmålet kommit, elva månader efter det att barnläkaren anhölls i sin utevaro. Dagens medicin har stämningsansökan på sin hemsida. Mårten Schultz har redan sagt det som behöver sägas om vissa reaktioner i media (se Dagens Nyheters ganska tveksamma ledarartikel), och i morse i P1 Morgon vidhållit att rättsväsendet bör fortsätta vara den instans som utan tidigare filtrering genom Socialstyrelsen eller annan utreder misstanke om brott.
Jag håller med honom: vi bör lugna oss med att såga åklagaren (vilket inte utesluter att kritiska frågor ställs avseende tidsutdräkten) eller döma läkaren. Vad gäller kravet på att Socialstyrelsen skall bli utredande instans, haltar liknelsen med haverikommissioner och dylikt på andra tekniska områden. Dessa kommissioner utreder inte brott, utan fastställer faktiska, för naturvetenskapen tillgängliga händelseförlopp. Det man möjligen kan fundera på är att obligatoriskt koppla in någon form av sakkunnig kommission för att klarlägga de naturvetenskapliga fakta vid brottsmisstänkta skeenden inom vården (där det dock måste påpekas att Rättsmedicinalverket, RMV, är just en sådan instans), men att låta någon annan än polis och åklagare utreda brott kan knappast komma i fråga. Det skulle vara som att låta jurister bygga domstolsbyggnader: det blir inte bra.
Några ord dock om själva åtalet. På pappret – märk väl, på pappret: inget är säkert innan förhandling har hållits och endast de som varit med under hela förhandlingen kan bedöma vad som där förevarit – ser åtalet faktiskt bra ut. Mycket av den kritik som tidigare framkommit går förbi det åtal som nu tagit formen av stämningsansökan.
Åklagaren har vittnesförhör som täcker förloppet strax före flickans död. Av den publicerade stämningsansökan framgår inte vilka vittnena är, men enligt uppgifter i media utgörs de till största av flickans anhöriga. Det är upp till domstolen att bedöma deras vittnesuppgifter, men det finns åtminstone teoretiskt ingen anledning att låta flickans anhörigas vittnesmål väga lättare än, säg, ett misshandelsoffers eller våldtäktsoffers vittnesmål. Man kan alltså inte på rak arm bortse ifrån dessa vittnesmål.
Därutöver finns också vittnesmål av undersköterskor som skall styrka att något utöver det morfin som flickan fick via kateter injicerades i henne. Dessutom anförs ett gäng experter som skall styrka, dels att flickan dött av tiopental, dels att RMV:s analyser är tillförlitliga. Det senare har för övrigt mig veterligen ifrågasatts: det enda som ifrågasatts är RMV:s slutsatser. Även här finns dock expertvittnesmål som går ut på, dels att användningen av tiopental inte varit medicinskt motiverat, dels att den höga koncentrationen av tiopental kan förklaras med att ”en mycket hög dos av tiopental inficerats nära före döden” och då flickan var i livet.
Här står alltså Ingvar Ericsons utredningar (se här, här och här) som jag publicerat här på bloggen emot andra sakkunnigas bedömning. Vi kan nog lita på att försvaret kommer att anföra bedömningar av den typ som Ingvar gjort, men vad som slutligen väger över i domstolen, är upp till denna att bedöma. Jag avhåller mig från en bedömning.
Det man måste konstatera är att åklagarens talan – förutsatt att den nu håller under närmare granskning vid domstolsförhandlingarna – på pappret täcker alla de frågor som behöver täckas. Åklagaren visar att tiopental injicerats utan att detta varit medicinskt motiverat, antagligen visar han också – det framgår inte av den kopia av stämningsansökan som Dagens medicin publicerar – att det var läkaren som injicerat tiopental, och han visar att detta skett medan flickan varit i livet. Sammanlagt med de tydligen kända biverkningar som tiopental har och det faktum att dessa med stor sannolikhet måste anses vara kända i kompetenta läkarkretsar, leder den oemotsagda stämningsansökan till slutsatsen att den tilltalade i vetskap om att döden skulle påskyndas injicerat en stor dos tiopental i flickan. Detta räcker för uppsåt och fällande dom. Vi får se hur försvaret argumentera och det slutliga ställningstagande huruvida åtalet håller ankommer på domstolen.
Jag vill nämligen som sagt på inget sätt föregripa förhandlingen: mitt syfte här är att äntligen ta av en del av udden i den kritik som nu länge riktats mot åklagaren. Jag är fortfarande frågande till varför det här åtalet dröjt så länge, men det åtal som framgår av den publicerade stämningsansökan ser så tät och gedigen ut som man rimligen kan begära. Det är dags att sluta hacka på åklagaren och vänta till dess vi fått se en förhandling och en domstolsbedömning.
Några ord också om delar av den kritik som framkommit. Jag delar inte Ingvar Ericsons bedömning att åklagaren måste visa hur den samtida koncentrationen av tiopental och morfin uppkommit: det räcker om åklagaren kan visa att läkaren i vetskap om de dödliga effekterna med säkerhet bortom allt rimligt tvivel har injicerat tiopental – alla andra frågor är irrelevanta för åtalet. Jag delar inte det krav att läkaren måste visas ha haft något motiv till sitt handlande: juridiskt räcker det att kunna visa att hon handlat i full vetskap om och med ett accepterande av hennes handlandes följder.
Domstolsförhandlingen blir intressant och domslutet kommer att diskuteras hur det än går. Det skulle också förvåna mig om alla parter nöjde sig med tingsrättens dom: rättsväsendets slutliga ställningstagande får vi veta om först när vi har en lagakraftvunnen dom, antagligen från hovrätten eller Högsta domstolen. Åklagaren tycks ha gjort det jobb man kan kräva (även om det tog en sablans tid), och nu är det upp till domstolarna att ta ställning till åtalet. Instansordningen är just till för att rätta eventuella misstag som kan förekomma.
Hittills vet vi bara en sak: de som myndigt påstått att åklagaren är en klåpare eller värre, har fel. En bedömning av vittnenas tillförlitlighet kan ingen av oss göra som inte hört och sett deras vittnesmål. Det som vi nu kan diskutera är den offentliga stämningsansökans innehåll.
Ingenting annat.
Idag skriver Dagens Nyheters ledarsida, som utvecklat en alldeles särskild tondövhet för rättsliga principfrågor, att åtalet mot narkosläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus riskerar leda till ett bristande förtroende för åklagarna. Det skriver alltså DN dagen efter att åtalet presenterats, innan någon prövning skett, innan vi vet om åklagaren kommer lyckas att leda sina påståenden i bevisning.
Kritiken är naturligtvis prematur. Visst kan rättsväsendets förtroende sargas av slarviga undersökningar eller halsstarriga beslut. Men det vet vi ju inte om något sådant skett i det här fallet än. Däremot kan naturligtvis otåliga opinionsjournalisters dåligt underbyggda krypskytte påverka förtroendet. Det är beklagligt. Men de alltför tidiga ropen på varg är nu dessvärre priset vi får betala för tryckfriheten.
”Man måste komma ihåg att landets utrikesminister var mördad. Har man oturen att bli gripen och häktad som misstänkt för det får man nog räkna med att också ha oturen att bli omskriven”. Orden är Hans Månssons. Månsson är f.d. ansvarig utgivare för tidningen Sydsvenskan. Bakgrunden är att Sydsvenskan i samband med undersökningen av mordet på utrikesministern Anna Lindh hade publicerat uppgifter om den oskyldiga person – ”35-åringen” – som tidigt satt frihetsberövad som misstänkt för mordet. Den oturlige 35-åringen är idag 41 år och har efter många års väntan till slut kommit fram till sin dag i domstol, efter att ha stämt Sydsvenskan för grovt förtal.
Vilken jävla otur, va? Om jag som oskyldig blir uthängd som mördare i tidningen skulle jag verkligen förbanna min taskiga tur. Eller, vänta, det skulle jag inte alls.
För det har naturligtvis inte något med tur att göra. Det var ett övervägt beslut av Sydsvenskan att på ett tidigt stadium i utredningen publicera uppgifterna om 35-åringen. Man kunde också valt att låta bli, om man till exempel ansett det viktigt att väga in integritetsaspekter i sitt publiceringsbeslut. Och hade man låtit bli att publicera de kränkande uppgifterna om 35-åringen så kan det knappast betraktas som att han för den skull hade tur.
Eller så har jag fel. Det kanske inte alls görs några övervägda publiceringsbeslut på Sydsvenskan. Det kan naturligtvis vara så att tidningen låter slumpen fatta besluten – ett jämnt tal på tärningen så publicerar vi, ett udda så låter vi bli.
Men har man oturen att i ett sådant fall publicera falska och kränkande uppgifter som är ägnade att utsätta en person för andras missaktning så får man nog också räkna med att ha oturen att bli dömd till ansvar.
Varje termin så är jag med i en paneldebatt för nya studenter på juristlinjen. På debatten finns det företrädare för de flesta traditionella juristkategorier: Jag är (den för studenter svårfångade) forskaren, det finns en domare, en affärsjuridiskt orienterad advokat, en bolagsjurist, en åklagare och – inte minst! – Douglas Johnson-Roos. Och så finns det en försvarare, för det mesta Juridikbloggens Johan Åkermark.
En sak som Johan brukar framhålla under debatterna för studenter, som överlag tycker att Johan har det coolaste jobbet bland panelens ledamöter – det här är innan juristutbildningen hjärntvättat studenterna att anse att företagsöverlåtelser är intressantare – är hur viktig försvararen är för sin klient redan under förundersökningen och framåt.
Försvaren är ofta den enda som står på den misstänktas sida. Och mot sig står oerhört mäktiga krafter: Staten, genom åklagaren och det rättsväsende som kanske frihetsberövat den misstänkta personen. I uppmärksammade fall så har den misstänkta inte sällan också allmänheten och medierna mot sig. Tidningarna skriver om brottet – ett mord, ett sexualbrott, en omfattande narkotikahärva – och piskar upp stämningar. Idag spiller mediebevakningen ofta över i de sociala medierna: Det bildas hatgrupper och kampanjer mot den misstänkta personen, på Facebook, bloggar, och i andra fora. Oskuldspresumtionen omhuldas förhoppningsvis fortfarande av den domstol som senare eventuellt får i uppgift att döma i målet. Men i alla andra sammanhang är den misstänkta personen dömd – i en sådan situation kan det nog upplevas som att alla är emot en.
Utom en person. Försvaren. Den enda som tveklöst sitter i den misstänktas ringhörna.
Försvaren får ensam rollen av ett slags rättsstatens värn, mot prematurt skuldbeläggande, för den enskildas rätt till sin oskuldspresumtion.
Varifrån kommer denna gråtmilda panegyrik över försvarsadvokaten, tänker ni nu. Det är naturligtvis affären med den sexbrottsmisstänkte före detta polischefen som spökar. Sällan har väl en sådan mur av förakt och klander byggs upp på så kort tid. Media skriver om fallet, med namn och bild på den misstänkta. Detaljer ur polischefens sexliv, även detaljer som inte har med några brottsmisstankar att göra, fläks ut på löpsedlar. De sociala medierna mobiliserar sitt ogillande. Krönikörer tar fallet som utgångspunkt för svepande bedömningar av ”kvinnosynen” hos polisen. Polisens ledning går ut offentlig och kritiserar den misstänkta (häktade) personen och betecknar det som ett svek.
I allmänhetens, medias och polisorganisationens ögon är snuskgubben redan dömd. Och i det läget finns det bara en person som backar upp den misstänkta personen. Försvararen. Det skall de av oss, som värnar om oskuldspresumtionen och att även misstänkta personer skall ha rätt till sin integritet, vara tacksamma för.
