Frågan om restriktioner i svenska häkten har på sistone blivit het – igen. Sverige har sedan en längre tid tillbaka problem med FN:s kommission mot tortyr på grund av sin frikostighet med restriktioner, advokater klagar med jämna mellanrum över den alltför hårda behandling för vilken deras klienter utsätts och enligt denna notis i Dagens juridik tycker till och med Kriminalvårdens internrevision att det där med restriktioner borde användas något mera restriktivt. Men mitt ärende idag är inte restriktionernas nedbrytande verkan och det men som de intagna med restriktioner utsätts för i sig, utan den juridiska konstruktionen. Jag är nämligen inte säker på att restriktionerna används helt korrekt ens med den svenska rättens egna rent tekniska mått mätt.

Restriktioner är nu ett ganska tekniskt ord, och alla vet kanske inte vad det innebär. Att leva under restriktioner kan betyda många olika saker, allt ifrån att du inte får träffa andra utan att en myndighetsperson är med – att du alltså aldrig får vara på tu man hand med någon annan än en kriminalvårdare eller polis – till att du inte får surfa, inte ringa samtal, inta skicka eller ta emot post utan att någon annan är ”med”, alltså utan att någon annan i realtid övervakar vad just du säger (detta är alltså snäppet värre än den automatiska övervakning som vi alla är utsatta för). Med andra ord: glöm det där med att säga något till någon i förtroende. Du får antingen vara ensam eller också tala med och för alla. Att leva så är tydligen extremt påfrestande.

Därför är också helt konsekvent möjligheten att meddela restriktioner strikt kringgärdad. Det krävs enligt rättegångsbalken flera beslut av domstol samt finns enligt häkteslagen möjlighet att värja sig mot enskilda restriktioner (jag bortser i det följande från häkteslagen). Det första som måste hända för att någon ska kunna tvingas leva under restriktioner är att vederbörande måste häktas, alltså frihetsberövas i väntan på dom. Häktning sker enligt 24 kap. rättegångsbalken. Förutsättningarna för häktning varierar lite mellan olika fallgrupper, men det vanliga är att dels två allmänna, dels ett av sammanlagt tre särskilda krav måste vara uppfyllda (jag bortser här från proportionalitetskravet, som inte påverkar min argumentation). De allmänna kraven är dels att det misstänkta brottet kan rendera fängelse i ett år eller mer, dels att den som skall häktas är på sannolika skäl misstänkt att ha förövat brottet. Häktning skall alltså kräva ganska konkreta misstankar och ett ganska allvarligt brott. Därutöver, alltså utöver att de allmänna häktningskraven är uppfyllda, skall dessutom åtminstone ett av de särskilda häktningskraven vara uppfyllt, nämligen antingen (i) att den misstänkte försöker komma undan straff, eller (ii) att hen undanröjer bevis eller annars försvårar utredningen eller slutligen (iii) att hen fortsätter sin brottsliga verksamhet. Jag koncentrerar mig här på kriterium (ii), den såkallade kollusionsfaran (vilket inte är något stavfel: ordet kommer från latinets colludere, spela ihop och betecknar alltså faran för att den misstänkte snackar ihop sig med någon annan eller annars förstör bevisning).

Kollusion i denna variant är alltså häktningsgrundande: åklagaren och polisen får hålla någon inlåst bland annat om det finns risk för att denna kolluderar med någon annan. Detta betyder inte ännu att restriktioner får meddelas. Restriktioner får nämligen meddelas endast om rätten ger tillstånd till dem. Tillstånd till restriktioner får enligt 24 kap. 5 a § första stycket sista meningen rättegångsbalken endast ges om det föreligger kollusionsfara.

Den centrala frågan är nu vad detta betyder. Betyder det att rätten får ge tillstånd till restriktioner så snart häktningen grundas på kollusionsfara? Eller betyder det att det utöver den kollusionsfara som räcker för häktning dessutom skall finnas mera konkret eller allvarlig fara för kollusion som motiverar restriktioner?

Rent lagtekniskt är svaret för mig uppenbart. Om det vore så enkelt att restriktionstillstånd får meddelas så snart häktningen grundas på kollusionsfara, skulle det inte finnas någon som helst anledning att kräva rättens tillstånd, vilket tillstånd åklagaren dessutom måste särskilt begära och rätten inte får ge på eget bevåg (ex offico, som det heter). Om det vore så enkelt, skulle man kunna skriva att åklagaren, när rättens beslut om häktning grundas på kollusionsfara, får meddela restriktioner. Tillståndskravet är bara meningsfullt om det utöver den kollusionsfara som räcker för häktning krävs något mera.

Så ser dock inte Högsta domstolen saken. Jag vet det, eftersom jag sedan jag jobbar i hovrätten varit med majoriteten om att ge tillstånd till restriktioner bara en eller två gånger. I de flesta, jag är frestad att säga ”de normala”, fall gör sig nämligen åklagaren inte någon vidare möda att förklara varför restriktioner skall få meddelas, utan upprepar (normalt ordagrant) de ord som hen använt för att rättfärdiga häktning på grund av kollusionsfara. Mitt motstånd mot att ge tillstånd till restriktioner i dessa fall har varit så konsekvent att jag numera har en mall som jag använder, och som en advokat nyligen i sin tur använde för att överklaga ett restriktionstillstånd som mina kolleger givit till Högsta domstolen. Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd – domstolen tar inte upp fallet till prövning, utan låter mina kollegers beslut stå fast -, vilket alltså innebär att mina kolleger enligt Högsta domstolen har rätt och jag har fel. Finns någon risk att den misstänkte kan prata ihop sig med andra eller kan påverka offret genom att ringa och tjata, skall det få meddelas restriktioner. Med andra ord: är någon häktad på grund av kollusionsfara, får hen räkna med att också leva under restriktioner, tortyrkonventionen be damned.

Jag tycker det är fel. Efter viss vånda har jag därför bestämt mig för att hålla fast vid mitt motstånd, och att trots Högsta domstolens beslut fortsätta skriva mig skiljaktig. Helt bortsett ifrån att jag uppfattar restriktioner som en form av tortyr som är motiverad endast i undantagsfall, undrar jag nämligen varför jag över huvud taget skall ombes att ge tillstånd till restriktioner när detta mest är ett spel för gallerierna.

*****

För den som är intresserad, publicerar jag här nedan min skiljaktiga mening i ärende B 1062-14 i Göta hovrätt.

Ett beslut om tillstånd till restriktioner utgör ett ytterligare ingrepp ‐ utöver det frihetsberövande som häktning innebär ‐ i den enskildes personliga integritet. Tillstånd till restriktioner ska enligt min mening därför bara ges om den kollusionsfara som genom restriktioner ska minskas är så påtaglig att den motiverar, inte bara ett frihetsberövande, utan dessutom och därutöver den isolering från omvärlden eller den kontinuerliga övervakning som restriktioner innebär. För att ett sådant tillstånd skall kunna lämnas, krävs därför enligt min mening konkretiserade och trovärdiga misstankar om fara för kollusion.

Den kollusionsfara som åberops som skäl för häktning kan således normalt inte ensam också utgöra skäl att lämna tillstånd till restriktioner, i synnerhet inte i de ofta förekommande fall där åklagaren inte förmår konkretisera kollusionsfaran mer än att den misstänkte och målsäganden på något sätt direkt eller indirekt känner varandra. Skulle detta räcka, skulle det nämligen vara rättstekniskt överflödigt att kräva rättens tillstånd till restriktioner, utan restriktioner skulle alltid kunna få meddelas av åklagaren när rätten häktar en misstänkt under den tid då förundersökning ännu pågår. Undantag skulle bara behöva göras och tillstånd till restriktioner vägras i de få fall då den misstänkte och målsäganden är del av helt åtskilda sociala sfärer. Med andra ord skulle kravet på tillstånd till restriktioner vara överflödigt, då restriktioner med ett sådant synsätt skulle utgöra en nödvändig konsekvens av varje häktningsbeslut som grundas på kollusionsfara.

Skulle det ha varit lagstiftarens avsikt att tillstånd till restriktioner närmast rutinmässigt skall kunna meddelas, skulle den uppenbara lagtekniska lösningen för att åstadkomma en sådan reglering därför ha varit att alltid låta åklagaren meddela restriktioner, men att ge den häktade möjlighet att i efterhand begära rättens överprövning av åklagarens åtgärd om och när åklagaren meddelar restriktoner som går längre än som krävs. I den lösning som lagstiftaren istället har valt – att rättens tillstånd krävs innan restriktioner över huvud taget får meddelas och att den häktade därefter har möjlighet att dessutom enligt häkteslagen begära domstolens prövning av åklagarens beslut att ålägga restriktioner av visst slag – ligger enligt min mening att ett tillstånd till restriktioner endast ska meddelas i klara fall av konkretiserad kollusionsfara som går utöver det som krävs för att den misstänkte ska häktas. Någon sådan fara har i målet inte påvisats av åklagaren, och av detta följer enligt min mening att något tillstånd till restriktioner inte skall ges.

Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”

Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.

Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”

Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.

Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.

Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.

Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.

Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.

En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)

Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.

Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.

Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)

Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.

*

Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.

 

För någon vecka sedan beslutade Justitiekanslern att inte inleda förundersökning med anledning av anmälningarna rörande sajten Lexbase, som väl alla känner till vid det här laget. Det är inte så förvånande. JK skall bara åtala om det är särskilt påkallat ur allmän synpunkt. Det är en kraftig inskränkning i statens uppgift att utreda och lagföra brott. Denna begränsning har dessutom tolkats väldigt strikt av JK under senare tid – med undantag för Expressens etiska kollaps i fallet Mikael Persbrandt har JK inte åtalat i något fall under det senaste decenniet.

För egen del tycker jag ändå att JK:s beslut är beklagligt. Om det finns något fall som borde anses ha uppfyllt kriterierna i åtalsregeln är det Lexbase.

I Lexbase-fallet ställs juridiken på sin spets: De domar som sidan sprider är offentliga och de finns redan idag tillgängliga i databaser som InfoTorg. Samtidigt finns det stora skillnader i tillgängligheten och sättet som informationen sprids på i Lexbase. Dessutom finns det ett cyniskt inslag i Lexbase som saknas med InfoTorg etc: Snaskandet i andras olycka och misär är själva affärsidén. Om inte detta fall uppfyller förutsättningarna för åtal verkar det meningslöst att överhuvudtaget ge JK mandatet att kunna åtala. Åtalsregeln blir en papperstiger.

JK:s beslut applåderas av Expressens chefredaktör i en bloggtext som blandar ihop offentlighetsprincipargument med förtalsargument i en enda sörja. Lexbase skriver själva att JK:s beslut ”styrker tjänstens juridiska legitimitet”.

Själv blir jag bara deppig. JK:s beslut illustrerar det som vi tidigare kunnat notera: Integritetsskyddet är idag en klassfråga.

Rika människor eller människor med rika företag i ryggen kan kräva upprättelse om de anser sig förtalade av företag som Lexbase. Genomsnittsinkomstagaren vågar knappast ta risken, med tanke på hur rättssystemet är riggat till fördel för medierna och sådana företag som likt Lexbase parasiterar på mediernas förmånliga regelverk. Fattiga personer, t.ex. många gånger personer som redan är socialt utsatta efter att dömts för brott, saknar ofta helt möjligheter att ta tillvara sina rättigheter.

Hur påverkar en integritetskränkande tjänst som Lexbase de människor som genom sidan exponeras? Det kom ett brev till Juridikbloggen, från början en skrivelse till JK,  som illustrerar detta på ett bra sätt. Jag har fått tillåtelse att publicera det i sin helhet.

Jag har till JK skickat in ett Bestridande av Huvudbeslut gällande Lexbase.se. 

Men jag vill även dela mina synpunkter med Er, 

För mig är det svårt att förstå vilka rekvisit som krävs för att man skall se det som ett undantagsfall. 

Är det inte en när en betydande del av svenska folket hämningslöst hängs ut i en databas på nätet som marknadsför sig som ett nytt Eniro eller Hitta.se.  Detta möjliggörs av att YGL missbrukas för att förtala enskilda individer. 
Rätten att sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är för den som återfinns i databasen helt förverkad. Det påverkar inte bara den lagförde, det påverkar familjer.    Barn till lagförda kommer att hamna i utanförskap.

Jag, som skriver detta, är ostraffad. Men min man fälldes under hösten i Tingsrätt för ett offerlöst bötesbrott.  Han har betalt sina dagsböter och lever såväl då som nu ett ordnat liv under ordnade former.  Staten anser brottet vara sonat.

Vi är en helt vanlig familj, vi är två heltidsarbetande, skattebetalande vuxna. Vi har bolån, vi pensionssparar, vi har två barn inskrivna i kommunal förskola.  Vi bedriver vid sidan av våra heltidsarbeten som anställda en bisyssla i form av eget företag.  Som enskilda näringsidkare är vi hårt utsatta för så kallade due dilligencetjänster.  

Att förekomma hos en Tingsrätt är givetvis inte fördelaktigt, ens för ett bötesbrott. Men det blir en helt annan sak när eventuella domar, förekomster och tvister görs sökbara likt telefonnummer i en digital version av gula sidorna.

Min man har sedan Lexbase startade i slutet av januari mått otroligt dåligt pga det som hänt, han begick mot sin vetskap ett misstag, åtalades, erkände, blev dömd samt betalade sina böter. Han klarar idag inte av att sköta arbetsuppgifter eller familjeåtaganden. Han är helt klart suicidal pga detta,  kön till öppenpsykatrin tänker jag inte ens diskutera här. 

Att bli uthängd på nätet som stämplad kriminell, urskiljningslöst tillsammans med alla lagförda personer oavsett lagöverträdelse är ett oerhört angrepp på den personliga integriteten. Det finns inget uppsåt bakom det begångna brottet, inget brottsoffer, ingen skada, och brottet är enligt staten sonat.   Men konsekvenserna av Lexbase blir för oss, på individnivå, monumentala.  Vi kommer bli uthängda i samhället, vi kommer behöva avveckla företaget. Andra föräldrar kommer hålla sina barn från att umgås med våra.

Att från samhällets håll få höra att det som Lexbase ägnar sig åt inte påverkar allmänheten nog för att allmänt åtal ska vara påkallat är ett slag i ansiktet.  Vi är många som lider och påverkas av detta.  Jag tror tyvärr även att vi i jämförelse med andra kommer lindrigt undan.

Den 29 januari i år fick vi i brevlådan en utskriven dom från en Tingsrätt. Utan att bli för specifik och nämna detaljer gällde domen brott mot Brottsbalkens 6 kap 4§. 
Den lagförde bor, inte i vårt område, men i närheten av mina barns förskola.  Med domen kom ett anonymt följebrev som varnade oss som föräldrar för detta vidunder som förmodligen väntade på att sätta tänderna i våra barn.   Att förtalsbrottet är begått står utom allt tvivel. Denna samhällsunderstödda pennalism är förödande för såväl rättsamhälle som demokrati. 

Men vart kan den utsatte vända sig, samhället sviker. JK anser ej det finns skäl att åtala. Enskilt åtal är den utväg som JK lämnar den drabbade med.  Det är en orealistisk möjlighet för den som inte är osedvanligt kapitalstark, samt många gånger ett juridiskt självmord.

Det höjs i debatten kring Lexbase röster från folk som anser att den som begår ett brott får ta konsekvenserna, det kan vara avskräckande och därmed nyttigt att bli uthängd som kriminell och har man rent mjöl i påsen har man inget att frukta.

Min skrivelse syftar inte till att diskutera skuldfråga eller rättsprocess fram till domslut.  Jag har fullt förtroende för det svenska rättsväsendet, men jag menar att det är anmärkningsvärt att högre röster inte hörs för att motverka att staten helt förlorat möjligheten att besluta om påföljd för lagförda personer.  Jag har i drygt 30 år levt i tron om att den som begår ett brott, dömes av staten till lämplig påföljd och sonar därefter sitt brott.  Ett bötesbrott anses sonat när boten till Rikspolisstyrelsen samt Brottsofferfonden är avlagd.  Ett brott där påföljden bestäms till fängelse, kontraktsvård eller villkorlig dom är sonat när tiden löper ut.   Kvar i belastningsregistret finns man i 5 eller 10år såvida man inte återfaller i ny brottslighet men belastningsregistret är slutet.  Det har i och med Lexbase spelat ut sin roll. Med Lexbase så blir resultatet det att privata aktörer beslutar den faktiska påföljden.

Tanken om att man ska kunna sona sitt brott och återanpassa sig i samhället är som bortblåst.  I och med Lexbase blir minsta lilla förseelse en livstidsdom.  I och med Lexbase skapas en ny samhällsgrupp, paria, de oönskade som ingen vill veta av.  Här kommer alla som förekommer i Lexbase arkiv samlas, fortkörare, snattare, bedragare och den som brukat våld mot person eller egendom.

Det kommer bli omöjligt för dem att få anställning, att få banklån, att få bostad.  De kommer helt enkelt att marginaliseras från samhället. 

I och med att samhället väljer att stödja Lexbase och dess verksamhet väcks ett antal frågor. 
Vem tar konsekvensen och även i förlängningen kostnaden av att en ofantligt stor grupp människor straffas ut från arbetsmarknad samt bostadsmarknad?

Vad ska Frivården syssla med nu, när den som lagförts för ett brott kan ge upp alla tankar på återanpassning efter avtjänat straff?
Men kanske, framförallt; Vem, förutom staten, skall ha en brottsbeivrande funktion? Vem förutom staten skall ha rätt att påföljdsbestämma straff, samt avgöra när ett brott sonats? 

Jag ropar inte högt och ljudligt om en grundlagsändring, då jag vet hur svår en sådan är att få till. Jag är även för offentlighetsprincipen, är beredd att gå långt för att försvara den och andra demokratiska rättigheter .  Men jag tror inte det var lagstiftarens tanke att den skulle utnyttjas såhär. En modifiering och uppdatering av tillämpning för anpassning till rådande digitala informationssamhälle vore på plats. 
Att domar är offentliga handlingar och att allmänheten ska få ta del av dem är bra, men det ska ske via den domstol där domen föll.  
Att det skall ske skyndsamt och att myndigheter ska vara behjälpliga är inte automatiskt lika med att myndigheter ska hjälpa individer att bygga upp sina egna brottsregister. 
Att ändra gällande regler för vem som får ta del av vad är bevisligen och med rätta krångligt, för att inte säga i praktiken omöjligt.  Vad som däremot inte är krångligt är att med några penndrag ändra prissättningen. 
Vore det inte rimligt att ta några kronor betalt per domslut?  Den som vill granska makten, den som vill kontrollera en näringsidkare eller kontrollera en privatperson kan enkelt göra det utan att det grävs djupa hål i dennes fickor.   Att begära ut 5 domar för 5kr styck skulle kosta 25kr.  Förmodligen billigare än resan till domstolen i sig. 

Rent populistiskt frågar jag mig, vem tar ansvar för vilken form av register som skapas i Lexbases kölvatten?  Som vi alla vet är det för personer födda före 1991 oerhört lätt att med hjälp av endast personnummer sortera ut utlandsfödda  svenskar, invandrare, adoptivbarn samt människor som beviljats politisk asyl.

Är det rimligt att företag får använda och hantera uppgifter på ett vis som inte ens berörda myndigheter får?   Att de sedan även kan hantera datauppgifterna i en så undermålig IT-lösning som Lexbase bevisligen tillhandahåller gör det än mer skrämmande. 

Jag har en polisman som nära bekant, han ser Lexbase som ett oerhört användbart instrument i sitt yrkesutövande.  Han menar att han inte längre kommer behöva följa de regler kring belastningsregistret som gäller idag.  Att polismän på fält idag med en mobil och internetuppslutning kommer kunna göra användbara slagningar i arkivet direkt på en brottsplats.

Här har vi en samling opportunister, som helt godtyckligt snickrat ihop sin databas.
 De uppger att de har samtliga domar från landets samtliga domstolar, upp till 5 år tillbaka i tiden.   Men vid sökning i databasen förekommer domar som är betydligt äldre än 5år, det förekommer minderåriga, det förekommer brottsoffer, vittnen, sakkunniga. 
Domar på lagförda som mig veterligen lagförts de senaste 5 åren saknas.  Databasen tillhandahålls som sagt på en plattform så undermålig att det tog en hobbyprogrammera blott 15minuter att hacka den. 
Vill vi leva i ett samhälle med all den här informationen i fel händer? 
Jag ber om krafttag, för att sätta stopp för detta vansinne.  För allas vår skull

Vänligen,

Sandra Cavallin

 

Under en tid har jag medverkat i projektet www.flyktingarna.se På hemsidan publicerar vi berättelser från asylsökande och flyktingar – berättelser från en annan del av verkligheten. Redaktionens mål är att lyfta problem som flyktingar själva beskriver och att aktivera politiker och allmänheten inför årets val. Genom att flyktingar själva berättar byts perspektivet från det prydligt tillrättalagda till det som beskriver hur politiken fungerar i praktiken. Det ger en stundtals skrämmande inblick i en bristande rättsosäkerhet inom asylprocessen. Trots att jag tidigare har arbetat inom Migrationsverket – och har en rätt nyanserad bild av personalens arbetsvillkor och förutsättningar – blir jag illa berörd av det som framkommer om bristfälliga tolkningar, språktester och summariska processer .

En av de saker som stör mig mest med dagens asylprocess är att asylsökande tas i förvar i väntan på att utvisas. Det är ett inhumant sätt att utsätta människor för tvång som inte frivilligt lämnar Sverige och vars enda ”brott” är att uppehålla sig i landet utan giltiga papper. Så här skriver Migrationsverket på sin hemsida.

Om Migrationsverket anser att du inte samarbetar för att återvända har verket rätt att minska din dagersättning, hålla dig under uppsikt eller ta dig i förvar tills resan kan genomföras. Uppsikt innebär att du måste anmäla dig regelbundet på vissa tider och platser. Det kan också innebära att du måste lämna ifrån dig ditt pass eller annan identitetshandling. Att bli tagen i förvar betyder att du får bo på en låst anläggning som du inte får lämna. Anläggningen drivs av Migrationsverket.

Röda Korset har i en läsvärd rapport från 2012 granskat hur Migrationsverket tar asylsökande i förvar. Rapporten lyfter flera brister utifrån en proportionalitetsprincip, där olägenheten med en tvångsåtgärd måste stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med den. En av de allvarligaste bristerna som konstateras i rapporten är att uppsikt inte används i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Förvarstagande används alldeles för lättvindigt och utan att den som tas i förvar fått tydlig information om vad vägran att lämna Sverige kan leda till.  Röda Korset sammanfattar på följande sätt.

Den alternativa metoden till förvar som den svenska lagstiftningen ger möjlighet till, uppsikt, används inte i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Resultatet visar att det i den absoluta majoriteten av besluten inte görs någon individuell bedömning av om den, för den enskilde, lindrigaste åtgärden uppsikt kan användas i stället för förvar. I beslut och avgöranden från Migrationsverket och domstolarna förs sällan något resonemang om varför inte uppsikt kan anses tillräckligt. I beslut från Polisen refereras inte ens till lagstiftningen om uppsikt. Utan uttryckligt lagstöd om vilken åtgärd som ska övervägas initialt tycks det inte vara självklart för de tillämpande myndigheterna att först överväga om syftet med ett eventuellt förvarstagande kan uppnås genom att utlänningen ställs under uppsikt.

Varje år tas hundratals människor i förvar och siffran tycks bara öka. Detta samtidigt som Sveriges reportage om förvaren tyder på att det förekommer kränkningar av rätten till vård och att barn tas i förvar i avvaktan på att utvisas.

Oavsett vad en tycker om invandring och migrationspolitik kan vi inte ha ett rättssystem som spärrar in folk på lösa grunder och dessutom nekar dem grundläggande rättigheter. Jag anser att det är hög tid att genomföra de förbättringar som försvarsutredningen föreslog för några år sedan. Såvitt jag förstår vore det möjligt att genomföra sådana förbättringar inom ramen för den överenskommelse som regeringen och Miljöpartiet har ingått. Hamids berättelse är en av flera som visar att det brådskar.

- Per Holfve

 

Hej!

Först, tack Mårten för möjligheten att få skriva här!

För att skapa något typ av ethos och patos innan jag skriver något med juridisk anknytning så tänkte jag att ni säkert undrar eller kanske ännu mer kommer att undra vem jag är och vad jag gör här.

Mitt namn är Sara Louise Axelsson, ursprungligen från Halmstad men flyttade till Umeå för att gå juristlinjen. Jag har aldrig ångrat detta och Umeå och juristprogrammet charmade mig, jag blev kvar och sen bar det av till Stockholm. Där jag bor nu!

Jag började en traditionell bana med byrå, för att sedan testa förlagsbranschen för att sedan hoppa med huvudet före in i ett projekt där jag satsade allt på rött. Och jag vann! För nu är jag på Söderberg & Partners och är affärsområdeschef för den familjerättsliga rådgivningen. Det innebär att jag erbjuder alla våra drygt 300 000 kunder möjlighet till rådgivning inom specifikt den ekonomiska aspekten av familjerätt vilket innebär mycket särkullsbarns-diskussioner, testamenten och äktenskapsförord.

Jag förstår att man som ung lockas av de stora affärsbyråerna eller att få vara i domstol med brottmål, men jag kommer nu försöka föra fram familjerätten i ljuset för möjlighet att belysa de intressanta aspekter om vår samtid som området ger. Men mer om det senare.

Nu ville jag bara att ni skulle få en liten presentation. Det här blir roligt! Kom gärna med idéer på vad ni önskar att jag skriver om, kanske någon fråga som kommit upp i samtalet på senaste parmiddagen eller en ung jurist eller student som kanske vill ha tips på vad man ska tänka på när man tar första steget ut.

Jag hoppas ni ska uppskatta det jag skriver! Tills vi hörs igen hoppas jag att ni alla får en härlig helg!

// SL

 

 

Förlåt, jag kunde inte låta bli att testa att sätta en rubrik anpassad efter sociala medier 2014. Men det är helt sant att vi genom Erik Adell Hellström får in nya spännande perspektiv på skolrätt och minoritetsfrågor.
Erik är student och skriver examensarbete om skydd för nationella minoriteter och arbetar dessutom som Departementssekreterare på Utbildningsdepartementet. Dessutom är han (eller kanske var?) nämndeman.
Erik skriver: ”Skoljuridik är närvarande i vardagen för så många. Elever, föräldrar, lärare och annan skolpersonal – alla påverkas. Bakom mycket av det som händer i skolan skolan ligger juridik och det är ett område som förtjänar att belysas mer. 
Våra fem nationella minoriteter omfattas av en rad lagar och internationella konventioner. De har rättigheter som ska tillgodoses, men kunskapsnivån i Sverige är relativt låg. Därför behövs mer kunskap bland oss alla.”

Toppendag! Från och med nu är även Emma Persson medarbetare på bloggen. Emma är välkänd juristprofil från Twitter, advokat hos Bodström & Borgström och specialiserad på humanjuridik.

Här kommer Emma förhoppningsvis att bidra med sina kunskaper i migrationsrätt och straffrätt.

Kul!

Det är väldigt roligt att kunna välkomna Sara Louise Axelsson som författare på Juridikbloggen. Sara Louise arbetar på Söderberg & Partner, främst inriktad mot rådgivning för tjänstepensioner och kapitalförvaltning, och är affärsområdeschef för familjerättslig rådgivning. Det gör Sara Louise till specialist på ekonomisk familjerätt, ett ämne som tidigare saknat täckning bland bloggens skribenter.

Så här beskrev Sara Louise vad hon vill göra på Juridikbloggen:

”Du kanske drog en gäsp redan i första stycket då det är ganska vanligt att man gör när det kommer till familjerätt. Och det är det här jag kämpar för att ändra med de medel jag kan! Därför vill jag jättegärna skriva för Juridikbloggen! Familjerätten är något som berör oss alla, den är också utformad på ett sätt som inte passar med de sätt vi numera väljer att leva med varandra. Jag skulle vilja skriva om regler om alla individers möjlighet att testamentera (som nu är begränsad) eller att vi ökar antalet par som lever som sambor men där lagstiftningen inte är utformad utifrån det sätt vi faktiskt lever som sambor mm. [...] Det är dags att familjerätten dammas av och att kanske öppna ögonen för yngre jurister att det är ett område som behöver lite nya fräscha ögon!”

”Jag har inget annat ärende i HD idag än att jag ska hämta min pingisracket”

Vi spelar in i Högsta domstolen! Det är huvudförhandling i målet Blake Pettersson mot staten. I strid med regeringsformen blev Blake av med sitt medborgarskap och nu vill han ha skadestånd av staten. Ideell skada ersätts enligt huvudregeln bara vid brott, men det finns undantag; praxis som gett enskilda rätt till skadestånd för ideell skada på grund av kränkningar av Europakonventionen har utvecklats genom HD:s försorg. Mårten går igenom utvecklingen och tippar vad utgången i målet blir.

Annat om HD: Här är kaffet kärvt och mjölken av tveksam kvalitet. När Mårten hämtar påtår upptäcker han att kaffet är varmt som tusan och överväger att stämma HD för det. Göran Lambertz kommer upp för trappan för att återlämna en bok till bibblan samt hämta idrottsutrustning. Tove ber honom hälsa till Juridikpodden. Han hälsar till Juridikbloggen. Tove rättar honom inte pga justitieråd.

Annat om avsnittet: Mårten är irriterad på Jimmie Åkesson och Tove tipsar om Moa Gammels nya podd Genier där bland andra Anna Odell medverkat, (och berättat om sina erfarenheter när hon arbetade på sitt examensprojekt ”Okänd kvinna”. Kan hennes uttalanden om läkaren utgöra förtal?) Och sist MEN INTE MINST. Juridikpodden växer. TACK till våra sponsorer Gernandt &Danielsson, Familjens Jurist och Advokatfirman Lindahl.

Podden finns som vanligt på Soundcloud och iTunes.

För första gången känner jag mig föranledd att skriva en replik här på Juridikbloggen. Jacob Heidbrink har skrivit inte bara ett, utan två, inlägg som får blodet att koka inombords och som gör att jag bara måste få ge en annan syn på juridik än vad han förmedlar. Därmed inget ont om sagt om herr Heidbrink. Jag har länge vetat att vi tycker väldigt olika om såväl politiska som juridiska spörsmål. Vi har haft en del utbyte via sociala medier och alltid lyckats hålla oss på en saklig nivå. Tack för det och vi ses i nästa batalj.

Jag tänker här och nu fokusera på Jacob Heidbrinks inlägg om Juridikens gränser. Jag har en hel del att säga om historisk rättvisa med men tiden och utrymmet räcker inte riktigt till. Låt mig bara kort konstatera att det som Heidbrink avfärdar som fånigt har studerats rätt utförligt utomlands och i vissa fall gett positiv effekt. Det närmaste vi kommit i Sverige är kanske den kommission som granskade judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget. Kommissionen hade inte i uppdrag att undersöka en lämplig form av ekonomisk ersättning men jag anser att det hade varit fullt möjligt och kanske till och med lämpligt. Ersättningsnämnden är i full färd med att pröva rätten till ersättning för dom som i samband med samhällsvård utsattes för allvarliga övergrepp eller försummelse, så visst går det om den politiska viljan finns. Att det sedan uppstår besvärliga juridiska spörsmål i samband med retroaktiva åtgärder är en annan sak. Minnet av övergreppen och de sår de gett upphov till finns kvar, och väcker också juridiska frågor om rättvisa och ansvar.

Åter till ämnet för kvällen, nämligen juridikens gränser. Jacob Heidbrink underkänner tämligen hårdnackat att en kan komma till rätta med farliga samhällsfenomen genom juridik och reglering. Det är för mig ett märkligt synsätt och ett som i någon mening skulle ogiltigförklara en stor del av straffrätten. Heidbrink tycks inta ståndpunkten att om en inte helt kan komma till rätta med ett fenomen med hjälp av juridik så är juridikens inverkan begränsad. Jag finner detta påstående spekulativt och kan inte för mitt liv få det att överensstämma med det underkännande av hot och våld som väl ändå våra lagar får anses vara en garant för. Jag kommer att tänka på en föreläsning av Dennis Töllborg som han retorisk inledde med frågan: Varför ska avtal följas? Efter några mer eller mindre akademiska svar så konstaterade Töllborg att om du frågar en jurist så får du höra pacta sunt servanda eller nöja dig med en hänvisning till avtalslagen. Om du frågar en vanlig dödlig så svarar vederbörande att om du inte följer ett avtal så är du en dj-a skitstövel som inte går att lita på och inte håller vad du har lovat. (Fritt återgett ur minnet.) Juridikens funktion är att upprätthålla lag och ordning och se till att vi inte beter oss som skitstövlar och därmed förstör samhället för oss själva och andra. Juridiken, menade Töllborg, fungerar som teglet i samhällsbygget och vår benägenhet att följa lagarna och se till att de följs är murbruket som håller bygget uppe. Jacob Heidbrink anknyter också till anständighetens betydelse men för mig är det obegripligt att han därför betraktar juridikens sociala funktion som begränsad.

Det stora problemet för Heidbrink verkar vara begränsningar av yttrandefriheten i ljuset av den senaste tidens politiska våld. Det är en inte ovanlig inställning i dagens samhällsklimat men en som jag anser vara väldigt förenklad, ja snudd på banal. Jag har den största respekt för yttrandefriheten och anser den vara ett av de fundament på vilken vår demokratiska rättsordning vilar. Därmed inte sagt att yttrandefriheten kan eller ens bör vara absolut. En klassiskt liberal inställning brukar annars vara att individens frihet ska få råda så länge du inte skadar en annan människa. Nå, sanningen är att ord och yttringar kan skada andra människor och få de mest horribla konsekvenser. En absolut yttrandefrihet vore liktydig med ett samhällsklimat där vi tillåter hot och förtal utan några som helst begränsningar. De flesta kan nog hålla med om att det vore ett socialt experiment som inte skulle medföra ökad anständighet utan ett laglöst tillstånd där den starkes rätt skulle få råda. Juridikens funktion är att garantera var och en rättigheter ur vilka en också kan härleda skyldigheter gentemot våra medmänniskor. Denna aspekt av yttrandefriheten är något eftersatt i dagens debatt och får mig att undra om de som invänder mot exempelvis lagen om hets mot folkgrupp i själva verket hyser egoistiska skäl att kunna säga vad som helst till vem som helst.

Jag delar synsättet att en överdriven juridifiering kan vara skadlig och att vi inte ska förlita oss alltför mycket på juridiken för att komma tillrätta med oönskade politiska åsikter eller organisationer. Med oönskade menar jag då sådana som inte delar demokratiska grundvärderingar och är beredda att ta till våld för att kväsa sina meningsmotståndare. Det går att resonera kring denna inställning men är ändå en som jag tror att jag delar med de flesta läsare av denna blogg. Men det ifrågasättande av hetslagstiftning och hatbrott som en del ägnar sig åt är enligt min åsikt historielös och privilegierad. Historielös därför att vi sett exempel på vad propaganda om folkgrupper kan leda till i praktiken. Privilegierad därför att den vittnar om en tilltro till samhället som utgår från att det vi skapat med juridikens hjälp på något sätt är givet och för alltid rådande. En dagsfärsk nyhet vittnar tvärtom om vad som händer när rättsväsendet sviker och inte lagför misstänkta hatbrott. En del må rycka på axlarna åt denna och andra nyheter och vidhålla att vi lever i den bästa av världar. Jag är av åsikten att det är hög tid att sluta dividera om juridikens gränser och börja tänka lite mer på juridikens funktion. Upprätthållandet av lag och ordning är vad som står mellan oss och grova brott mot mänskligheten. De som menar att det aldrig kan hända här borde kanske påminna sig om bakgrunden till exempelvis folkmordet i Srebrenica. Det kan hända var som helst och den senaste tidens händelser är en isande påminnelse om det. Måtte rättsväsendet förhindra att så sker, med ditt och mitt benägna understöd.

- Per Holfve

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 161 andra följare