Något om rätten till bostad

Soppkök Stockholm har varit aktiva i dagarna för att uppmärksamma hemlöshet och vad som kan göras för att komma till rätta med problemet. Jag tänkte ta tillfället i akt och infria ett löfte till nätverket, genom att kort beröra rätten till bostad som en mänsklig rättighet.

Rätten till bostad brukar anses ingå i den mer övergripande rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. Den finns formulerad i artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och mer preciserad i bland annat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen har blivit utsatt för kritik, inte minst eftersom den tillkom efter påtryckningar från dåvarande Sovjetunionen och östblocket. Det sticker i ögonen på en del att tala om ekonomiska rättigheter och konventionen är på många sätt mer lös i konturerna än den om civila och politiska rättigheter. Konventionens rättigheter är formulerade som ambitionsmål snarare än absoluta rättigheter och varje stat är skyldig att implementera rättigheterna så långt det är (ekonomiskt) möjligt. Jag anser att det finns flera argument som talar för att sociala rättigheter är minst lika centrala för oss människor som civila och politiska rättigheter. Rätten till arbete, hälsa och utbildning är ständigt aktuella och föremål för politisk debatt. Rätten för föräldrar att fritt välja skola för sina barn omnämns till exempel i artikel 13, vilket kanske kan få en del att höja på ögonbrynen. Invändningar om att rättigheterna kan tillgodoses på olika sätt är riktiga men det kan också sägas om en del civila och politiska rättigheter. Min största invänding mot konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är snarare att den stundtals har gruppfokus. Det har visat sig svårt att omsätta individuella rättigheter utifrån grupptillhörighet. Att avgränsa grupper och sätta upp kriterier för grupptillhörighet är ett känt problem och har skapat huvudbry för samer med flera.

Åter till rätten till bostad. I artikel 11 punkt 1 uttrycks följande: ”Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt förverkligas och erkänner att internationellt samarbete på frivillig grund är av väsentlig betydelse i detta sammanhang.” Var och en har alltså rätt till en ”lämplig bostad”. Hur ska det förstås? I regeringsformens 1 kapitel 2 § uttrycks att det allmänna ska trygga rätten till bland annat bostad. Det kan tolkas som en skyldighet för staten att främja bostadsbyggande men också som en mer långtgående skyldighet att se till att var och en har en bostad. Paragrafen ger dock ingen rättighet för varje medborgare att luta sig mot utan ska snarare ses som en programförklaring för det allmänna.

Socialtjänstlagen är en ramlag men ger ändå vissa skyldigheter för kommunernas socialnämnder. I 3 kapitlet 2 § sägs i andra stycket att socialnämnden ska ”främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning”. Det får förstås som en villkorad skyldighet för kommuner utifrån faktorer som rådande samhällsekonomi och tillgång till bostäder. Samtidigt en skyldighet som inte upphör med enstaka insatser utan något som ständigt måste främjas. I de urprungliga förarbetena (prop 1979/80:1) till paragrafens lydelse förs ett intressant resonemang om individens personliga ansvar kontra socialnämndens ”fixarroll”. Risken för passivisering och beroende berörs men också bostadens avgörande betydelse för den enskildes sociala situation.

Noteras bör att den europeiska sociala stadgan ger en mer långtgående skyldighet än vad som nämnts hittills. I dess artikel 31 åtar sig faktiskt parterna att minska hemlöshet och rentav att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel.  Stadgan trädde i kraft den 1 juli 1999 och sist jag kollade så hade Sverige både undertecknat och ratificerat den. Som konstateras i en uppsats från Göteborgs Universitet har stadgan blivit förbisedd men borde om inte annat kunna användas som underlag för juridisk argumentation.

Blev vi så mycket klokare – finns det en rätt till bostad eller inte? Jo, det finns en sådan rätt men hur juridiskt fastlagd den är kan nog diskuteras. Jag delar Svenska brukarföreningens slutsats att det i praktiken handlar om att slåss för sin rätt, på olika sätt. Pengar har som alltid betydelse och även om du kan få stöd från det allmänna via bostadsbidrag måste du också accepteras som hyresgäst. Den juridiken får vi återkomma till en annan dag.

Don’t Mention the Mail

Vid ett sammanträde med en styrelse i vilken jag sitter nämnde jag nyligen ordet Posten. Reaktionerna var faktiskt närmast skrämmande: ett ilsket muttrande hördes från flera håll och uppmaningen: ”prata inte om Posten!” (don’t mention the mail) genljöd genom salen. Upprördheten visade sig ha att göra med Postens allt märkligare utlämningspolicy. Många av de närvarande kunde berätta historier om hur de flera gånger tvingades att åka tillbaka till Posten för att de avkrävdes identifikations- och andra behörighetshandlingar som ingen förnuftig människa skulle tänka på att ha med sig, om hur ett paket som var adresserat till flera bara kunde hämtas ut av alla adressater samtidigt (vilket förstås innebär en hel del joxande med allas almanackor) och om hur man fann sig i Catch 22-situationer ur vilka man fick ingen hjälp att ta sig. Posten verkar inte längre vilja leverera, utan endast ta emot, paket.

Den vildaste historien – som i sin absurditet får stå för alla andra historier – var en mamma som berättade att hon skulle hämta ut ett pris som dottern vunnit i en tävling. Dottern, som vid tillfället var tio år gammal, var med. Väl framme vid disken bad expediten om id-kortet. Mamman visade glatt upp sitt kort, men där tog det stopp: det var dotterns id-kort som skulle visas upp. Något sådant hade inte dottern. Mamman protesterade och påpekade att hon ju som vårdnadshavare har rätt (och skyldighet) att företräda sin dotter i alla ärenden som har juridiska implikationer. Expediten å sin sida påpekade att hen ju av mammans id-handling inte kunde utläsa att mamman verkligen var mamma till dottern. Frågan blev då hur paketet skulle hämtas ut. Efter mycket om och med och ett telefonsamtal med någon högre upp i hierarkin sades det att dottern skulle visa upp personbevis för att plocka ute en id-handling. Som dock många torde veta, är ett personbevis ingen id-handling, helt bortsett ifrån att det inte finns något foto på ett personbevis: hur skall expediten veta att den som viftar med ett personbevis verkligen är den person som hen utger sig vara? Personbeviset löser inte de problem som expediten hade med att lämna ut paketet. Men ok, personbevis skulle skaffas.

Då kom nästa barriär: man kan inte få en id-handling och alltså inte heller något personbevis för att kunna plocka ut en id-handling innan man fyllt 13. Dottern hade alltså inget id-kort (för att hon inte var 13), kunde inte heller få ett personbevis (som inte är id-handling) och kunde inte få hjälp av mamman (för att mammans släktförhållande till dottern inte framgår av mammans id-handling). Hur i hela friden skall man få ut paketet?

Jag vet inte varför Posten lägger sådana hinder i vägen för folk att hämta ut paket, men jag har mina misstankar. Antagligen har man börjat bekymra sig om att det egentligen är ganska lätt att hämta ut paket som inte tillhör en: man länsar en lämplig brevlåda, tar med avin och utger sig för någon annan – vips! har man kunnat sno åt sig ett paket. Jag har ingen aning om detta var eller är vanligt förekommande, men är man lite paranoid lagd, är det ett fullt tänkbart scenario. Alltså har Posten anvisat sina utlämningsställen att vara noga med kontroller. Numera är dem som jobbar på utlämningsställen inte längre skolade postexpediter som kan något om reglerna som kringgärdar Postens roll, utan det rör sig om anställda i kiosker och livsmedelbutiker som bland mycket annat också lämnar ut post. För att inte behöva kräva en utbildningsnivå hos dessa anställda som nog skulle det göra oattraktivt för butikerna att bli postutlämningsställen, har man yxat till några grova regler som den som är osäker kan hålla sig till. Voilá, en servicenivå som stinker och som dessutom vilar på bräcklig juridisk grund.

En tioåring kan inte utan vidare själv ta emot paket, så långt är allt riktigt. Att ta emot ett paket innebär nämligen bland annat att man rättsligt befriar Posten från dess ansvar att leverera paketet, och mottagandet har alltså vissa drag av det som man på juridiska kallar för rättshandling. Detta är en handling med rättsliga implikationer, och man måste som grov tumregel vara myndig för att få företa sådana handlingar. Den som inte är myndig, behöver en företrädare, och det är i barns fall vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna. Vårdnadshavaren får företräda barnet i alla rättsliga angelägenheter. Om frågan har större betydelse för barnet och dess välmående – om det exempelvis gäller frågan i vilken skola barnet skall gå eller var barnet skall bo – måste vårdnadshavarna vara eniga. I mindre viktiga angelägenheter får en vårdnadshavare ensam bestämma över barnet om den andra vårdnadshavaren på grund av exempelvis frånvaro inte kan delta (6 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken). I mindre viktiga frågor kan man också anta att den andra vårdnadshavaren implicit ger sitt samtycke. Med andra ord hade min bekant gott kunnat hämta ut paketet åt sin dotter utan att pappan varit med.

Det kan behövas en viss identitetskontroll för att paketet skall få lämnas ut, också där har Posten rätt. Denna kontroll behöver dock inte gå så långt att Posten måste vara stensäker på att paketet lämnas ut till rätt person. Antagligen måste Posten göra rimliga kontroller, men finns efter dessa ingen anledning att misstänka att någon ljuger, får paketet lämnas ut och Posten har inget ansvar om det råkar vara fel person till vilken man lämnat ut. Att driva det så långt att man kräver en id-handling av en tioåring finns inte med på kartan, det är Postens eget påhitt.

I andra sammanhang är Posten mera på fast mark. Själv fick jag problem när jag skulle hämta ut ett brev som otursamt nog skickats till en förening i vilken jag är styrelsemedlem. Jag skulle presentera, inte bara registerutdraget från Bolagsverket, utan också årsmötesprotokollet avseende det årsmöte där jag valts och protokollet från det styrelsesammanträde där jag fått uppdraget att hämta ut brevet. Detta är helt i sin ordning och enligt alla konstens regler: problemet är bara att föreningen i fråga kanske får ett eller två brev om året som behöver hämtas ut, och pappersexercisen inte står i någon rimlig proportion till värdet av breven. Med andra ord är frestelsen stor att över huvud taget inte hämta ut brev.

Säkerhet och flexibilitet är kommunicerande rör: höjer man det ena, sänks automatiskt det andra. Posten verkar helt ha satsat på säkerhet, till den milda grad att det i vissa fall saknas grund i svensk rätt för alla de krav som ställs. Det innebär att Posten är närmast totalt oflexibel. Flexibilitet är dock ett av kundservice främsta kännetecken. Med andra ord må transporter med Posten vara säkra, men som kund och brukare känns det som att man försöker förhandla med en betongkloss när man skall få ut sina saker.

Inget under att det muttras ilsket i rummet när företaget nämns.

Några korta tankar om Bo Svenssons utredning

Inlägget nedan postade jag tidigare på min egen blogg, men efter anmodan blir den nu dubbelpostad även hit.

Idag gavs Bo Svenssons utredning Ersättning för polisbevakning ut. Jag har inte hunnit läsa den i sin helhet, men tänkte iallafall försöka dela med mig av mina första reflektioner.

Jag har sett det kommenteras att Svenssons utredning är ett ”beställningsuppdrag”. Det är ett ganska nedlåtande uttryck, men samtidigt var direktiven till utredningen väldigt strama. Han skulle lämna ett förslag som gör att idrottsaktiebolag även i fortsättningen får betala för polisbevakning, men att kostnaderna för dessa ska minskas. Det är också ett sådant förslag som lämnas, kostnaderna ska minskas med hälften.

Anledningen till att kostnadsansvaret ska finnas kvar, enligt Svensson, är ganska häpnadsväckande. Det är för att idrottsaktiebolagen annars inte skulle ta sitt ansvar. Samtidigt konstateras i andra delar av utredningen att de flesta ordningsstörningarna sker på områden där klubbarna inte har möjlighet att påverka. Han skriver också att om klubbarna inte får betala så kan de välja att inte ta dit tillräckligt med ordningsvakter. Det är ett konstigt argument, för i tillstånden kan ju polisen ange hur många ordningsvakter klubben ska ha vid tillställningen.

Bo Svensson skriver i utredningen att den rättsliga regleringen kring betalningsansvaret enligt ordningslagen är juridiskt oklanderlig. Det är en anmärkningsvärd skrivning, särskilt med tanke på att dessa mål fortfarande ligger hos domstol. Det finns, som jag ser det, framför allt två juridiska frågor som inte ännu fått sin lösning. Den första är om avgifterna egentligen är att betrakta som en skatt. Om det har jag tidigare skrivit här på Juridikbloggen. Mer om det nedan. Den andra frågan är om poliskostnaderna är att se som ett olaga statsstöd (till de klubbar som inte debiteras). Den första frågan väntar fortfarande på prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen, den andra frågan har ingen domstol ens berört hittills. Frågan om det är ett olaga statsstöd har dessutom väckt EU-kommissionens intresse, som ställt frågor till regeringen för att kunna avgöra det. Att då säga att regleringen är oklanderlig är närmast häpnadsväckande.

Bo Svensson försöker sig också på att själv försöka avgöra om kostnaderna är en skatt eller en avgift. Försöket imponerar dock inte. Vad Svensson, förvaltningsrätten och kammarrätten verkar ha missat är att frågan måste besvaras ur ett konstitutionellt perspektiv, dvs. hur ska begreppen skatt och avgift definieras utifrån grundlagarna (varför detta är viktigt att definiera beskrev jag som sagt tidigare här på Juridikbloggen). Hur begreppet avgift definierats i en avgiftsförordning är således betydelselöst. Att hänvisa till avgiftsförordningen är i stället att göra sig skyldig till ett cirkelresonemang – för en sådan är ju också beslutad av regeringen. Regeringen kan väl aldrig ”rädda” en grundlagsvidrig förordning genom ett beslut i en annan förordning!

Bo Svensson vill försöka få en bred acceptans för sitt förslag. Så står det i utredningen. Det är i och för sig en fin ambition, men jag anmäler redan nu min avvikande åsikt.

David mot Goliat?

Vi har nu fått tekniken att fungera och låt mig därför presentera en av mina hjärtefrågor: juridiken i medborgarnas tjänst. För ett tag sedan var jag i tjänsten på ett seminarium som handlade om möjligheten att teckna barnförsäkringar. Jag sparar mina åsikter i jobbet till andra sammanhang och vill nu göra en personlig reflektion. Vid seminariet presenterades en intressant rapport som finns att läsa här. Det konstaterades att det är relativt ovanligt att försäkringsbolagen avslår en ansökan om barnförsäkring. Men, och det är hit jag vill komma, inte ett enda avslag har lett till att en enskild på egen hand har drivit frågan om rätten att teckna barnförsäkring till domstol.

Vi backar bandet lite. I försäkringsavtalslagen finns en sk kontraheringsplikt, som innebär en skyldighet för försäkringsbolag att teckna försäkring om inte särskilda skäl föreligger. Vad dessa särskilda skäl innebär tar sin lilla tid att sätta sig in i och kan inte vara helt enkelt för dåligt insatta konsumenter att förstå. Det tog mig som hyfsad jurist ett tag i alla fall och åtskilliga läsningar av förarbetsuttalanden och viss doktrin. Så är det med viss juridik och inget konstigt i det (även om en kan tycka att juridik i konsumenters intresse borde vara enkel för konsumenter att förstå). Utgångspunkten är att en individuell riskbedömning ska göras i varje enskilt fall. Det finns samtidigt vissa principer som är viktiga att känna till. Exempelvis kan nämnas att försäkringsbolagen är bunden av sin egen praxis i sådana här sammanhang och inte någon gemensam branschpraxis.

Måste ärenden tas till domstol eller finns det andra vägar till omprövning? Intern omprövning är den väg som kan tyckas mest naturlig när det handlar om klagomål. Det vanliga är att kunder som fått avslag vänder sig till den handläggare som gjort den första bedömningen . Handläggaren kan då stämma av frågan med högre ansvarig och eventuellt konsultera försäkringsläkare. Det finns också en möjlighet att vända sig till intern försäkringsnämnd. Av rapporten att döma görs det sällan. Säkert mer vanligt att kunden vänder sig till annat försäkringsbolag och prövar lyckan där.

Allmänna reklamationsnämnden kanske någon tänker? Nej, inte när det gäller försäkringar för nämndens uppdrag omfattar inte rätten att teckna försäkringar. Konsumentombudsmannen då, kan inte den göra något? Jo faktiskt, KO har möjligheten och kan driva ärenden om tvisten är av betydelse för rättstillämpningen eller det finns ett allmänt konsumentintresse. KO har också försökt att driva ett ärende men det avgjordes efter att försäkringsbolaget medgett KO:s yrkanden.

Intentionen från lagstiftaren var säkerligen att fler enskilda skulle driva ärenden till domstol och att försäkringsbolagen därmed skulle få en allmän praxis att rätta sig efter. Det finns vissa hinder och ett av de främsta är nog det som tas upp i rapporten, nämligen det ekonomiska risktagande som det kan innebära för konsumenter. Även om hemförsäkringar innehåller rättsskydd kan en process mot ett försäkringsbolag bli en kostsam och segdragen historia. Jag har sett exempel från processer angående skadeersättning som gjort mig fundersam, för att uttrycka det milt.

Ett annat skäl som lyfts i rapporten är att försäkringsbolagens avslag kan vara svåra att förstå sig på. De kan vara kortfattade och otydliga, vilket gör att bolagens interna bedömningar kan vara höljda i dunkel. Konsumenternas försäkringsbyrå har uttryckt kritik angående detta och menar att det bör ställas högre krav på försäkringsbolagens avslagsbeslut. Jag håller med och hoppas verkligen att saken ses över av såväl försäkringsbranschen som politiker.

Rapporten jag hänvisat till avslutas med några iakttagelser som förtjänar att läsas. Särskilt följande mening väckte min uppmärksamhet (sid 67): ”Lagstiftningen tar inte på ett tydligt sätt ställning för endera parten, dvs. försäkringsbolaget eller försäkringstagaren.” Slutsatsen härleds från en artikel i Juridisk Tidskrift som jag skam att säga inte läst (än). Jag delar ändå slutsatsen och den avspeglas enligt mig i bristen på praxis. Lagstiftningen har av allt att döma haft viss effekt på försäkringsområdet men har inte lett till en ökad transparens i juridiskt hänseende. Det är här mina hjärtefrågor kommer in i bilden för jag brinner för en juridisk tillämpning i allmänhetens tjänst – en juridik som ska vara möjlig för individer att följa och utveckla. Inget ont om affärsjuridik (än) men mina inlägg på Juridikbloggen kommer att utgå från andra perspektiv.

Som alltid i juridikens värld handlar det inte bara om att ha rätt utan om att få rätt. Jag anser att det finns ett antal hinder för konsumenter att få rätt i fråga om försäkringar. Jag ser samtidigt att frågorna utreds och hoppas att med detta lilla inlägg ha väckt ytterligare intresse för försäkringsjuridikens fascinerande villkor.

Två nya medarbetare på Juridikbloggen

Det är roligt att kunna presentera två nya medarbetare på Juridikbloggen som kan bidra med nya perspektiv på juridik i vid bemärkelse.

Per Holfve är jurist på Diskrimineringsombudsmannen och har gjort sig känd i sociala medier för sina insikter i och åsikter om juridiska frågor. Han deltar på bloggen som privatperson och inte i sin roll som tjänsteman, men det behöver väl knappast sägas.

Andreas Örnevall pluggar till socionom och är aktiv inom RFSU och kommer att kunna bidra med sociopolitiska perspektiv på rätten. Han vill initiera debatter i socialrättsliga frågor, LVU etc.

Välkomna båda – och hoppas att tekniken fungerar.

Polisen skjuter. Rikspolisstyrelsen vimsar.

Det var efter ett rån mot en guldsmed vid Humlegården som skotten haglade in i gymmet Metropolis på Birger Jarlsgatan i Stockholm. 16 skott avlossades. 11 trängde in i Metropolis.

Gymmet drabbades av att ha hamnat i skottgluggen. Ett omedelbart resultat var naturligtvis egendomsskador – på utrustningen och lokalen. Men även andra skador uppstod. Magasinet Paragraf följde upp händelsen nyligen med artikeln Polisen vägrar betala. I artikeln beskrevs effekterna för gymägarna: ”De ekonomiska förlusterna för gymmet blev omfattande. Flera av de så kallade konsulterna som arbetar med personlig träning och rådgivning slutade. Med dem följde deras kunder med vilka konsulterna byggt upp en personlig kontakt.

Även andra intäkter förlorades och sammanställningen över den ekonomiska skada Metropolis gym lämnade in till Polismyndigheten i Stockholms län, landade på nästan en miljon kronor. I den summan ingick förlusterna för bland annat materiella skador, stilleståndsersättning till konsulter, extra personalkostnader, förlorade intäkter och förluster av konsulterna som lämnade sina uppdrag.”

För detta begärde gymmet ersättning. Men någon ersättning utgick inte för detta, berättar Paragraf. Endast ersättning för ”sakskada” utgick. Däremot ville inte polisen, enligt det beslut som kom från Rikspolisstyrelsen (RPS), betala ersättning för ”ren förmögenhetsskada”. Ren förmögenhetsskada, enligt RPS, var alltså de kostnader som nämndes ovan, för konsulter etc. Men det finns ett problem.

Dessa kostnader är inte en ren förmögenhetsskada. Polisens beslut bygger på en felaktig uppfattning om gällande rätt.

Litet juridik. Ersättning av det slag som Metropolis begärde bedöms enligt den särskilda s.k. frihetsberövandelagen. Denna lag är kanske mest känd för att den innehåller regler om vilka ersättningar som ska utgå till personer som suttit frihetsberövade i häkte men senare frias (antingen genom dom eller genom att förundersökningen läggs ned).

Lagen dyker inte så ofta upp i domstolarna men var föremål för HD:s prövning förra året. Av HD:s dom framgår tydligt att de begrepp som används i frihetsberövandelagen ska tolkas utifrån den allmänna skadeståndsrättens begreppsanvändning.

I 8 § frihetsberövandelagen, som RPS stödjer sitt beslut på, står det att ersättning ska utgå får person- och sakskada som orsakas genom viss våldsanvändning, t.ex. genom att polisen skjuter 11 skott in i ett gyms vägg på Birger Jarlsgatan. Ren förmögenhetsskada ersätts inte enligt lagrummet. Så långt har RPS rätt.

Men vad är då en ren förmögenhetsskada. En ren förmögenhetsskada, följer av den enda skadedefinitionen i skadeståndslagen, är en ekonomisk skada som saknar samband med tidigare personskada eller sakskada. Definitionen tolkas motsatsvis. En ekonomisk skada som  står i samband med en personskada eller sakskada är inte en ren förmögenhetsskada.

När kulorna smällde in i väggen uppstod sakskada. Det är den primära skadan. Denna skada fick sedan effekter på olika sätt. I den mån dessa effekter står i samband med att skotten trängde in i gymmet så är de inte att anse som en ren förmögenhetsskada, utan som en följd av sakskada. Därmed är man fortfarande kvar i frihetsberövandelagens 8 §.

Av skadeståndslagens regel om ersättning vid sakskada framgår att ersättning ska utgå, om saken kan lagas, med bl.a. reparationskostnad men också för annan kostnad. Ett typexempel på en sådan annan kostnad som ersätts inom ramen för en sakskadeersättning är stilleståndsersättning. Precis vad Metropolis begär ersättning för alltså.

Det tycks således som att RPS fattat sitt beslut grundat på ett misstag om vad en ren förmögenhetsskada respektive en sakskada är. Dessa misstankar accentueras av att beslutsfattande jurist vid RPS tydligen inte själv anser att det som inte ersätts är en ren förmögenhetsskada alls, trots att det i beslutet står just det.

TIll Paragraf säger beslutsfattaren nämligen: ”Men huvudregeln är att tredjemansskada inte ersätts.” Tredjemansskador är definitionsmässigt något annat än en ren förmögenhetsskada. En tredjemansskada är en följdskada som någon, den tredje mannen, drabbas av till följd av någon annans skada, t.ex. någon annans sakskada. (Säg att en brottsling skadar min arbetsgivares bil som jag använder för att sälja saker vilket leder till att jag drabbas av en inkomstförlust då min lön är provisionsbaserad: Arbetsgivaren drabbas av en sakskada, jag av en tredjemansskada.)

Så det tycks som att RPS inte riktigt bestämt sig. Problemet kvarstår emellertid. Det kan inte gärna vara en tredjemansskada heller, det Metropolis vill ha ersättning för. Det är ju kostnader och förluster som drabbar gymmet till följd av den sakskada som drabbat just gymmet. Ingen tredjemansskada heller alltså.

Vimsigt, Rikspolisstyrelsen.

Juridikpodden S01E06: Jurister med gester

Juridikpodden avsnitt sex finns nu ute på Soundcloud (här) och på Itunes. Vi pratar om juridikfilmer med familjerättstema, varför man ska läsa domar innan man sågar dem och så följer vi upp Landskronafallet.

Det kontantlösa samhället

Denna morgon uppmärksammades jag av Sveriges Radio P4 Kalmar på denna artikel i Östran om det kontantlösa samhället. Eftersom jag tidigare bloggat om frågan och också tagit upp den i min lärobok om skuldebrevsrätt, tycker jag att den är spännande. Artikeln lärde mig något: jag visste om Svea hovrätts dom om landstinget skyldighet att ta emot kontanter, men jag visste inte att ett liknande mål avgjorts av förvaltningsrätten i Härnösand, som förpliktade landstinget i Jämtland att ta emot kontanter. Det här börjar bli material för en ny upplaga av läroboken.

Jag tror dock att artikeln (helt ursäktligt) villat bort sig på detta inte helt okomplicerade område. Det som för mig genast lyser i ögonen är nämligen att både Svea hovrätts och förvaltningsrättens i Härnösand domar avser det allmänna, alltså myndigheter. För det allmänna och för privata aktörer gäller olika regler på detta område.

Grunden för hela frågan om det kontantlösa samhället är 5 kap. 1 § andra stycket lagen om Sveriges riksbank. Enligt denna bestämmelse är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, vilket enligt förarbetena innebär att man principiellt alltid kan betala sina skulder med svenska sedlar och mynt. Men…

Denna bestämmelse är dispositiv, med vilket menas att parterna kan komma överens om annat. Detta följer av 7 § första stycket skuldebrevslagen där det sägs att man i Sverige alltid får betala med svenska sedlar och mynt, även om skulden egentligen lyder i någon annan valuta (man får alltså betala en skuld i Sverige som beräknas i euro med kronor enligt den kurs som gäller på betalningsdagen). Detta gäller dock bara om inte något ”förbehåll om annat” träffats, det vill säga om parterna inte slutat avtal om annat. Om parterna slutit avtal om att den skuld som beräknas i euro också skall betalas i euro, måste skulden betalas i euro. Detsamma gäller om parterna träffat avtal om att skulden skall betalas med kreditkort och inte kontant: då måste skulden betalas med kreditkort.

Rätten att betala med sedlar och mynt hänger alltså på om det finns avtal eller inte. De flesta avtal sluts på grundval av något avtalsformulär, alltså det finstilta som man som konsument normalt antingen får i handen eller får en hänvisning till när man ingår avtal. Står det i dessa finstilta villkor att betalningen skall ske med kreditkort, måste den ske med kreditkort.

Och det är nu alltså det här med avtal som strular till det. Det allmänna gör ganska mycket, allt från att betala ut barnbidrag till att se till att det körs bussar. Vissa av dessa verksamheter är offentligrättsliga, vissa privaträttsliga. Skillnaden är inte alltid helt klar, men det viktiga här är att i verksamheter som är offentligrättsliga det inte finns något avtal: man har inte avtal med Försäkringskassan om att få ut barnbidrag, utan Försäkringskassan är en myndighet som enligt myndighetsregler (offentligrättsliga regler) beslutar om barnbidrag skall betalas ut eller inte. Detsamma gäller för sjukhusverksamheten, fast där är det lite mera oklart: i grunden utgör dock sjukvård en myndighetsorganisation som beslutar enligt myndighetsregler och inte enligt avtal vad som skall göras, vilken vård som skall ges och så vidare. När dock det allmänna gör saker som i princip vem som helst kan göra – som att köra buss – är det inte myndighetsregler som tillämpas, utan där sluter man avtal. Man sluter med andra ord avtal om att få åka med på bussen, men inte om att få vård på sjukhuset.

När myndighetsregler är tillämpliga, finns som sagt inget avtal (eller endast mycket små inslag av avtal). Det innebär att myndigheter inte på samma sätt som verksamheter där avtal sluts kan sätta lagen om Sveriges riksbank ur spel. Myndigheter måste i verksamhet där myndighetsregler är tillämpliga ta emot sedlar och mynt. I verksamheter där avtal sluts, kan man dock baka in en bestämmelse om att betalning skall ske genom kreditkort. Exakt vilken verksamhet som är sådan att myndighetsregler tillämpas och vilken som är sådan att det finns inslag av avtal är inte helt klart ens för jurister och följer inte någon uppenbar logik. Med andra ord kan man inte helt klart säga var det kontantlösa samhället kan införas och var det inte kan införas, i alla fall inte när det handlar om det allmänna.

I privat verksamhet är det dock helt fritt fram för parterna eller den som genom sina avtalsformulär bestämmer över avtalet att införa kontantfrihet. Där kan man i praktiken inte värja sig, eftersom avtalen så gott som aldrig är förhandlingsbara. När banken inför kontantlösa kontor, kan man alltså inte klaga, utan bara byta bank.

Det kontantlösa samhället är alltså något som det allmänna – Riksdagen – på ganska många områden måste ändra lagstiftningen för att kunna införa, medan privata aktörer kan på sina områden kan tvinga fram kontantlösheten redan nu.

Juridikpodden S01E05: Get down on your knees and tell me you love me

Nu finns Juridikpodden avsnitt 5, Get down on your knees and tell me you love me, ute! Tove Viola summerar första veckan som notarie, vi talar om varför det är så bra att gifta sig och – förstås – om condictio indebiti. Man kan lyssna på Soundcloud här eller ladda ned via ITunes genom att söka på Juridikpodden.

En pinsam anka

Justitieråd Stefan Lindskog har hållit ett tal om Assange-fallet i Australien, rapporterar både Svenska dagbladet och Dagens Juridik och påstår att detta tal lett till upprörda känslor i Australien. Båda hänvisar till Syndey Morning Herald, och där hittar man mycket riktigt också en artikel om föredraget. Problemet är bara att man inte hittar någon egentlig kritik mot Lindskog från någon annan än Assange själv: den australiske jurist som uttalar sig är försiktig och undviker att kritisera Lindskog. Framförallt hittar man inte något uttalande av någon Greg Barns som i de svenska tidningarna sägs vara talesperson för australiska advokatsamfundet. Märkligt, tyckte jag, och ägnade mig åt lite fact checking så här på förmiddagen. Det tog mig fem minuter.

Det som framkommer är riktigt, riktigt pinsamt för både Svenska dagbladet och Dagens Juridik. Alla som har någon kontakt med juridiken i common law-länder torde veta att det som hos oss är Advokatsamfundet normalt kallas för Bar Association. När man tittar hos den australiska Bar Association, hittar man befattningshavarna på denna sida: ingen Greg Barns så långt ögat når. Ok, då söker man väl på Greg Barns själv då. Det man får fram är hänvisningar till något som kallas Australian Lawyers’ Alliance och som är en lobbyorganisation med en politisk agenda på det rättspolitiska området: här har Greg Barns tydligen intill nyligen varit ordförande, eftersom han finns med som Immediate Past President i företeckningen över befattningshavarna. Greg Barns finns också på Wikipedia och där visar det sig att han tydligen mest är politiskt aktiv: någon företrädare för andra advokater verkar han inte verkligen vara.

Det kan hända att det finns kritik i Australien mot Lindskogs tal, men jag har inte kunnat hitta den. Svenska dagbladet och Dagens Juridik producerar här genom sin okritiska hållning en tidningsanka som enbart leder till en fortsättning på den redan ganska faktabefriade diskussionen om Assange. Jag har ju all förståelse för att tidningarna måste spara, men fem minuters research av någon praktikant borde väl ändå kunna hinnas med innan man publicerar ”nyheter” om en icke-existerande skandal som involverar en företrädare för ett av Sveriges högsta statsorgan?

*****

Uppdatering: Dagens Juridik har efter kritiken ändrat sin artikel som i den nya versionen finns här.

*****

Uppdatering: Även Svenska dagbladet har nu ändrat sin text. Se där, det hjälper att gnälla! Gott så!